Diamant skrev 2014-08-24 09:38:09 följande:
Haha inte TMI alls, det är ju så vi har det här i denna tråden ;)
Jag kör mest "överrasknings-påhopp" och han bara skrattar och säger "Yay, vi borde försöka skaffa barn JÄMT" ;)
Jag vill för övrigt bara säga att jag är SÅ tacksam att jag skaffade FL när vi började försöka och att jag hittade den här tråden
Jag har i flera ÅR känt mig stressad och ensam över att alla andra skaffar familj och att jämnåriga t.o.m har FLERA barn redan osv, sen fanns alla NI, som är i samma ålder och också försöker få första barnet! :)
Hur kommer det sig för er, om ni vill berätta, att ni siktar på plus först nu? Har det varit jobb, studier eller valt själva att vänta tills nu?
Min karl har ganska bra koll på min cykel. Han märker när det börjar närma sig för då blir han också "överraskningspåhoppad" och får inte lov att komma någon annanstans än där det kan bli barn så att säga. Vi blir båda lite extra tända de dagarna och lite mer trötta och slöa dagarna efter.
Vi träffades också "sent i livet". Jag hade för 10 år sedan ett längre förhållande där det mycket väl hade kunnat bli barn, men då var jag inte redo. Den relationen höll inte, troligen pga det. Jag är väl en sån typisk "karriärist" som den äldre generationen suckar åt. Jag ville klara av vissa saker karriärsmässigt och så ville jag resa och upptäcka världen. För ett par år sedan kände jag mig färdig med det, flyttade hem till Sverige och barndomsstaden och råkade träffa Mannen. Innan dess hade jag haft några korta förhållanden/romanser, men det var först nu jag kände mig själv och visste vem jag ville ha.
Nu känns allt rätt, och när vi varit tillsammans i ett år ungefär så bestämde vi oss för att försöka utöka familjen. Vi har försökt i ca 5 månader och jag tycker på något sätt att vi kommer varandra mer nära för varje försök.
Men jag är jätterädd för att det ska dra ut på tiden och det blir "tvunget" och okul att göra barn. Så det påverkar oss negativt. För varje månad jag får mens märker jag att jag tar det hårdare och hårdare. Jag lägger alldeles för mycket tid och energi på att läsa och skriva här på FL, fundera på temperaturkurvor, läsa om symtom, läsa om metoder och teorier som främjar fertiliteten, klämma på mina bröst/kolla trosorna/känna efter symtom, fundera på hur vi kan möblera om för att få plats med babysaker osv.
Troligen hänger det ihop med att jag gillar kontroll, statistik och siffror. Jag försöker räkna ut hur stor chans vi har, statistiskt, den här månaden. Fast jag vet innerst inne att just det här, det kan jag inte ha kontroll över.
Suck, jag blir så trött på mig själv ibland. Men då är det bra att ha den här gruppen, för om mannen visste hur mycket tid och tankar jag ägnar åt det här hade han också blivit tokig på mig, haha!
Kram på er!