saknar honom så mycket

Min mamma dog på annandag påsk, helt oväntat i alldeles för ung ålder. Jag är nu gravid i V26.
Jag berättade för henne i V9 om graviditeten och hon var så lycklig för vår skull. Vi har en son sedan innan som var hennes lilla ögonsten.
Jag är så oerhört ledsen att hon inte kommer vara där när våran bebis kommer, jag saknar henne så fruktansvärt mycket.
Krampen i bröstet och i halsen vägrar att släppa. Jag förstår fortfarande inte att hon inte finns.

Jag beklagar verkligen din sorg och saknad. Jag tror att jag till stor del kan förstå den.

Stora kramar till dig.

Ja, det är verkligen en fysisk smärta.
Jag går och pratar med en terapeut och jag har en moster jag kan prata med men än så länge så kan jag inte riktigt prata om det. Det blir för verkligt och det tar över hela mig och hela min existens.
Min mamma var mitt allt, vi var otroligt lika på alla sätt och vis. Vi hördes varje dag, träffades flera gånger i veckan, vi delade allt.
Jag har en äldre syster men vi är otroligt olika och hade otroligt olika relationer till vår mamma så vi pratar inte mycket om mer än det praktiska.
Jag har väldigt mycket bilder, ett fåtal filmer som jag kan visa för barnen.

Har du syskon?
Oj vad fort det gick för din mamma att möta någon ny. Är det någon hon har känt sedan innan? Eller var det en helt ny person?

Pratar du mycket om morfar med dina barn?

Det går inte en minut utan att jag tänker på mamma. Jag förstår inte hur värken ska kunna försvinna eller hur tiden ska kunna göra det "lättare". Det är bara så jävla fel och det känns så orättvist. Jag behöver henne. Hon fattas mig.

Får jag fråga vad som hände med din pappa? Hur gammal blev han?

Min mamma var 62, i förrgår fick vi till slut hem obduktionssvaren och hon dog av lunginflammation.
Jag visste inte att hon var sjuk, hon var alltid hostig och rosslig men hon rökte också ganska mycket och det var väl aldrig något man egentligen tänkte på. Det bara var så. Tydligen så hade hon KOL, sedan lunginflammation på det..

Det var min moster som hittade henne, då jag kom dit var hon redan död. Det är den enda bilden jag har i huvudet. Mamma på golvet. Den bilden vägrar att släppa.
Begravningen minns jag som man minns en gammal film. Det är så diffust. Som om det inte var jag som var där. Som om det var någon annan.

Först ville jag inte gå och prata med någon men min sambo övertalade mig till att iaf testa en gång. Det är jobbigt. Det är svårt. Varje gång jag kommer dit smäller det till och allt kommer över mig. Det blir så tydligt - jag är bara där av en enda anledning och det är att mamma är död.
Men det är skönt att prata. Det är skönt att gråta.
Jag gråter inte så mycket hemma mera. Jag vill liksom inte dra ner min sambo, och min son blir väldigt ledsen då jag är ledsen. Han är två och förstår inte, han tror att det är hans fel att jag gråter och säger "förlåt mamma, förlåt mamma" och det känns så hemskt. Jag försöker förklara, att jag är ledsen för att jag saknar mormor men han förstår ju inte ändå såklart.

Jag skulle verkligen rekommendera dig att prata med någon. Att iaf testa en gång. Jag bad min husläkare om någon att prata med och han remitterade mig.
Gör det för din egen skull. Prova iaf.
Kroppen orkar inte hålla emot hur länge som helst.

Jag känner mig så motsägelsefull då jag skriver detta för jag pratar ju inte heller om det. Mer än med terapeuten. Men det är iaf något.
Det blir som sagt så verkligt var gång man talar om det. Det är det som är så otäckt. Att det faktiskt är på riktigt.

Var du närmare din pappa än din mamma?
Hur gammal är din lilla?

Jo, det är viktigt att visa känslor, det är det. Det blir bara så svårt för mig att se honom ledsen.
Jag försöker att prata mycket om mormor, inte sådär 'nu sätter vi oss och pratar', för det går ju inte. Men sådär vardagligt, typ "den här sången gillade verkligen mormor!" eller när han blir rädd för en spindel "vet du mormor var livrädd för spindlar men de är ju inte farliga". Det värker i mig varje gång men jag är så rädd att han ska glömma henne och jag försöker bara få med henne lite i vår vardag hela tiden.

Har du sambo/man? Kan ni prata om det? Frågar han ibland hur du mår?

Min sambo är en rätt tystlåten variant, en riktig tänkare. Jag är en riktig känslomänniska i vanliga fall så han är van att jag pratar/gråter/blir arg då det behövs. Nu gör jag inte det för det är för svårt och han tror nog att det då inte behövs iom att jag i vanliga fall tar upp det jag vill prata om själv, förstår du hur jag menar?

Har ni en grav ni kan gå till? Om så, går du dit?
Är du mammaledig eller arbetar du?

Jag är verkligen ledsen för din skull. Jag blir också ledsen över tanken att det inte kommer bli bättre. Att jag också kommer sitta och vara precis lika ledsen om 4 år.
Saknaden kommer ju aldrig försvinna såklart, det känns så konstigt att tänka att man kommer att lära sig att leva med det.
Samtidigt så känns det så skönt att veta att någon faktiskt förstår.

Får jag fråga vart du bor?

Min mamma begravdes i en minneslund, den är ungefär 3-4mil hemifrån mig. Jag har varit dit en gång, har inte varit dit med sonen ännu men har tänkt att åka dit med honom med. Jag har berättat om "mormors plats" att man gärna får åka dit och lämna blommor eller bara sitta.
Jag skulle nästan önska att han frågade mer, samtidigt så är det så skönt att han är så liten och bara "accepterar läget".
Då det hade skett var jag borta mycket, rensade i mammas lägenhet, bankmöten osv och jag förklarade att mormor nu var i himlen, att hon är hos vackra änglar som tar hand om henne och det var han bara okej med. Inga frågor trots att han är överfull av frågor i vanliga fall.
När vi gungade häromdagen så sade han "lyft upp mig så jag kan se mormor och änglarna", jag lyfte upp gungan och så ropade vi så högt vi kunde "HEJ MORMOR!!" Och skrattade. Det högg i hjärtat men det var också så otroligt frigörande.

Min pappa lever, vi har en fin kontakt numer, hittade tillbaks till varandra igen för ungefär 10 år sedan och har sedan dess byggt upp en fin relation till varandra. Vi bor 20mil från varandra dock.
Mina föräldrar skildes då jag var 5, vi flyttade då med mamma jag och min syster och har växt upp med henne. Hon träffade aldrig någon ny.
När jag var liten var min största skräck att mamma skulle dö. Att jag skulle behöva flytta till pappa. Mamma har alltid varit mitt allt.
Jag är glad att jag har en fin relation till pappa, dock är detta inget jag känner att jag kan dela med honom då de skiljdes som ovänner och aldrig talades vid igen.

Vad skönt det är att få skriva av sig...!!

Det är så fint med sådana möten såsom det du just beskrev.
Bor din mamma också 60mil bort?
Hur kommer det sig att du bor så långt ifrån?

Jag får panik om telefonen ringer sent på kvällen, precis som du skriver.
21.20 fick jag samtalet och varje kväll tycker jag att jag lyckas se på klockan just då.

Jag är så rädd för allt kommande. Födelsedagar, jular, avslutningar. När mamma kommer fattas. Hur har du klarat sånt?

Du skriver så fint.

Ta hand om dig och tack själv. Skriv gärna nån gång om du vill, här eller PM. Jag lyssnar gärna.