Pojkvän som höjer rösten till sonen på första träffen ?

När jag precis träffat min man och vi dejtar i ca 2 mån satt vi vid matbordet en kväll tillsammans med hans son (han hade ensam vårdnad) och sonens kusiner som var på besök (sonen var 5 år och kusinerna ett par år äldre). Sonen började prutta vid matbordet och lekte pajas, min man sa inte ifrån tillräckligt mycket tyckte jag, då sonen inte lyssnade och fortsatte spela Allanballan med både fisar och rapar. Där och då gick det upp för mig att så här kommer jag inte kunna leva. Kände mig tvungen att lägga mig i och sa till pappan att nu får du säga till på skarpen och göra konsekvenser av barnets beteende. Då gav pappan honom ett val, lägg av genast att bete dig så här vid matbordet och om du inte slutar genast med detta beteende så anser jag att du inte ska ha mer mat och gå och lägga dig istället. Sonen slutade för en stund och sedan rapade högt igen och hånlog. Då gav jag pappan en skarp blick att nu gör du verklighet av ditt löfte. Sagt och gjort! Pojken har aldrig någonsin betett sig så efter den kvällen. Idag är vi gifta, har två gemensamma barn och sonen är en underbar pojke på 9 år som beter sig exemplariskt i dem flesta sammanhang. Jag la mig i, vägledde min man i HUR man uppfostrar och skapar barn med RESPEKT för vuxna. Tycker dem flesta föräldrar idag ger tomma hot och låter barnen sätta reglerna hemma. Tyvärr har jag många sådana föräldrar i min närhet. Vissa föräldrar behöver vägledning, hjälp och stöttning i barnens uppfostran. Lyssnar inte barnet på tillsägningar (iaf från ca 3-4 års ålder) från sina föräldrar är det oftast för att dem vet att dem kommer undan med det. Så sammanfattningsvis, jag la mig i min dejta föräldraskap och han är oerhört tacksam idag, det säger han ofta! :)

Som några andra skriver i tråden så är det inte pojkvännens jobb att ryta ifrån till dit barn sådär vid första daten. Han kan ta upp det med dig, men inte gå direkt på ditt barn. Han kommer inte kunna leva tillsammans med dig och ditt barn, det är ett faktum, han kommer antagligen explodera nästa gång och kanske till och med börja slå ditt barn.
Ja, du har inte helt ordning på ditt barn, som väldigt många andra trötta ensamståede mödrar. Med all respekt. Men det är inte upp till en utomstående att gå på ditt barn på det viset. Han skulle gjort som Nussan gjorde, visat till dig vad han tycker. Sedan får ni två komma överens om vad som ska göras. Och antgligen skulle en man med såna humörproblem kunna göra stor skada för er.

Helt jävla rubbat att säga till någon annans barn på det viset. Första gången de träffas också dessutom.

Om du inte säger till ditt barn ordentligt när han trilskas kan jag förstå att pojkvännen blir irriterad, men man uppfostrar inte andras barn första gången man ses. Idiot.

Men om TS, enligt egen utsago sagt till flera gånger på skarpen, och inget händer då måste det väl ändå vara ok att en annan vuxen säger till?

Visst är det svårt det där. Men tyvärr, alla andra kan inte lida och få sina upplevelser förstörda för att barn ska acklimatiseras. De ska inte lära sig ute, de ska lära sig hemma att när mamma/pappa säger något så är det vad som gäller. Då förebygger man tjafs. Sedan när de har förstått det kan man gå vidare med träningen. Då är sannolikheten stor att de lyder ute också. Sverige verkar vara bland de få länder där ungar ska få förstöra för alla andra. I många andra länder deltar ungarna i livet, på restaurang, evenemang, etc men de kan bete sig och de lyder föräldrarna. Det är därför acceptansen är större. I Sverige är acceptansen väldigt låg just pga att föräldrar har slutat vara föräldrar. Då blir folk sura.

