Hur hanterar ni tjat om glass, godis och annat?
Voodoodoll skrev 2014-07-02 22:43:30 följande:
Du kan väl inte bli sur på ditt barn för att det är ouppfostrat, det är ju du som uppfostrar henne!
Inlägg från: Alexi
|
-
Fast jag kan inte se att det är något vi gjort som lett till det här beteendet. Men det är därför jag startade tråden, för att lära mig om vi bör göra något annorlunda.
-
Jag surar inte, jag blir sur/arg och talar om varför.
-
Jo, jag vet, det här är något som jag funderar jättemycket på och min man och jag diskuterar mycket. Utan att någonsin känna någon trygghet i vårt agerande som föräldrar kring det...Penida skrev 2014-07-02 23:07:09 följande:Jag har sett att du har diskuterat just detta i många trådar och det var därför jag tog upp det. Ibland för man över saker som man själv har problem med, känner starkt för och som man inte vill att barnen ska drabbas av omedvetet genom sitt eget handlade, förstår du vad jag menar?
Ofta har övervikt andra orsaker än dålig kost hemifrån och brist på fysisk aktivitet. Somatiska orsaker och mentalt mående kan spela in. Jag är väldigt dåligt påläst när det gäller fysiska orsaker men min pappa var överviktig men är idag vid normalvikt, där var det sköldkörteln som spökade. När det gäller det mentala kan övervikt förklaras som mycket annat, det är en tröst att äta för att fylla ett annat behov som inte är tillfredsställt.
Jag är en sån som känsloäter, tröstäter osv så det är jag jättenoga att inte lära barnen tex. Dvs om de slår sig eller är ledsna så kan jag tänka tanken att ge dem något gott att äta som tröst men låter ju bli det eftersom jag inte vill ge dem kopplingen mat =tröst. -
Och hur menar du att det hjälper att inte ha det hemma om tjatet kommer i ett köpcentrum eller på ett kalas där det finns oändligt med kakor...?fluu skrev 2014-07-03 00:08:41 följande:
Tja, jag gör det lätt för mig och har inte sådant hemma i tid och otid. Annars säger jag bara nej om det inte passar....
-
Jag har läst en hel del av Petra och försöker verkligen möta barnets känslor osv. Men jag tycker inte jag lyckas när det gäller detta med tjat om glass osv. Men det är väl bara att fortsätta.Sous skrev 2014-07-02 23:45:10 följande:
Jag föreslår att du läser några av de här posterna och försöker förstå vad det är din dotter egentligen säger. Det blir ju bara mer konflikt av att du har inställningen att hon är tjatig och blir arg på henne när hon blir besviken. Jag brukar tänka på orden "barn bör inte alltid få sin vilja fram, men de bör alltid få sin känsla fram" petrakrantzlindgren.se/tag/tjat/
-
Jag försöker så, massor, men tyvärr hjälper det inte ännu...nattälvan skrev 2014-07-03 00:32:57 följande:
Jag tycker det brukar funka bra med förberedelse: att redan innan man går in i köpcentret berätta vad man kommer att köpa. Idag ska vi handla...... Vi ska inte köpa glass/godis men vi ska leta efter en fin bla bla bla. Ge barnet uppgifter i affären, vissa saker som barnet får hitta och välja tex. Om man förbereder i tid kan besvikelsen vara avklarad och fokus ligger på det man faktiskt ska handla.
-
Jag kan lova dig att vi aldrig någonsin ger med oss när det börjar tjatas på det viset, tvärtom blir jag envis som en åsna. Och säger ju det till henne också att hon aldrig kommer få när hon tjatar och kräver på det viset. Så det är inte så enkelt.Line85 skrev 2014-07-03 08:20:21 följande:
Egentligen är det ju hur lätt som helst.
Gissar att ni brukar ge med er eftersom hon regerar på det sättet. Va konsekvent, då lär hon sig att det inte lönar sig att gnälla och sura.
Lär henne att hon ska vara glad för det hon får och inte sura för det hon inte får.
-
Skönt att höra att det faktiskt inte bara handlar om att vara konsekvent och uppfostra rätt som vissa här verkar tycka.Rixa skrev 2014-07-03 10:53:43 följande:Har inte läst tråden till slutet men kan berätta att jag har tre söner, nu stora. Var alltid konsekvent och det fungerade på två av dem. En fungerade det aldrig med. Han tjatade och skrek alltid i affärer. Jag frågade alltid "Vad får barn som tjatar?" Två svarade snyftande "ingenting!!"
Den tredje gav sig aldrig.
Kommer ihåg en gång när han (5-6 år) för en gångs skull inte tjatat och jag stod i kön vid kassan och tänkte köpa en chokladbit åt honom bara för att han varit så duktig för en gångs skull. Innan tanken var färdigtänkt körde han igång en tjatskur! Förklarade för honom vad jag tänkt men inte hjälpte det till nästa gång.
Jag var stenhårt konsekvent och det fungerade som sagt på två av tre!
-
Ja jag diskuterar, jag blir liksom provocerad av att hon blir så arg och då argumenterar jag med henne. Men ska pröva de råd jag fått här om att bara typ ignorera hennes ilska.Line85 skrev 2014-07-03 10:58:50 följande:Då kanske det beror på HUR du uppträder. Diskuterar du med henne?
Det gör iaf inte jag, och visst tjatar hon en eller två gånger, men när jag går iväg och säger att det är slutdiskuterat så ger hon sig. -
Men hur säger man nej? Att bara säga nej och inte öppna för diskussion alls är ju på ett sätt enkelt men skapar samtidigt en väldig maktkänsla mellan vuxen och barn. Jag vill ju att hon ska argumentera för sin sak i andra lägen. Ibland säger jag nej till någonting (som inte har med ätande att göra) och så framför hon bra argument för sin sak och då ändrar jag mig och säger ja utifrån det hon säger. Det tycker ju jag är jättebra. Men vill ju inte att det just ska gälla godis och glass...Line85 skrev 2014-07-03 11:53:48 följande:Gör det, hon blir säkert förvirrad och ännu argare till en början men jag tror det lättar efter ett tag!
Vissa saker kan man inte diskutera med ett mindre barn. Lycka till