Baktakt skrev 2014-07-13 11:03:16 följande:
För egen del kunde jag tvätta, städa (där jag nådde) och laga t.ex. pannkakor när jag började skolan. Det var jag ensam i min klass om att kunna.
Jag hade egna arbetsuppgifter som att skala potatis till middagen, duka och gå ut med soporna, men det var inget som jag förutsattes göra utan att ha blivit ombedd. Däremot skulle jag själv bädda sängen varje morgon, städa undan och hålla ordning på mina saker när jag lekt, både inne och i trädgården.
Vid 11-12 lagade jag mat och tog hand om tvätten själv någon gång i veckan. 1-2 gånger i veckan städade jag och min syster hela huset. Mina klasskompisar gjorde stora ögon över "allt" jag måste göra. Ingen av mina pojkvänner/killkompisar har någonsin behövt hjälpa till med något hemma, få av mina tjejkompisar. Vissa har varit förbjudna att göra annat än äta i köket.
Född -77, uppväxt i genomsnittlig villaförort. Involverar dottern på 3,5 år i den mån hon önskar och kan hjälpa till. Hon får plocka upp efter lek, men vi föräldrar kan hjälpa till. Vi bakar och lagar mat ihop ibland och hon får bre sina egna smörgåsar till frukosten och lägga upp mat till sig själ vid de andra målen. Att hjälpa till handlar ju i första hand om att bli självständig och att man ska lära sig att hjälpas åt. För dottern är självständigheten viktigast, men att få beröm för att man är snäll smäller nästan lika högt som att kunna själv.
Du och jag var nog rätt lika. Jag var en sådan som frivilligt hjälpte till mycket med både tvätt och städ tidigt, till skillnad från mina äldre bröder kan tilläggas. Men jag brukade sätta på tvätten efter skolan ibland, dammsuga osv kanske när jag gick i högstadiet. När vi var i sommarstugan fick jag och mina bröder sköta disken, varsin disk var varje dag, och då gick vi nog i låg- och mellanstadiet. Så för mig är det naturligt att barn ska hjälpa till efter förmåga men det verkar inte vara lika naturligt för alla.