Visst, ditt barn har en diagnos och normala uppfostringsmetoder funkar inte. Det måste vara jäkligt tufft. Samtidigt kan du ju inte förvänta dig att jag och alla andra människor som är på en uppvisning eller vad det nu är, ska acceptera att förlora närmare 1000 kronor (eller mycket mer beroende på situation) varje gång för att någons unge ska socialiseras. Diagnos eller inte. Det är bara inte OK. Hur hårt det än låter, ditt barn, du skaffat, ditt problem, du kan inte dumpa problemet på andra för då blir folk sura. Dessutom har det där med diagnoser blivit väldigt vanligt i Sverige, konstigt att det finns så många normala ungar i de länder där ungarna kan bete sig som folk. Man kan undra varför så många unga i Sverige har olika psykiska störningar och diagnoser? Kanske en långsam utveckling över tid iom att man skulle känna efter allt för mycket och föräldrarna inte förstått vad de gjort då de lekte kompis istället för förälder. 

Fast jag tror majoriteten vuxna ser skillnad. Jag lägger mig i när andra vuxna inte ser, inte är närvarande eller när någon annan far illa och den vuxne inte verkar kunna hantera det på egen hand. Jag har sett små barn kasta sten på fåglar med föräldrar närvarande som inte reagerat. Eller för den delen när andra barn (liksom vuxna) är i mitt hem, min bil etc. eller kliver över min integritetsgräns (även om det är någon annans barn så skulle jag säga till en 5-åring som vid matbordet sitter och småsparkar på mig oavbrutet).  

Hade jag mött er hade ni med största säkerhet varit i full gång med att just försöka lösa situationen och då lägger man sig ju inte i. Jag har lite svårt för vissa kommentarer ovan att de inte accepterar att någon annan vuxen än dem själva som föräldrar markerar gränser. Min syster sa irriterat till mitt ena barn när vi hälsade på härom sistens. Både jag och deras pappa var där men han satt precis bredvid henne och dummade sig mot henne. Jättebra tycker tycker jag. Och det handlade verkligen inte om några orimliga "krav" eller liknande. Och hon är ingen sträng moster eller så för den delen heller .  

Jag tror tvärtom Sophia85, att det är föräldrar som faktiskt säger till sina barn och försöker uppfostra dem som tycker det är onödigt när andra lägger sig i.

Jag har själv tre st helt vanliga barn som jag faktiskt är sträng mot, de får inte störa andra i onödan och vid matbordet är man lugn till exempel. Det ser jag till, därför behöver ingen annan ta tag i mina barn och skälla på dem, gör man det är man i min bok dum i huvudet.

Jag tycker inte heller att man snäser emot eller skäller på andras barn, speciellt inte när föräldern är med. Jag skiter väl i hur andras barn betér sig (när föräldern är där).

Skillnad är om beteendet drabbar mig eller mina barn, då kan jag berätta för barnet att det inte är ok. Men inte ta tag i och skälla!?

Jag tycker absolut att TS pojkvän skulle säga ifrån eftersom det var han som fick ta emot "sparkarna", men på det sättet? Första gången de träffas? Inte ok.

Ts, om killen inte hade sagt och gjort något skulle du ha gjort det? Eftersom du säger att du sa till honom flera gånger så har ju sonen gjort det ett par gånger. Vad anser du skulle ha hänt? Att han skulle fortsätta ta emot det? Min son (1,5år) kan ibland slåss och bete sig illa och jag är mer tolerant när det är mot mig men om han beter sig illa mot någon annan, speciellt om denne är ny för honom så känner jag större ansvar för att få sonen att sluta. Lyssnar inte han vid första eller andra tillsägelsen så tar jag bort honom. Så frågan är, hur tänkte du hantera det?

Jadu, men pappan blev ju inte sur för att du sa till? Hemma hos oss har vi också basic regler alla måste följa, så är det ju vanligtvis. I TS är det en annan situation som man får ha extra förståelse för tycker jag.

