Så oerhört jobbigt

Förstår att det känns tungt. Det verkar ju som att du funnits där för din vän till din bästa förmåga. Din vänskap har säkerligen betytt mycket för personen i fråga, men dennes liv och välmående hänger ju inte enbart i dina händer.
Sörj och var ledsen, men klandra inte dig själv.
Kram

Har precis ( i november 2013) varit med om detsamma. Någon som stod mig mycket nära sedan 17 år tillbaka valde att inte leva längre. Hon hade fysiska smärtor som var mycker jobbiga och tog på hennes krafter men inte ett ord till någon om att hon inte längre ville leva. Känner alla sorters känslor. Är ledsen, arg, förbannad, undrar om jag hade kunnat förhindra något, ser så många tecken nu i efterhand men vet att hon inte ville att vi skulle se dem. Jag stod henne inte närmast men inte ens de som fanns i hennes dagliga liv insåg vad som skulle komma. Önskar av hela mitt hjärta att jag fick en dag till med henne för att försöka förstå!  Min vän var också gladare än på länge när det hände och det är ett känt fenomen att de blir gladare då de har bestämt sig, att de vet att deras lidande snart är slut. Kram!

Beklagar sorgen.Väldigt ledsamt.Men lägg inte skulden på dig.Du är inte mer än människa.Hon hade bestämt sig.Men jag förstår dina tankar,min bästa vän var med om samma sak,hon trodde allt var ok men så tog hennes älskade syster sitt liv.Detta glömmer jag aldrig.Hon har gråtit och gråtit och mått dåligt men idag mår hon bra.Hon är lycklig och lägger ingen skuld på sig själv längre.Ta hand om dig.

Så har det snart gått ett år. Och tankarna finns där fortfarande.
Vad jag inte berättade från början är att hon hamnade i en depression pga att jag lämnade henne en kväll. Vi var ute på stan tillsammans med några vänner. Jag blev trött och ville åka hem. Hon ville stanna kvar och jag frågade henne om det var okej. Svar ja. 
Så jag åkte hem. 

Dagen därpå fick jag veta att hon hade blivit gruppvåldtagen när hon ensam och utan fungerande mobil försökte ta sig hem.

Det är som en film som spelas upp gång på gång i mitt huvud. En film där allt kunde varit annorlunda om jag bara hade stannat kvar den där kvällen. Eller åtminstone sett till att hon tog sig hem. För hon hade trots allt druckit en del.  

Förstår att det gör ont och att det lätt kan bli så att man skuldbelägger sig själv.
Men du kunde inte gjort något annat än det du gjort. Det fanns ingen anledning att tro att hon skulle bli gruppvåldtagen den kvällen. Och hade hon bestämt sig för att ta livet av sig är det väldigt tveksamt om det hade funnits något du kunnat säga eller göra för att ändra på det.

Du bär ingen skuld alls för något av det här. Det var väldigt olyckliga omständigheter bara.