IVF hösten 2014

Hej!

Hoppas det är ok att jag hoppar in här.

Efter två misslyckade inseminationer har remiss blivit skickad till ivf. Fått tid den 13 aug fick jag veta i fredags.

Stod att det kunde ta lite tid att få börja behandling pga långa köer, men att komma dit är ju ett steg i rätt riktning.

Vi kan inte bli gravida pga att jag har endometrios.

Både spännande och oroligt.

Jag har berättat för min chef, två kollegor samt min familj och de närmaste vännerna. Behöver stödet då det varit en tuff väg så här långt. Förra året gick jag på enanton i sju månader. Väldiga klimakteriebesvär hela långa varma sommaren. Gick inte att komma med dumma ursäkter över mitt genomkassa humör och att jag dröp av svett vid minsta lilla så var lika bra att vara ärlig till de som står mig närmst.

Vi har fått brev om att vår remiss är behandlad nu. Dock kan man inte ringa/maila dem för de har semesterstängt precis som ivf-kliniken tom 4/8. Bara hålla tummarna nu inför aug. :)

Hur lång tid tog det för er att komma igång från att ni gick genom vårdgarantin? OM vi har tur, tror du vi hinner börja med sprutorna då i början av september på beräknad mens, eller brukar det ta tid? Du blev gravid på första försöket va? :) har för mig jag läst det i någon tråd, grattis i så fall :)

Jag kontaktade kliniken direkt när vår remiss tagits emot, och de sa att jag skulle räkna med 3 månader då de har haft ungefär den väntetiden i det sista... Så jag antar att det inte går att komma till mycket tidigare. :/

Hej alla,

Är i samma situation som er andra, men ändå helt olika omständigheter. Gick på privat f-utredning, de skickade remiss till KS. KS meddelade att väntetiden för dem var 5-6 månader och om jag ville ta del av vårdgarantin skulle jag ringa vårdgarantikansliet. Gjorde detta och fick plats på St Görans, som öppnar åter 4 aug. De sa att jag ska ringa 4 aug och kolla så bollen är i rullning. De sa att det tar sedan 1-3 månader innan man sätter igång försöken. Jag hoppas på det bästa.

Nu till olikheterna:

Jag har valt att försöka skaffa barn med världens schysstaste människa: Min kompis.

Vi bor inte ihop, utan måste ljuga om samboende. Däremot är vi grannar. Känns rent diskriminerande att alla väntas följa samhällsnormen som råder. Som om inte jag och min vän skulle bli utmärkta föräldrar oavsett. Som om vissa konstellationer av föräldrar är lite bättre än andra, snarare än att se att vi är två människor som älskar varandra( måhända inte romantiskt, men som människor) och vill ha barn ihop. Vi har försökt ett år att bli gravida utan resultat. Min egen pappa är sjuk och har max 2 år kvar att leva, och jag vill att mitt barn dka lära känna sin morfar. Har inte tid att dra ut på barnafödande direkt(dessutom 37 år i vinter). Så ser början på min resa med ivf ut. Lite mer komplicerad än normen, men lika viktig ändå, anser jag.

Lycka till allihopa!