I ditt fall hade jag nog dragit mig för att umgås med den familjen igen. Det går ju även att berätta för (andras) barn hur man lämpligen beter sig utan att skälla och ta tag i dem.

Han låter inte så trevlig. Kan gissa att han sätter både TS och sonen på plats med tiden. Visst kan och bör man sätta gränser men inte mot barn man inte känner. Barnet kan ha en diagnos eller omognad som man behöver känna till för att hantera situationen rätt.

Problemet med detta är väl att väldigt många familjer med "bokstavsbarn" faktiskt också lyckas få helt "normala" syskon till sitt bokstavsbarn. Varpå teorin om föräldraskapet uppenbarligen inte håller så bra. 

I andra fall så kan det finnas väldigt många diagnoser i samma familj. Vilket inte är så konstigt eftersom dessa tillstånd till stor del är genetiska. Så bland befolkningen i stort är det ca 1 på 1000 som får diagnosen autism, medan vår autistiska dotters lillasyster har en ca 25% "chans" att få en diagnos inom spektrumet. Så även där så handlar det inte om föräldraskapet, utan om att dessa tillstånd är ärftliga helt enkelt. 

Eftersom jag har två barn så kan jag också jämföra lite grann. Lillasyster är (antagligen) neurotypisk (d.v.s. diagnosfri). Och när jag ser hur barnen utvecklas, så är det så himla tydligt att neuropsykiatriska funktionshinder är verkligen beror på en annorlunda fungerande kropp och hjärna. Dotterns nerver, synapser, signalsystem, hormonsystem, hela kropp och hjärna funkar inte som andras. Det är inget "fel" på henne, men hon är annorlunda byggd. Men att låtsas att hon INTE är annorlunda, och funkar på ett annorlunda sätt, och därför kan behöva bemötas på ett annat sätt, DET är fel. 

När det gäller "nr 1 i världen på bokstavskombinationer" så vill jag gärna att du anger källa Men Sverige ligger högt, ja. Vilket ju kan bero på att en av världens ledande experter inom området, Christoffer Gillberg, finns i Sverige, vilket säkert har lett till att diagnoserna är mer kända, och att vården i Sverige är "bättre" på att diagnostisera. Sen finns det många andra orsaker också: Får du barn i Sydsudan så har du antagligen mer akuta saker att oroa dig för än om ditt barn har adhd. I vissa kulturer är funktionshinder väldigt skam/tabu-belagda, vilket gör att familjer hellre gömmer undan problematiken än utreder den. I Frankrike accepterar man inte att dessa diagnoser finns, därav att dom har ett väldigt litet antal som får diagnoserna (men bara för att strutsen med huvudet i sanden inte ser himlen, så upphör liksom inte himlen existera). I USA beror det antagligen väldigt mycket på vilken sjukförsäkring du har, var du bor o.s.v. om du kan utredas. 

Barn ska bete sig civiliserat. Om det betyder nickedocka för dig må så vara men i min värld gör det inte det. Vet inte varför du inte bara accepterar att barn som lever rövare ute är inte redo för att vistas på sådana ställen sådant inte hör hemma. Det är stor skillnad mellan att lyda och att vara en nickedocka. Om jag säger till min unge att den ska vara tyst på en teaterföreställning så ska den bara vara tyst. Det är inget lämpligt tillfälle eller ställe att börja förklara för ungen med tjugotusen "varför" till följd, under pågående föreställning, varför den ska vara tyst. Om man då har en unge som inte lyder utan måste ifrågasätta allt då hör inte den ungen hemma där, den är inte mogen för det. Och det är upp till dig som förälder att förhindra det. Det handlar inte om att ungen är nickedocka utan det handlar om att ungen har den mentala mognad som krävs för att själv förstå varför den ska vara tyst, inte ränna runt och gapa just där och då. Om man då bedömer att en unge under en viss ålder inte begriper det då ska inte ungen vara välkommen just där. Precis som att det finns en anledning till att spel, filmer, tobak, alkohol, etc har åldersgränser.