Så oerhört jobbigt
Till att börja med förstår jag inte själv att jag sitter här och gör ett så här självutlämnande inlägg på FL. Trodde aldrig det skulle hända. Men här sitter jag. En tragisk och trasig människa.
För en vecka sedan förlorade jag en kär vän sedan många år tillbaka.Självmord.
Och det värker. Det gör ont. Och tankarna finns där ständigt dag ut och dag in. Varför? vad kunde jag gjort annorlunda? vad kunde jag gjort för att förhindra det hela? om jag hade prioriterat annorlunda hade personen fortfarande levt?
Jag visste att min vän mådde dåligt. Och jag visste varför. Vi har talat mycket om det. För cirka 1,5 vecka sedan tyckte personen att vi skulle träffas. Och jag höll med, men behövde först göra några resor i tjänsten. Jag tyckte vi kunde ses när jag kom tillbaka.
Personen verkade så glad och obekymrad när vi pratades vid den där sista gången. Det lät som om allt gick hans/hennes väg och jag blev genuint glad.
Hur kunde jag inte förstå vad som skulle komma? hur kunde jag vara så otroligt blind?
Om jag går tillbaka i personens facebookflöde så ser jag ledtrådar i den senaste månadens uppdateringar. Hur kunde jag missa dem? HUR I HELVETE KUNDE JAG VARA SÅ BLIND?
Hur tar man sig igenom något sådant här? hur kan man förstå att man aldrig kan göra om och göra rätt?
Hade personen levt idag om jag bara inte hade låtit jobbet komma emellan?
Hur accepterar man att man aldrig kommer få svar på några frågor?
Jag vet egentligen inte varför jag skriver det här. Förmodar att saker bara behöver få komma ut någonstans då jag inte kan prata med någon.
Är det någon mer som varit med om en liknande situation och som kan ge råd?