älskade bonusbarn .

Jag skulle själv ha mycket svårt att leva tillsammans med någon som har barn sedan tidigare helt enkelt av den anledningen att jag skulle ha svårt att se dessa barn som fullvärdiga medlemmar i min familj.

Av samma anledning är jag ytterst, ytterst tveksam att låta någon annan komma in och på heltid dela tillvaron med mig och mina barn. Jag vill inte att de ska behöva bo tillsammans med någon som kanske inte omfamnar dem till fullo.

Det kan så vara att jag har för liten tilltro till min förmåga men jag är inte beredd att testa det i praktiken.

Jag kan tänka mig att nyfamiljer fungerar bättre då det är två familjer som bor tillsammans under samma tak, där inget gemensamt barn länkar dessa två familjer samman.

Om en man med ett barn sedan innan träffar en kvinna med ett barn sedan innan, och dessa två vuxna människor skippar att skaffa ett gemensamt barn (och således påbörja en tredje familj mitt upp i alltihopa = idioti), så tror jag inte att där lär dyka upp lika många problem.

Problemen kommer iom det gemensamma barnet - eller om endast en av de vuxna har ett barn sedan innan och den andra inte har vana av barn i en familjesituation.

Jag kan inte säga att jag älskar min bonus. Men jag tycker väldigt mycket om henne, jag värnar om henne och hon är en lika stor del av vår familj som alla andra barn. 

Fast jag älskar henne nog kanske ändå. Bara inte på samma sätt som jag älskar mina egna barn. Den kärleken är i en helt annan liga :)

Så jag kan inte svara på varför andra anser att bonus är dålig för familjen för det är hon verkligen inte för mig.

Däremot kan eventuella konflikter med hennes mamma vara dåliga för oss som familj. Men det är ju inte bonus fel.

Jag tror att min bonuspappa älskar mig och ser mig som en 'fullvärdig' medlem i familjen. Han har alltid sagt det i alla fall och behandlat oss syskon lika. Min bonusmamma däremot älskar mig inte och tyckte nog mest att det var krångligt att jag skulle komma varannan helg. Både min bonuspappa och bonusmamma har varit med i bilden sen jag var 2-3 år.

jag är än så länge särbo med min nya partner och vi har båda barn sedan tidigare. . Hans barn gillar mig supermycket och jag gillar dem lika mycket. Mina barn som är lite äldre, skulle nog inte säga att de gillar min partner lika mycket men jag tror att de ser honom mer som en "kul vuxen", det får man vara nöjd med  Likaså tror jag inte han kanske gillar mina barn lika mycket som jag gillar hans (än) men jag vet att han vill göra det och är alltid intresserad av dem och positiv till dem och vill att de ska vara med när vi gör saker. 

Med det utgångsläget har jag gott hopp om att det mesta ska fungera den dagen vi faktiskt bor ihop, men det kommer dröja ett tag till. Stundtals kan jag känna hur jag gillar hans barn nästan mer än mina egna då de är stöniga tonåringar just nu medan hans barn än så länge bara är små och gulliga  Gissar att det där kommer pendla med åldrarna, men jag tänker inte "mina och hans barn" så ofta utan jag tänker "barnen", trots att vi som sagt inte ens bor ihop än. 

Sen får jag bara hoppas den inställningen fortsätter och djupnar vartefter

Jag har haft 3 bonusar i två olika relationer... 

Den ena tösen var nu många år sedan, men jag har fortfarande kontakt med hennes mamma (jag och pappan är inte så bra vänner längre......) och hon är fortfarande väldigt viktig för mig.

De andra två.... Mina älskade skruttafior... Saknar dem så det gör ont i kroppen.... Men vi träffas och umgås när vi kan... Både med pappan och bara jag och dem....
Skulle aldrig vara tillsammans med någon som har barn om jag inte var kapabel att älska barnen....

Jag älskar min bonustös, hon är på många vis lik sin pappa och det gör att jag inte kan göra annat än att älska henne! Sen skulle jag ljuga om jag sa att jag älskar henne på samma sätt som min biologiska son (från ett tidigare förhållande). Men älskar henne absolut! Hon ser mig som hennes extramamma och för mig är det viktigt att jag har samma regler för både henne och min son, med andra ord tvekar jag inte för att säga ifrån, sätta gränser eller att för den delen gosa lika mycket med dem båda då hon är här. Dessvärre är hon inte här så ofta (bor långt bort) men hon har alltid en plats i vårt hem. Barnens rum är just barnens rum (varsin säng, gemensamma och separata leksaker etc.), inte en fråga om att hon lånar en del av min sons rum då hon är här.

