Junibebisar 2014

Usch! Känner mig urlakad, utschasad och fullständigt färdig. Vår prinsessa är sju veckor och jag undrar när man ska börja njuta av det som alla säger är så fantastiskt. Det är klart att hon är fantastisk och när de där leendena kommer så blir man ju helt knäsvag. Men hur hanterar man sömnbristen egentligen? Och då har vi ändå en hyfsat lätt bebis tror jag.

Första "bråket" med sambon kom nu klockan 6 på morgonen så där gick den dagen åt skogen. Vill bara sätta livet på paus och få lite andrum. Sitter bara och gråter och vill inte mer. Är det så här det ska vara?

Förlåt men jag behövde bara kräka av mig lite...allting känns lite tufft just nu.

Kela1981

Äldre 7 Aug 11:01

#300

Tack för ert stöd tjejer! Det känns bättre bara att få höra att man inte är ensam och att det går över :) Känns ju tabu att inte njuta i fulla drag för enligt alla runt omkring är det ju just det man ska göra den här tiden. Ser fram emot när "transportsträckan" är över :)

Kela1981

Äldre 7 Aug 21:46

#310

Brukar sitta i soffan med benen på soffbordet och sen sätta bebis mot låren så hon sitter mitt emot mig, så sitter vi och pratar och gosar. Det tycker hon om jättemycket :) Sittern är ingen superfavorit direkt men går bra i korta perioder. Av någon anledning så älskar hon sin skötbädd så när inget annat funkar så tar jag den och lägger på golvet om jag verkligen behöver att hon ligger själv eller sätter henne i selen. Hon har precis börjat tycka om vagnen så den står i vardagsrummet och där kan hon ligga en stund också.

Vi har inget babygym än heller (7 veckor gammal) Det känns som hon blir uttråkad ganska snabbt vad man än gör med henne :/

Kela1981

Äldre 8 Aug 09:17

#314

smalljey skrev 2014-08-08 08:21:20 följande:

Åh du är verkligen inte ensam! Gud vad uppfriskande att fler känner precis så. Jag råkade skriva en liknande status på Facebook för ett tag sen och jääääklar vad folk har åsikter! "Det är den bästa tiden i livet", "njuuuuut av bebislivet", "det är så fantastiskt". Men fan man sover inte, man hinner knappt äta frukost och lunch vissa dar och duscha är inte ens att tänka på förrän karln kommer hem från jobbet. Och graviditeten som alla säger att "åååh det är så mysigt!", vart då nånstans? Stor och klumpig, obekvämt, kissar konstant och man kan knappt knyta skorna, halsbränna från helvetet, matvanorna blev helt upp och ner...och alla såna åsikter förstår folk omkring en inte alls.

Sen har jag bestämt mig för att jag bara vill ha ett barn för killen har 2 sen innan så vi är redan 5 i familjen. Och det vägrar folk acceptera. "Jaja, vänta du bara...det kommer en till om ett tag höhö". Men fan, lyssna på vad jag säger!! Jag älskar min dotter och jag älskar även min karriär så jag vill hinna våda delarna. Vi lever trots allt bara en gång och jag vill inte bli en småbarnsmamma som upptäcker om 18 år att oj, vart tog tiden vägen. Nä, fan folk måste respektera andras val och åsikter utan att lägga sig i.

Nu kämpar vi på och hoppas man kan njuta av att barnen får rutiner och vår sömnbrist blir obefintlig snart ????

Ha ha ha....Vad befriande att höra fler som känner samma sak :) Jag har försökt hålla den delen av mitt liv borta från FB just pga rädslan för såna kommentarer, tror jag hade blivit ovän med rätt många annars ;)

Det är ju mitt liv så då kan väl omgivningen ge fan i att lägga sig i hur det ska levas?!

Varken jag eller sambon hade barn sedan innan och jag har alltid sagt att jag inte bara vill ha ett barn utan att det måste få ett syskon. Men jag kan säga att det kommer att dröja minst 3-4 år innan nästa kommer! Först vill jag ha tillbaka mig själv och bli normal igen.

