StarkSenap skrev 2014-08-29 15:35:11 följande:
Jag ska imorgon påbörja första steget in i Elvanse-världen men jag är såklart otroligt rädd att det till slut kommer skita sig. MEN man får inte ge upp. Om din psykiatriker är en skitstövel eller du känner att du inte får hjälp, se då till att byta psykiatriker. Med våra diagnoser så är det lätt att sitta på händerna och lida i tystnad men då är det extra viktigt att åtminstone försöka förbättra sin situation.
Vissa dagar är jag extra cynisk och funderar på att kasta mig från ett tak, men självmord gör inget bättre, genom självmord så tar du helt bort chansen att någonsin må bättre. Om inte annat så kanske du och jag kan prata med varandra, jag kan också behöva någon att bolla tankar med. Vi är inte ensamma!
Jag har själv suttit i den här skiten mycket länge och vissa dagar vill jag verkligen bara ge upp, men vi har inte den möjligheten, har man slagit i botten så finns det bara förbättringar att tjäna!
Ursäkta att jag missade ditt svar som var omtänksamt. Jag är djupt inne i en depression nu (sedan flera månader och det blir bara värre) och panikångesten driver mig snart över gränsen. Jag har kämpat varje dag för att överleva, men nu orkar jag inte längre.
Sista droppen i bägaren var när jag insåg att det är posttraumatiskt stressyndrom som har gett mig svåra självmordstankar sedan 3 år tillbaka (då en händelse utlöste det). Men min psykiatriker anser tydligen att jag bara är en lögnaktig dramadrottning som bara vill ha uppmärksamhet. Han tvivlar tydligen på min adhd + aspergerdiagnos också.
Citat: "Jag har aldrig träffat någon med dessa diagnoser som beter sig som du gör" = felaktiga diagnoser av den utredande psykologer, jag är en sådan som aldrig vill bli frisk utan njuter av all uppmärksamhet...
och "Du bara ältar gamla saker om och om igen och går aldrig vidare med ditt liv!"
Mitt svar som ignorerades med tystnad som vanlig: "Ja, jag ältar samma gamla saker för att jag aldrig ha fått en chans att bearbeta något! Det händer bara nya saker som är traumatiserande och läggs på hög och ignoreras. Jag har bett om terapi sedan jag flyttade hit 2001 och allt jag har fått är värdelösa mediciner och några timmar mindfulness, som i mina ögon är oanvändbart eftersom jag INTE KAN leva i nuet utan att bearbeta mitt förflutna först..."
Jag KAN INTE byta psykiatriker, det är stor brist och det finns inga andra. Inte ens någon privat... Jag bor inte i en storstad och mitt landsting tycks tillhöra ett av de värst drabbade av personalbristen bland läkare och specialister.
Min "underbare" psykiatriker som räddade livet på mig för några år sedan har antingen fått en dödlig sjukdom, skulle gissa på en hjärntumör med tanke på hans extremt förändrade beteende. Eller så har han svåra familjeproblem, han är jämt ledig, sjukskriven eller bara "borta"/jobbar inte. Eller blivit kidnappad av aliens och ersatt av en kopia... Numera är allt så surrealistiskt att jag snart tror på vad som helst...
Senaste gången vi träffades för ett par månader sedan så triggande han medvetet igång en panikångestattack hos mig, genom sitt sätt att bete sig och att uttrycka sig på det sätt han vet att jag går igång på. Jag tror han faktiskt ville att jag skulle ge mig på honom fysiskt, för att kunna anmäla mig och bli av med en "besvärlig" patient.
Jag har aldrig känt mig så kränkt och förnedrad, ledsen och förbannad. Han har hjälpt mig så mycket för några år sedan och nu beter han sig som han faktiskt hatar mig.
Jag sörjer en bra psykiatriker som brukade bry sig om sina patienter och alltid göra sitt bästa för att hjälpa dom. Jag låter paranoid, men som tur var hade jag ett vittne med mig. Hon blev totalt chockad över hans attityd och beteende, så det är inte länge inbillning från min sida.
Imorgon träffar jag en ny psykolog, den första på ca 2 år. Det är nog mitt sista försök nu, men efter 2 telefonsamtal med honom har jag en känsla av att vi kommer att prata förbi varandra, han har redan irriterat mig ordentligt eftersom han inte lyssnade på vad jag sa.
Personkemin har fungerat med terapeuter, men de är oftast för unga utan den erfarenhet och utbildning jag behöver. Antingen så lyssnar de inte och vet heller inte hur en person med asperger fungerar, eller så flyttar de inom 12 mån. Jag hinner inte bygga upp tillit på så kort tid efter ha blivit bränd hela mitt liv...
Och nu sitter jag och funderar på varför jag ens ska fortsätta kämpa? Jag har ingenting, har aldrig haft något, inte ens det viktigaste som kärlek. Det finns ingenting för mig i denna värld och jag kan inte heller finna något som gör mitt liv mindre meningslöst. Jag önskar att jag kunde gå och lägga mig nu, somna och aldrig vakna upp igen.
Jag är 37 år och har aldrig varit älskad, aldrig känt äkta glädje och lycka några längre stunder. Jag har kämpat mot mörkret sedan jag var 5 år och till vilken nytta? Inte ens min psykiatriker sedan ca 8 år, min husläkare på vc sedan 10 år tillbaka, min gynekolog sedan 12 år, bryr sig om att hjälpa mig med mina kroniska sjukdomar. Man struntar i mina diagnoser och symptom som borde behandlas, hoppar över utredningar för att slippa göra sitt arbete och ignorerar alla rop på hjälp. Alla tror att jag ljuger och överdriver, jag tar bara upp onödig plats, är en dyr börda för staten. Jag vill ju inte ens bli frisk och få ett normalt liv enligt de som ska känna mig bäst... att jag anser motsatsen är meningslöst. När ingen bryr sig om mina rop på hjälp så tynar rösten bort till slut...
