Vi runt 30 som siktar på vårt första plus NU

Hej på er, jag ansluter nog till tråden nu. Alldeles strax 30 och häromdagen påbörjades första försöket efter väldigt kort betänktetid.

Jag inser ju att också jag kommer att förvandlas till ett psykfall om en dryg vecka. Tänkte ventilera lite här istället för att göra min stackars kille galen

BIM-lista

27/10 Karimag, 4:e försöket
1/11   sofi1981, 2:a försöket
3/11   Ronja111
4/11   Lotta1985, 7:e försöket 
12/11 joss82, 7:e försöket
19/11 heyorange
27/11 vinterros, 2:a försöket
2/12   ammela, 5:e försöket
4/12   Sserena86, 9:e försöket
3/12   grodansmamma, 3:e försöket
6/12   LaFontaine, 1:a försöket 
9/12   SC2014, 5:e försöket
9/12   Leonas, 3:e försöket
11/12 Solros, 12:e försöket
16/12 Solsken, 5:e försöket (efter MA)
16/12 Linda086, 3:e försöket
24/12 Lavelii, 5:e försöket (2:a efter MA)
30/12 Boonyi 

Lisen84
mikamon

Plussat i november
Annastanna, 2:a försöket

Plussat i oktober

Diamant, 8:e försöket
Fjällsippa, 6:e försöket
Trestobbs, 6:e försöket
Milie, 7:e försöket
emzerus, 2:a försöket
Ellonbellon, 17:e försöket
elilou, 2:a försöket

Plussat tidigare
Fiiaaa

Jag lägger till mig själv på listan. Har visionen att inte testa förrän det gått en vecka efter BIM. Oklart om det kommer gå

Jag är ovan vid att behöva tänka på sånt här. Idag fick jag tre kortisonsprutor i ena armen. I vanliga fall tar jag alvedon och ipren till natten för att få sova, för det gör rejält ont. Nu går ju ipren bort. Imorgon ska jag prata med min läkare för att se vilka mer mediciner som kanske måste bort nu på en gång. 

Ovant, men på något sätt, lite mysigt. 

Stort grattis!!!

På tal om efterlängtade plus. Är det bara jag som INTE går runt och längtar? Nu har vi så klart precis bestämt oss, även om diskussionen hängt med ett tag, men jag har aldrig varit särskilt bebissjuk eller längtande. Hos oss är det min pojkvän som verkligen längtar. Jag tycker så klart att det vore trevligt, men något mer praktiskt om jag inte plussar nu i dec. Jag börjar ett nytt jobb efter jul, så lite opassligt är det ju nu.

Varför skaffar vi då barn undrar någon säkert. Förutom det faktum att min kille hemskt gärna vill (och jag är inte ovillig, bara inte lika entusiastisk) så har jag en reumatisk sjukdom. Ingen vet hur den kommer att utvecklas. Ingen vet hur medicinerna, i det långa loppet, påverkar kroppen. Jag trycker i mig cellgifter och immunnedsättande sprutor som smågodis. Jag har inte råd att vänta, för tänk om, utifall att det inte går sen.

Så, nu har jag kapat tråden nog så här på fredagsmorgonen

BIM imorgon. Hittills inga tecken på mens. Jag blöder alltid lite dagarna innan, vid sex eller när jag sover med tampong, men inget. Däremot illamående. Idag har jag kräkts två gånger. Igår lika många. Dödstrött, stora bröst och blåa ådror på dem. Dessutom ilningar och hugg i livmoder och äggstockar. Och konstiga, tjocka flytningar.

Men. Jag är ju övertygad att min kropp spelar mig ett spratt. Man blir liksom inte gravid på första försöket! Planen att spara testandet till den 13:e har dock havererat. Måndag morgon har vi sagt. Om inget hänt tills dess.

Och smärre nervvrak? Jodå!

Jag är inne på första försöket och har således ingen erfarenhet, men min bästa vän, som hann försöka i fyra månader innan det tog sig, var skengravid varje månad. Hon kunde knappt bära bh innan mens, hade alla symptom man kunde ha och den tidigare så punktliga mensen kom plötsligt både tidigt och sent. Tankens kraft är verkligen inte att underskatta...

Jag fick en liten blödning i lördags kväll. Bara lite brunt. Sen dess är det tomt. Kan inte mensen bara komma igång så att vi kan komma vidare?

Ah, negativt test, ingen mens men då och då en liten småblödning. Jag sover med en liten tampong i, utifall att mensen kommer och på morgonen är det lite, lite brunt på den. Sen inget mer. 

Det är så härligt hur psyket kan påverka kroppen. Nu vill jag gärna ha min mens tack!

Vi körde med äl-tester den här månaden. Idag är vi på äl +14. Ingen mens och absolut inga symptom alls. Möjligen lite varmare om natten vilket indikerar mens. Tredje försöket nu.

När jag får mens ska jag faktiskt köra en kur hos Dr Nie på Essingen i Stockholm. Hon är akupunktör och jag har gått för tidigare, för annat. Jag har grundsjukdomar jag misstänker kan försvåra. Dessutom vill jag inte vara utan vissa mediciner för länge.

I förrgår hade jag ett samtal med min reumatolog kring mediciner nu när vi försöker. Jag vill börja äta korridor för att dämpa lite inflammationer i kroppen. Till svar fick jag att kortison är helt okej och till och med kan hjälpa till.

Jag åkte hem och googlade och hittade massa amerikanska rapporter som bekräftade det som ja misstänkt, men som sjukvården hävdar är fel. Jag har, med den autoimmuna sjukdom samt de antikroppar jag har i blodet, både svårare att bli gravid och att behålla en graviditet. Studierna visade att de kvinnor som fick kortison hade betydligt större chanser att bli och fullfölja graviditet.

Speciellt, nu vette tusan hur jag ska göra. Jag kommer att ta kortison från äl ungefär (måste dessutom vänta ut jobbig förkylning), men sen då?

Det är sjukt jobbigt att försöka bli gravid. Det är inte lättare när man dessutom har lite odds emot sig. Skit också!