Sen kan bonustösen, precis som min son, fresta på mitt tålamod, hitta på tokigheter osv. Men barn är ju barn, oavsett om de är ens egna eller någon annans

Jag är inte bonusförälder, men vill berätta om min nuvarande "bonusmamma"( även om jag inte kallar henne det och hon på intet sätt haft en föräldraroll för mig då hon kom in i mitt liv då jag var nära nog vuxen).

Hon är en fantastisk kvinna. Varm, förstående och snäll. Hon fattade precis hur man gjorde ett bra första intryck på mig. Jag är väl rätt bränd kan man säga. Min pappas förra sambo var en kontrollerande psykopat som förstörde min och min pappas relation för alltid(även hans fel som inte satte ner foten, men jag kan nu i efterhand även se hur kontrollerad han var av henne. Dock gör inte det att jag förlåter honom) och hon mobbade mig genom alla de fem åren hon tyvärr fanns i mitt liv. Pappa lyckades till slut bryta sig loss så man kan ju säga som så att jag var lite skeptisk när den  nya skulle presenteras.
Det hade jag inte behövt vara! Min nya bonusmamma visste hur relationen till den förra var så hon struntade i det faktum att jag  var 17 år och behandlade mig som ett litet skört barn i början. Hon puttade bort pappa om han ville pussas(vilket hon inte hade behövt för min skull), hon riktade alltid frågor till mig, hon frågade mig om min mamma och blev vän även med henne osv. När hon(väldigt snabbt) märkte att jag tyckte om henne slutade hon dock med "curlandet" av mig och blev bara en trygg vän.

Hon är så underbar och jag är så glad att hon kom in våra liv och att hon och pappa ska gifta sig. Och att min dotter fått en till snäll mormor att tycka om(hade pappa haft kvar den förra hade jag när mitt barn kommit tvingat honom att välja mellan oss eller den förra sambon...).
Min pappas och min relation är väldigt ansträngd. Vi kommer aldrig bli vänner igen, men försöker att fungera för min dotters och för allas skull och jag tror inte att det hade funkat om det inte vore för min bonusmamma. Hon är väldigt bra på att tolka både mina och min pappas känslor när vi inte kan prata med varandra och kan ofta peka på var problemet för tillfället ligger.
Hon är en människa jag litar på. Jag känner att jag nog skulle kunna berätta nästan vad som helst för henne, så är det inte med mina biologiska föräldrar.
Sist, men inte minst så gör hon inte utåt sett skillnad på mig och sina egna barn. Visst förstår jag att hon inte älskar mig som sin egen, och det behöver hon ju inte heller, men när vi alla träffas så umgås hon lika mycket med mig som med sin ena biologiska dotter som bor i Indien och är hemma typ två gånger om året.
Hon behandlade mig som familj från första sekund och det känns så fint efter  hur den förra var.
Skulle det ta slut mellan pappa och henne skulle jag fortsätta att träffa min bonusmamma, hon är en vän för livet.

Måste hylla lite till... :P

En annan sak som gör min bonusmamma fantastisk är att hon verkligen är rätt kvinna för min pappa. Jag har sett honom tillsammans med tre kvinnor(mamma, psykot och bonusmamma) och det är först nu pappa blomstrar eller vad man ska säga.
Min pappa är en klassisk toffel som har svårt att ta för sig och bonusmamma är den första som inte kör över honom och somuppmuntrar honom att utvecklas, ta egna initiativ och att ta plats. Mamma är ganska dominant av sig, inte med vilje och egentligen inte på ett dåligt sätt, men pappa var ändå "Herr Anna Andersson" med henne.
Psykot kan ni ju gissa hur han var med, han klarade inte ens att försvara mig mot henne. Med bonusmamma är han för första gången helt jämlik och faktiskt så har han nog tuffat till sig lite sedan de träffades.
De två passar verkligen perfekt och har samma nördiga intressen båda två.

