Hur hanterar ni tjat om glass, godis och annat?

Nej, jag säger aldrig bara 'nej', så att säga, utan ger alltid en förklaring. Men förklaringen kan ju vara av odiskutabel sort, s.a.s. Man behöver inte ens använda ordet 'nej'.
D.v.s. "Vi ska inte köpa glass idag för du har redan ätit tillräckligt den här veckan." , "Glassen är slut." "Jag vill inte att du äter godis före middagen." "Det räcker med två kakor, för det ska räcka till alla." Eller vad det nu kan vara för argument du har..?

Bestäm några regler och luta dig mot dem tycker jag. Vanliga veckor äter man bara godis på lördagar och fika på fredagar (eller vad du nu vill ha).

Argument för det finns ju massor; hål i tänderna, dåligt för kroppen, ingen aptit på middagen, trist att slösa alla pengar på fika osv.

Sen kan man ju förklara att nu är det semester och då får vi fika oftare, men det är mamma och pappa (eller farmor eller vem det nu är) som bestämmer när. Vill du att hon ska få argumentera så kan ni ju innan bestämma att hon ett par gånger under semestern får bestämma när familjen ska få glass, och ni bestämmer resten. Men att reglerna är uppgjorda i förhand.

Känner mig lite engagerad i den här tråden för jag har upplevt precis samma som jag tror TS upplever. Är TS:s barn sådan personlighet som jag misstänker så hjälper det inte men underlättar så klart. Jag var stenhård med att tjat leder inget till och förklarade i det oändliga. Fungerade inte på ett av mina tre barn. Han är ff en väldigt drivande person!
TS: Kan bara råda dig till att stå ut och vara tacksam! Dessa ungar blir ofta något utöver det vanliga. Fixar jobb på egen hand och klarar alla situationer. De biter ihop och känner inombords "jag ska ta mig fan visa dem!" Fortsätter hon vilket hon förmodligen kommer att göra är det bara att stå ut och försöka förstå viktiga frågor framledes men alltid vara konsekvent på tjat. Senare i skolan ifrågasätter dessa barn orättvisor med handling istället för dialog. Har haft många situationer, där min son som var som din dotter vid 5-6 års ålder, varit i onåd hela skolgången. Därför att han betett sig illa vid vissa situationer. MEN han är en reko kille och när jag nystade i olika situationer var det alltid en lärare eller annan elev som handlat felaktigt från början. Många av dessa barn som argument inte biter på köper inte osanningar "Glassen är slut" "Bara på lördagar" mm. Håller mig kvar vid min son men jag vet många andra med samma problem. Pm:a mig gärna! jag har hur mycket som helst att berätta om den här sorten. Var många gånger jag höll på att ge upp helt och slänga ut ungen kan jag lova dig!  

Vad jag kan utläsa av dina svar så tror jag att du gör allt rätt men har fått en variant av självständigt barn. Mitt barnbarn som är son till denna son som konsekvens inte fungerade på visar samma symtom.  

Upplever ni samma typ av utbrott som TS då? När vi har haft utbrott av det slaget (ovanligt här och handlar inte om godsaker men jag kan relatera) funkar det verkligen inte att prata med barnet, ge förklaringar. Det når inte fram då. Det som fungerar bäst är att vara kort i sitt svar och sedan vänta ut utbrottet, sedan kan vi prata om det. Jag tycker dock det är jättebra när det fungerar även om jag tycker nej duger utmärkt som svar på en ja och nej fråga när det gäller det TS beskriver och ett äldre barn som faktiskt förstår vad det innebär utan vidare förklaring som det inte ens bett om.

Här är alla införstådda i att tjat=man får inget. Att fråga är självklart ok, men ett nej ska accepteras. Min brorsdotter var här för ett tag sedan och la sig på golvet skrikande när hon inte fick som hon ville. Jag frågade lugnt om det fungerade hemma och förklarade kort att här gör det det inte. Sen gick jag därifrån. Hon kom snabbt efter.

I vårt hem är godis och sötsaker något som serveras vid speciella tillfällen och vi har förklarat varför. Det är inte låst till vissa veckodagar utan handlar om situation. Tjat kommer aldrig leda till att man får något, tvärtom. Att tjura eller bete sig illa är såklart jättetrist, men det kommer inte leda till att jag ger med mig. Om man däremot på ett trevligt sätt kan argumentera för sin sak kan jag ändra mig, men det krävs fortfarande något speciellt för att vi ska äta sötsaker. Vi äter det väldigt sällan och det är sällan någon här hemma som ifrågasätter.