Jag hade förvisso en enkel graviditet men inte trivdes jag för det. Humöret gick upp och ner, konditionen och träningen gick åt skogen, kroppen svällde på alla möjliga ställen osv. Dessutom gick ju tiden så sjuuuukt långsamt!

Hoppas dom får rutiner snart så vi kan börja njuta på riktigt :)

Kela1981

Äldre 8 Aug 09:22

#315

Axo skrev 2014-08-08 08:28:00 följande:

Vänta bara tills dottern blir runt 1,5-2 år. Då kommer alla jävla frågor. "Jaha, när kommer nästa barn?"

"Blir det något småsyskon snart?"

Hatade verkligen folk som ska lägga sig i. Det skiljer 4 år mellan mina grabbar och det har varit ett medvetet val att vänta tills Viggo blivit större och mer självständig. Hade det varit så att vi försökt tidigare så hade jag blivit knäckt av alla frågor.

Fattar inte varför folk ska blanda sig i andras barnafödande! Vi har jättemånga i vår omgivning som har eller har haft problem att bli gravida, missfall osv så när vi började försöka så berättade vi inte det för någon för vi visste ju inte om det skulle fungera för oss. Framför allt så blir jag förvånad över att folk som själv har barn tjatar och lägger sig i. Har dom glömt hur det var? Kan man inte få bestämma själv?

Jag vill också ha lite längre mellan denna och nästa och det är väl ingenting konstigt tycker jag. Måste väl hinna förtränga spädbarnstiden ordentligt ha ha ha....

Kela1981

Äldre 8 Aug 12:56

#317

Sansa Snark skrev 2014-08-08 12:13:21 följande:

Apropå andra människor, fick min första uppfostrande kommentar av en främling igår.

Jag satt på en uteservering och matade bebisen. En tant går förbi långsamt, tittar och tittar. Det är ju många som är nyfikna på lillen så jag skulle precis börja det vanliga "sex veckor på torsdag, det är en pojke" och så vidare. Då säger hon plötsligt "Jag hoppas du har solskyddsfaktor på den där". Jag blev lite paff och sa typ "vi är mest i skuggan, och klockan är ganska mycket" (solen är inte så stark). Sen klagade hon på att han hade för lite kläder på sig... det var fortfarande minst 25 grader varmt så jag påpekade att om han skulle ha kläder skulle han nog svettas ihjäl. Då sa hon att "på min tid skulle man ha mössa på dem i alla fall": Jag svarade att jag ändå tyckte att det var för varmt för det, och vi sitter ju bara i skuggan. Hon avslutade med "Jag säger ju inte det här för att jag är bättre än du. Jag vill bara säga till". Jag tror jag bara sa okej och tittade demonstrativt ner mot min bebis och min tidning. WTF liksom?

Helt magiskt att folk inte känner några som helst restriktioner när det gäller att kommentera andra! Du var ju ändå trevlig tillbaka, tror att jag kommer att vara riktigt otrevlig när det väl händer mig :/

Kela1981

Äldre 11 Aug 19:49

#347

soffipropp1987 skrev 2014-08-11 17:21:21 följande:

Jisses vad min plutt växer! Han har redan 62 i kläder och har kan knappt använda vissa bodysar i den storleken. Det står ju tom att 62 är för 2-4 månader, han blir 8 veckor på fredag! Växer era lika fort? Sist vi mätte honom hade han växt 2 cm på två veckor!