Bonusmamma är heller inte svartsjuk som psykot var. Hon fattar att pappa inte vill ha tillbaka mamma och att mamma inte vill ha tillbaka pappa, men att mina föräldrar känt varandra i över 30 år och fortfarande kan och vill vara vänner. Med förra gick inte det. Jag fick inte ens nämna min egen mamma inför psykot och pappa fick det än mindre. Pappa kunde inte ens prata med en kvinnlig bekant utan att få skit för det så vänskapen med mamma kunde han glömma då.
Nu är både mamma, pappa och bonusmamma vänner och vi firar högtider tillsammans. Det uppskattar jag så mycket! Det är så skönt att alla släkter nu kan träffas och fira min dotters födelsedag tillsammans och att hon slipper femtioelva firanden som jag hade. Det känns fint att bonusmamma även bryr sig om min mamma och om mammas och pappas vänskapsrelation.

Bonusmamma tar heller inget för självklart. Hon tog aldrig för självklart och krävde inte att jag skulle tycka om henne. Hon tog aldrig för givet att hon skulle få vara mormor för mitt barn. Hon tog aldrig för självklart att min mamma skulle tycka om henne. Nu tycker vi ju alla om henne ändå för att hon är så fantastisk och därför var det också självklart för mig att bonusmamma är min dotters mormor lika mycket som min mamma är. Det  känns fint.

Jag älskar min bonusson som tusan! Kan inte tänka mig en familj utan att han är en del av den.

Han var 3 år när jag blev tillsammans med hans pappa och han fyllde 15 för en vecka sen. Bor hos oss varannan vecka och då han inte är här känns det tomt!

Min sambo avgudar min dotter, han bryr sig mer om henne än vad hennes pappa gör och det syns verkligen att han älskar henne.

Självklart förstår jag att när han får sitt biologiska barn i början av nästa år så kommer det vara en annan sak men jag vet att han aldrig kommer göra skillnad på dem.

Min sambo o min son funkar hur bra som helst tillsammans. Min son kallar han för pappa ibland, o dom är jättefina ihop. Min son ska alltid sitta fast på han, (han är 6år) de e jättegulligt.

Förstår inte alls det här med att man är olika familjer i en... och jag förstår inte varför man fortsätter en relation om den nya mannen/kvinnan och barnen inte går ihop... Mina bonusbarn är inte riktigt som egna men så nära det går... <3

Dilemmat blir väl att familjen varierar under månadens gång. För min del hade det nog varit en fördel om bonusen bott här mer och vi haft större inverkan över uppfostran och inte behöver börja om från början igen när vi har vh.

Hos hennes mamma är det helt okej att tugga med öppen mun som snart 10-åring.  Hon är van att få allt serverat med mat, tvätt, städning mm. Det är strid hos mamman om duschning, här kommer hon ingen vart utan vet att vi båda förväntar oss att hon gör det. Det hade också varit lättare med kraven på att lägga sina kläder i tvättkorgen, plocka iordning innan hon åker o s v för det är ju det som skapar irritation när man hittar saker en vecka efter hon åkt om man inte städar barnens rum och resten av lägenheten direkt. Pappan tittar bara snabbt och tror det är städat ... och sedan messar mamman om det bonusen glömt ...

Sedan har ju bonusen ALLTID rätt att få sina aktiviteter prioriterade och familjen får många gånger stå tillbaka eller man står där med de båda andra barnen och ska springa med tvätten till källarens gemensamma tvättstuga med ettåringen i selen, samtidigt som det ska handlas, lagas mat, få barnen i säng för vila, så helgen blir intensivare än vardagarna även om båda är lediga.

Jag älskar inte mina bonusar och dom älskar inte mig, MEN vi gillar varandra jättemycket och vi har en alldeles egen relation med kärlek och förtroende och vi har väldigt roligt tillsammans.

Vi har haft turen att få lov att utveckla en relation som är våran utan krav från någon annan på hur den "ska" se ut eller hur vi "ska" känna.

Alla verkar ha så mycket åsikter och folk tror sig veta hur det minsann "ska" vara, inte minst här inne, DET gör mig mörkrädd, inte bristen på kärlek i relationer där det finns respekt och hänsyn.