saknar honom så mycket

Tack för kramen och omtanken, tröstar mer än du förmodligen tror. Känns som om ingen vill prata om honom. Alla ska bara vara glada och jag känner ett tvång att vara stark.

Tack för att du svarar mig :)

Ja, dels så har alla gått vidare med sina liv och det blir liksom en obwkväm tyst stämning när man pratar om honom och sen så byts samtalsämnet snabbt ut mot nåt annat

Tack för din omtanke och dina ord. Jag beklagar också din sorg, så himla ledsamt och ensamt :(

Det är verkligen en påtaglig saknad. Det gör ont på riktigt. Jag stod min pappa nära och vi var väldigt lika varandra både till sättet och utseendet. Har du bilder / filmer på din mamma som du kan visa för stora barnet och det kommande? Grattis också till bebisen i magen. Jag förstår dina känslor också tror jag. Min mamma som levt med min pappa i 40 år blev ihop med en ny man tre månader efter pappas begravning och trots att jag vet att hon sörjer honom så har hon gått vidare med sitt liv och jag drar mig för att prata med henne om pappa eftersom jag inte vill göra henne ledsen, och hon dessutom är väldigt lycklig nu, vilket såklart glädjer mig. Men allt gick så fort. Har du nån att tala med? Kram

Jag har två syskon men det är bara den ena jag pratar med om det. Men vi bor långt ifrån varandra och båda dras ned av varandras sorg om vi pratar om det.

Min mamma hade känt den nya ett tag innan pappa dog.

Nej jag pratar inte med min stora så mkt om morfar, jag vet faktiskt inte varför faktiskt, men jag har många bilder och filmer som jag kan visa mina barn. Allt känns bara så undanträngt i mig. Jag har en klump i magen i skrivande stund :(

Vad bra att du går till en terapeut! Borde kanske jag också göra :/

Min pappa var 60 och dog av hjärtinfarkt. Och din mamma?

Usch blir så ledsen för din skull när jag läser om din jobbiga upplevelse. Fruktansvärt att komma dit och se sin mamma ligga där på golvet. Jag slapp den bilden. Såg bara pappa när vi skulle säga adjö innan han skickades till obduktion. Minns att jag tyckte han såg ut som en docka på något konstigt sätt. Uppblåst och urholkad på samma gång.

Åh din lilla pojke, klart han blir ledsen när du gråter. Men vet du vad? Jag tror det kan vara bra för ett barn att se att mamma och pappa också kan bli ledsna, och att alla känslor är ofarliga. Det är hur man agerar på känslorna som kan bli fel. Tex om man är svartsjuk och man agerar genom hämnd osv, du förstår.

Tycker du är modig som går och pratar fastän det river upp ditt sår.

Min stora tjej är 3,5 och min lilla tjej är ett år.

Jag tror inte din pojke kommer glömma sin mormor. Hon verkade vara en underbar person av det du beskriver, och är det något små barn är duktiga på att komma ihåg så är det goda energier :)

Ja det finns en plats att gå till och den besöker jag så ofta jag kan. Är dock 60 mil dit, men jag sätter alltid blommor där när jag är på besök i stan.

Jag jobbar. Och häromkvällen blev jag så ledsen under arbetstiden att jag var tvungen att gå iväg och gråta. Träffade en man som var i pappas ålder som såg på mig på ett faderligt sätt och frågade hur jag mådde samtidigt som han kramade min hand. Det var ett rörande ögonblick. Fler sådana kommer komma för oss bägge två, och tyvärr också den där klumpen i magen man får när någon ringer mitt i natten eller alltför tidigt på morgonen. Men jag hoppas ändå att såret ska läka mer och mer. Min sambo är också den tysta typen och jag är ofta väldigt känslofull, men precis som dig så sluter jag mig angående min pappa. Så jag förstår vad du menar. Min sambo tar inte heller upp ämnet på eget initiativ utan tänker nog att vill jag prata om det så tar jag initiativet.

Jag var definitivt pappas flicka. Han var ett stort stöd för mig i mångt och mycket. Lever din pappa?

Åh det låter som ett fint ögonblick, att ni hejade på mormor där i leken :)

Skönt att ni iaf har en bra relation, du och din pappa, även om ni inte kan prata om detta.

Jag bodde redan långt från min familj innan detta hände, så det var inte så att händelsen splittrade oss och jag flyttade, eller nåt annat tråkigt. Det är bara så att jag bott här så länge, trivs med den här stan, både sambon och jag har jobb och vänner här och så vidare , men ibland önskar jag ju att jag bodde närmare min familj såklart.

Det här med födelsedagar, jul, midsommar osv är jobbigt. Men man får omge sig med dem som finns kvar och ta emot deras kärlek. Igår när jag var ledsen och sambon ej var hemma så hämtade jag min sovande treåring från sitt rum och la henne bredvid mig istället, och det kändes genast mycket bättre, att titta på ögonlocken som fladdrar av drömmar och känna lukten av hennes hår och veta att imorgon när hon slår upp ögonen och ser mig så får jag värdens vackraste leende till svar. Det är det som får en att gå vidare. Kärleken man får och kärleken man ger.

Du kommer få så många fina stunder med din familj och du kommer vara sorgsen för att din mamma inte får vara där och dela dem med er, men du kommer torka dina tårar och lyfta upp dina små barn som ramlat i sanden. Trösta dem, hålla deras små händer och se din mamma genom dem och bli värmd av den kärleken.

Jag önskar dig allt stöd du kan få genom detta svåra, och att din nya bebis blir en liten gosegris, så att du har två småttingar som ger dig massor med kramar.

Tack för detta samtal, nu måste jag sova så jag inte somnar på jobbet imorgon. Hoppas du mår bättre snart. Stor kram