Oj wow! Vår tjej var ju pluttig när hon kom men vi har precis börjat använda stl 50 och hon är 8 veckor så det är nog väldigt olika :)

Kela1981

Äldre 11 Aug 20:45

#350

smalljey skrev 2014-08-11 10:01:37 följande:

Jag börjar känna mig deprimerad. I några dagar nu så har jag haft svårt att känna mig glad, att orka vara glad och orka ta hand om lilltjejen. Jag avgudar henne men känner mig skitledsen över att det känns som att jag inte är gjord för att vara mamma jag sörjer min frihet, mitt liv innan graviditeten. Det handlar inte om att festa, utan att kunna jobba hur och när jag vill, träffa vänner över en fika utan att behöva fokusera 99% på bebisen genom hela. Att passa upp på den lilla konstant. Att aldrig få sova längre än Max 2 timmar åt gången. Jag trivs inte i rollen och börjar få panik, för det här är ju resten av livet. Visst, spädbarnsperioden går ju över (om lååååång tid som det känns nu) och då blir det väl bättre. Men fan, känner mig så sjukt ego och skitledsen jag hoppas att det är sömnbristen som spökar, men funderar på nån variant av förlossningsdepression. Kanske borde gå och prata med nån?

Du är inte ensam!!! Jag sörjer också min frihet osv i perioder. Men de känslorna kommer oftast när sömnbristen är som värst.

Har också fått smått panik över att detta är för resten av mitt liv men så är det ju inte riktigt. Den jobbiga spädbarnstiden går ju över och bebisen blir större och nya utmaningar kommer förstås med det men sömnbristen har ett slut även om det inte känns så.

Delar av ens frihet kommer ju tillbaka. Jag tänker i alla fall reclaima min :) Du kanske kan få tid att gå och fika med en kompis utan bebis, gå en promenad, åka och handla själv? Det hjälper mig en del när jag känner som du.

Men prata med din BVC-sköterska kanske? Dom har väl så du kan få prata med någon genom dom om du känner att det skulle lätta?

Hoppas du får sova lite snart och vaknar upp och känner dig bättre. Sömnbrist är inte kul alls och gör att det mesta ställs på kant. Kram på dig<3

Kela1981

Äldre 11 Aug 22:19

#352

BlippBlopp skrev 2014-08-11 14:59:40 följande:

Det här blir jag inte riktigt klok på..

Jag har funderat hela dagen på när egentligen sonen funnits till i ett år (räknat då från när han blev till.) Och enligt RUL skulle han ha blivit till två dagar INNAN mitt MF.. Det verkar inte så troligtvis..

Men enligt tidigt UL i v10 blev han till 3 dagar efter MF.. Men vi hade sex 7 och 12 dagar efter.. Spelar väll egentligen inte så stor roll men hade varit kul och veta.

Vet ni vilken dag era bebisar blev till?

Och är det någon som vet när man får mens igen?? Har inte ammat på fyra veckor nu.

Det där blev jag snurrig av får jag medge :) Jag är ganska säker på att vår flicka blev till 28/9 och det stämmer med RUL.

Angående mensen så är vår bebbe 8 veckor idag och jag har aldrig ammat henne så det kan nog ta ganska lång tid. Fast härom dagen tyckte jag att jag hade som mensvärk i svanken så det kanske var ägglossningen som drog igång. Det ger ju sig i så fall om ett par veckor :)

Kela1981

Äldre 12 Aug 18:39

#357

Så sitter jag här kvällen innan sambon, pga familjekris, åker till Kina i 10 dagar :(
Känns sådär får jag nog säga. Bebis är två månader och jag känner att jag precis börjat vänja mig lite vid rollen som mamma men är ändå fortfarande sjukt osäker ibland och att jag nu ska vara helt själv skrämmer livet ur mig. Jag har såklart vänner och familj runt om men när dagen är slut så är jag ändå själv och har ingen annan att lita till.
Det är heller inte roligare för honom som tvingas åka fast att han inte vill lämna oss så jag försöker ändå att inte visa min oro för honom så att det blir ännu värre när han ska åka. Men jag kommer att lipa ögonen ur mig när vi säger hej då i morgon förmiddag.
Jag som aldrig har varit särskilt blödig när det gäller sånt här innan. Känner inte igen mig själv, det är ett som är säkert.
Kanske hjälper det mig i min mammaroll att han är borta och jag måste hantera allt själv och sen kanske komma starkare ur det? Om 10 dagar vet jag....men fy vad det känns jobbigt nu :(

Junibebisar 2014

INNEHÅLL