Fortsättningstråd för oss med BF i April 2014 med första barnet

Och så var det det hära med åldern då ja

Jag är 29.

Förresten. Någon som är inne på syskontankar redan? Det är jag...

Inte jag heller iofs så där har vi det enda problemet nu, innan var det två: noll lust och inte tillbaka mensen. Men nu har ju iaf mensen kommit tillbaks

Oj, det var riktigt tätt!! Var det planerat?

Och grattis ska man kanske säga också!!

Ja det blir kul för dom sen lite extra jobbigt bara i början med en liten utforskare som kanske precis lärt sig gå strax innan lillebror/syster kommer! ;) hoppas du har bra möjlighet till avlastning osv.

Men det går! Finns ju många som har tätt emellan och jag har hellre det så man blir "klar" med småbarns tiden osv någon gång. Men vi siktar på 2 år emellan så får vi se

Som du kanske såg ovan finns det ju vissa omständigheter som gör det lite svårt för mig att bli gravid just nu! Haha!

Du är ju iofs inte negativ utan det bygger ju på dina faktiska upplevelser! Tror det är lurigare om allt flöt på jättebra första gången och därför kastar man sig naivt på nästa liksom, utan en tanke på att den nya graviditeten samt förlossning och efteråt kanske är jobbigare/tar hårdare på kroppen och sinnet än den första.

Jag mådde inte superbra under graviditeten heller, men man glömmer snabbt! De 3-4 första månaderna med bebis var så sjukt jobbiga att jag faktiskt inte kände mig sugen alls på fler barn, någonsin. Än mindre "göra" barn...

Och sen funderar jag på hur sjutton det skulle se ut om jag blev gravid nu, så trött och seg jag är pga 3-5h upphackad sömn per natt.. Och då är ju en bebis som inte kryper eller går än ganska tacksam trots allt. Samt att man KAN vila när han sover på dagarna, blir svårare med 2.

Har också dessa katastroftankar och i synnerhet för att jag är mycket ensam, jag gör det allra mesta hela tiden, både vad gäller Noah och hemmet, storhandlar själv, kånkar och bär.

Men förhoppningsvis blir det flytt tillbaks till mina hemtrakter snart, och då får jag iaf mer möjlighet till avlastning på ett annat sätt. Men som det är nu så skulle det inte vara genomförbart att skaffa ett barn till, och det kan störa mig lite, eftersom jag VILL och drömmer om fler barn hyfsat snart men dessa saker sätter liksom käppar i hjulet för mig...

Noah lägger sig också på mage ibland men det låter jag honom göra. Han kan vända tillbaka själv. Nån gång har han trasslat till det för sig men då gnyr han så jag hör från vardagsrummet eller vaknar om jag sover då, och då får jag hjälpa honom till rätta.

Han har både täcke och kudde. Har också klämt fast täcket i fotändan så han inte kan dra det över huvudet. Kudden är ganska tunn, båda är från ikea iaf.

Han sparkar oftast av sig täcket helt eller delvis men brukar då bli kall om ben och fötter så jag får lägga över en filt eller försiktigt rätta till täcket och hoppas jag inte väcker honom. Från början kunde man typ inte kolla på honom utan att han vaknade, nu går det t o m ibland att lyfta lite på honom och rätta till lite utan att han vaknar!!

Var väl lite fumligt uttryckt av mig, och jag syftade verkligen inte på dig där. Men vet minst ett fall i verkliga livet där det är så. Och tror tyvärr det är vanligt, både när man skaffar första och andra barnet, att man gör det med förhoppning om att ens tillvaro alltid kommer vara som den är nu, eller ännu värre: att de tror att saker löser sig när de skaffar barn.

Men det hör inte hit!

Ville väl bara spåna lite om det jag själv är "rädd" för och det som hindrar mig. Vi var ju också två om att skaffa vår son, men det har blivit så att jag bär det allra tyngsta lasset och jag är envis som synden och vill heller inte be andra faniljemedlemmar om hjälp fast de erbjuder sig.

Jag är en grubblare och tänker alldeles för mkt också, mer nu än innan sonen kom. Då var det rätt mkt "det löser sig"-tankar men vi har haft det väldigt tufft på många sätt i synnerhet de första 3-4 månaderna så jag menar bara det att jag har svårt att se mig själv klara av det (men jag vet att många gör det inklusive du/ni såklart!!)

Vill bara säga att du är inte lat för att du ger burkmat! Det gör jag med, för att det är bra mat och jag prioriterar att vara med min son framför att laga mat hela dagarna. Sen när han är året och äter samma som vi, och man inte behöver purea och mosa till atomer... Då kommer jag laga mat varje dag!

Jadu, finns väl inget hundraprocentigt vad som räknas som en portion. Men tänker mig en halv stor burk hade jag själv känt att det går nog att klassa som en hel portion. Ca 1dl, eller 100g. Men det är vad jag tycker och jag kommer fortsätta tycka det även om nån har vetenskapliga grunder

Åh gud, jag får också panik av sånt! Är superstressad redan som det är. Skulle gå upp i atomer tror jag...

Men har man det som sitt stora intresse samt har energin till det, så varsågoda liksom. Men jag kan inte låta bli att tänka på om inte de flesta "fuskar" med nånting nångång, och då tar det säkert ut den stora ansträngningen de gjort redan.. Haha!

Jag är en jättehemsk människa som inte ens bryr mig särskilt mycket om ekologiskt...

Shiit vad strongt!! Allt går!! ????