Okej, jag inte hur det som Natulicien skrev om skulle fungera där men visa mig gärna annat. Jag tycker att det låter som en jättetrevligt sätt att möta ett barn men det är inte helt realistiskt många gånger. För mig är det du beskriver ett hysteriskt utbrott. Att sura och gnälla lite och samtidigt vara mottaglig för en diskussion är givetvis på annat.

Det kan absolut vara en personlighetsfråga. Kanske är det tom så att det är kombinationen av din och barnets personlighet som triggar tjatet. Knivigt!

Jag har läst ett tips (Lars H Gustafsson) att vara tydlig med att det finns tre typer av beslut: sånt som barnet helt själv bestämmer, sånt som föräldern bestämmer och sånt man bestämmer tillsammans. När glasstjatet kommer kan man då säga att det här är ett föräldrabeslut.

Jag brukar säga till min treåring om hon tjatar att "det här är en sån sak som föräldrar bestämmer och jag kommer inte att diskutera det mer nu". Ibland går det bra, ibland blir hon skitförbannad...

Att bara ignorera mitt barn skulle inte kännas bra alls, det är en hemsk känsla att bli ignorerad. Jag tycker inte att det är ett ok beteende att ignorera någon, så jag vill inte heller lära mitt barn att man kan göra så.

Kanske blir det lättare att få barnet att acceptera nej om det är mycket tydligt vad som gäller, tex bara godis/kakor/glass på helger och på kalas. Så gör vi hemma, iaf typ oftast...

Nej, det tycker jag inte du behöver göra. Det blir bara dumt om du inte tror på det. Jag menade att jag tror du att måste vara tydligare i situationen, säkrare i dig själv. Utstrålar du osäkerhet märker barnet det vilket skapar förvirring. Nej är inte nej om man velar, om så omedvetet. Problemet verkar delvis ligga i att du inte känner dig bekväm med hur du hanterar situationen idag? Det är det jag menar. Du måste hitta något du känner dig bekväm med. Du är inte elak mot henne för att du sätter gränser för dig själv och samtidigt för henne. När mina barn barn har haft utbrott och samtidigt kommunicerat (läs skrikit) har jag sagt till dem att jag gärna diskuterar saken och utvecklar men inte när de skriker utan i normal samtalston. Jag menar alltså inte att jag ignorerar dem på så sätt att jag låtsas att de inte finns (skulle aldrig falla mig in) utan snarare att jag är kort och tydlig i mina svar och sedan låter det vara upp till dem. Jag vill inte uppmuntra en kommunikation där jag tvingas höja rösten för att nå fram och en part skriker till den andre.
Sedan kanske du borde prata med någon om din egen relation till mat? Jag tror du skulle ha lättare att bemöta henne på "rätt" sätt då eller vad tror du själv?

Är också konsekventa mot vår tjuriga 4.5 åring. Han får sura. Det är drygt men det får gå. Underlättar om.vi har frukt hemma så han kan få det istället.

En isglass kan han få dagligen nu under sommaren. Under förutsättning att han ätit bra

Det funkar alltid bättre om man har en förklaring på varför man säger nej, oavsett hur dum den förklaringen än är. Nej inte nu vi har nyss ätit, nej du fick en i går, nej det är för sent på kvällen, nej du får godis på lördag. 
Och har man sagt nej, då är det ett nej. Om man sedan ångrar sig så erbjuder man något annat än vad de tjatat om. Sa nej till glass, men vi kan köpa en serietidning istället etc... då får de ju i alla fall inte vad de tjatat om och man kunde ångra sig utan att tappa sin "auktoritet".

Hur har det gått för er? undrar jag så här hundra år senare

Sambons tioåring är överviktig. Det vet han om och det är inget vi försöker släta över. Eftersom han går hos skolsköterskan och vägs och mäts så är det ingen mening för ungen är ju inte dum i huvudet. Båda hans föräldrar har övervikt och har varit ännu tjockare än de är nu.

Tvåan är smal men född med dåliga tänder.

Så jo, vi använder bägge argumenten ibland, egentligen är de ju likställda.