Förlossningsdepression
Alltså, jag står inte ut med mitt liv! Jag får aldrig någon ro. Efter olyckliga kärleksrelationer, en otrogen make, livskris med ångest och barnlöshet blev jag äntligen gravid via IVF. Hela graviditeten var jag orolig för missfall, nu när han kommit mår jag fruktansvärt dåligt och tror att han ska dö i PSD. Ibland känns det som att jag kommer att få ro först när jag själv dör. Jag är så himla rädd att jag funderar på om vi kanske ska adoptera bort honom. Jag hat också tankar om att min son och sambo skulle ha det bättre utan mig, för jag bara förstör allt genom att må dåligt istället för att vara glad. När jag är ensam med vår pojke känner jag mig rädd nästan hela tiden. Det är som om jag tvivlar på min förmåga att hålla honom vid liv. Min sambo är en underbar pappa som även stöttar mig så gott han kan. Han säger ofta att han älskar mig och att jag är en bra mamma. Och ja, jag tar hand om bebisen. Matar, byter blöja, tröstar, sjunger, vaggar och allt annat. Men jag känner inte glädje. Har typ tre känslolägen; ångest från helvetet, gråt eller likgiltighet. Några korta stunder kan jag känna mig lugn, men inte ofta. Har haft problem med depressioner tidigare. Slutade med SSRI i vecka 8, har nu börjat med en halv tablett om dagen igen efter tfn-samtal m läkare. Ska till honom på tisdag. Om jag inte får remiss får jag betala terapi själv, för jag förstör mitt eget liv och njuter inte av att äntligen ha blivit mamma. Jag typ hatar mig själv!