Förlossningsdepression

En del av de känslor du beskriver är fullkomligt normala när man precis fått barn. Även jag kände att min sambo och barn skulle ha det bättre om jag bara gick ut genom dörren och försvann. Det var ingen som talat om för mig att man kunde känna så, men när jag pratade med en kompis - som fick barn 2 månader innan jag - som berättade att hon känt samma sak så kände jag mig inte så "onormal" som inte var själaglad över att vara mamma hela tiden.
Hoppas att du kan få samtalshjälp med dina känslor, för det är hemskt att gå omkring och må dåligt hela tiden. Jag fick tur nog hjälp genom min BM efter första graviditeten, och genom min nya BVC efter den andra, så ge inte upp om du får nobben på första stället. Kolla med din BM och hos BVC.

Mina tankar att jag var en dålig mamma baserade jag på att
1) Jag var inte glad 24 timmar om dygnet över att vara mamma - vilket jag trodde en "riktig" mamma skulle.
2) Jag fick panik och ångest flera gånger om dagen, eftersom jag inte var glad.
3) Jag grät en massa, och eftersom jag gjorde det funderade jag allvarligt på att gå ut genom dörren - eftersom min sambo och min lille son förkänade någon som var glad.

Dessutom kände jag mig avskärmad ifrån omvärlden. "Alla andras" liv fortsatte precis som vanligt, medan jag var helt beroende av vad ett litet knyte på fyra kilo ville eller inte ville. Min son sov inte bredvid mig på dagarna -  då dög det bara att ligga på min mage eller i vagnen ute på promenad. På nätterna däremot sov han så gott bredvid mig eller sambon, vilket gjorde det svårt för sambon att förstå hur det var på dagarna.

Jag fick samtalshjälp. Först var det min BM som tog sig tid att prata med mig en timme ett par gånger, och senare fick jag gå hos en psykolog som var knuten till BVC i staden vi hade flyttat till. Det var också hon som jag fortsatte hos efter andra sonens födelse - då jag också grät en massa och tyckte livet var pest trots två fina pojkar och en fin sambo. Att bara få prata med en utomstående, som ser saker på ett annat sätt och kan ge tips, var guld värt för mig. Psykologen på BVC berättade också att de tre-fyra första månaderna efter bebisens födelse kallar hon för "en grå zon". Allt har förändrats, och det tar ett tag innan man kan hitta sig själv igen i allt det nya.

Hoppas att du hittar lite ljusglimtar i livet, och att du får den hjälp du har rätt till. Det ska finnas psykolog kopplad till varje BVC, och du har rätt att få träffa den (När min äldsta var precis nyfödd bodde vi i Stockholm, och när jag ringde BVC för att jag mådde så dåligt blev jag tillsagd att ringa till psykjouren ! Så får de inte göra har jag fått reda på sedan.)