smalljey skrev 2014-08-11 10:01:37 följande:
Jag börjar känna mig deprimerad. I några dagar nu så har jag haft svårt att känna mig glad, att orka vara glad och orka ta hand om lilltjejen. Jag avgudar henne men känner mig skitledsen över att det känns som att jag inte är gjord för att vara mamma jag sörjer min frihet, mitt liv innan graviditeten. Det handlar inte om att festa, utan att kunna jobba hur och när jag vill, träffa vänner över en fika utan att behöva fokusera 99% på bebisen genom hela. Att passa upp på den lilla konstant. Att aldrig få sova längre än Max 2 timmar åt gången. Jag trivs inte i rollen och börjar få panik, för det här är ju resten av livet. Visst, spädbarnsperioden går ju över (om lååååång tid som det känns nu) och då blir det väl bättre. Men fan, känner mig så sjukt ego och skitledsen jag hoppas att det är sömnbristen som spökar, men funderar på nån variant av förlossningsdepression. Kanske borde gå och prata med nån?
Åh vännen, att få barn är en omställning som heter duga! Jag förstår dina tankar och det är nog väldigt vanligt att känna så. Sömnbristen kan slå ner en totalt och det ÄR skitjobbigt att inte kunna göra precis vad man vill när man vill som man kunde innan barnen kom. Mina stora är 7 o 5 år nu så jag börjar ju om lite :) Mitt tips är att tänka att bebben får hänga med dig och anpassa sig efter det DU ska göra och inte tvärtom. Ska jag iväg o fika, handla eller träna så får bebisen följa med helt enkelt. Jag har vägrat att stanna hemma bara för att det är "enklast" så IFALL bebisen skriker etc. Skriker hon får jag väl sätta mig o amma nånstans då. Hitta en lösning lixom. Tror man kan bli väldigt låst annars. Jag bestämmer och inte bebisen och det har funkar jättebra med mina barn :) Sen är ju alla barn olika såklart, inte så kul att ge sig ut med en kolikbebbe kanske!!
Tycker ändå att du ska prata med BVC om detta om det skulle vara en form av förlossningsdepression.
Som du skriver så går spädbarnstiden över ganska snabbt och du kommer växa in i rollen som mamma, jag lovar!
