Ursäkta mig då...

det kan tänkas att du bara spädde på stressen genom att sucka just då. Hon menade säkert inget illa men insåg att det räckte med en vuxen som försökte skynda på, än två frustrerade. Man får välja sina strider, liksom. 

Om du däremot tycker att de inte lyssnar på dig så är det ju DEN diskussionen du och mamman får ta, hur det egentligen ska funka hemma hos er. 

Första regeln vad gäller barn: Välj dina strider.

Varför får de inte vissla? Om ni inte tjafsar om det så tar det väl bara ett par minuter för dem att klä på sig och gå ut och så visslar de ute istället och du slipper höra det.

Som sagt, välj dina strider. 

Jo fast att välja sina strider innebär till stor del att du inte skulle kommenterat det alls.

Jag vet inte hur länge du varit i en relation med mamman eller hur gamla barnen är men ni måste givetvis reda ut vilken roll du ska ha i deras liv.

Oh ... Du skulle nästan behöva leva med mina barn ett tag :)

TS: Du har rätt, på sätt och vis. Respekten ska vara ömsesidig. Bor du under samma tak som de andra, ska du visas respekt och tvärtom. Det är något man ska kunna kräva. Vi är inte alla på samma goda humör på morgonen, och vill någon att det ska vara tyst en morgon, då kan de andra dämpa sig lite.
Men det är svårt med barn.

Shade80: varför skulle jag behöva det?

Förundrad: det är just den diskussionen du behöver ha med din partner. Var ska ribban ligga?

Fast, vadå, barnen visslade? Och? Jobbigt? - ja, gå ut då! Barnen var väl glada och muntra och visslade lite - de kanske nyss lärt sig att vissla? Kul typ du är som tar bort deras sprudlande glädje (du vet den där glädjen som barm besitter men som sedan växer bort - eller kanske motas bort av torra vuxna).

Det är klart att mina barn låter när jag är trött och jag irriterar mig på det. Kruxet är att det blir lite slumpartat för barnen om de får ibland och ibland inte.  Och åtminstone mina barn brukar vilja veta varför de inte får göra något. De tycker inte om att få "order", exvis "sluta!", "lägg av!" osv men om man behandlar dem med lite mer respekt så brukar de lyssna. 

Att säga till pedagogiskt, med en förklaring till varför man vill att de ska sluta brukar funka bra: "Jag har lite ont i huvudet, kan du vara snäll att dämpa dig så känns det bättre!" eller en klassiker "idag är jag trött och kan inte tänka samtidigt som jag lyssnar på dig som visslar, kan du vänta tills du kommer ut?"

Jag måste erkänna att första gången jag läste din trådstart blev jag lite förbryllad över att du reagerade så starkt på att de visslade men nu låter det mer som att irritationen kom sig av att de inte lyssnade på dig och respekterade dina åsikter. Och att mamman inte stödde dig i att få göra dina önskemål gällande. Det är viktigt att barn får lära sig att ta hänsyn till andra människor, vilket ibland innebär att de ombeds att avstå från att göra något de vill eller att göra något de inte vill. 

Men, summa summarum, testa att inte bara säga "lägg av!" nästa gång utan försök slänga in en förklaring till varför du inte vill att de ska göra vad de nu gör just då. Kanske mamman har lättare att stödja det också. 

Som jag alltid sagt till mina söner - slutar ni inte vissla slår jag ut framtänderna på er 

Visslande är något av det jävligaste ljud jag vet, och de får därför göra det när jag inte är i närheten. Och det har de respekterat, utan att känna att jag dämpar deras glädje och levnadslust  

 

Javisst ska du få säga ifrån i ditt eget hem,däremot kan man säga på olika sätt. Jag brukar låta dom hålla på ett tag ,sen säger jag att nu räcker det.Som någon nämnde,det kan ju vara förvirrande om dom får hålla på och vissla vissa gånger,och vissa gånger inte.

Har oxå så med ett av mina bonusbarn där pappans ord är dem ända som går in, jobbigt men det har blivit lite bättre. Viktigt att bioföräldern tar och pratar med barna och säger att det inte bara är henne dem ska lyssna på.