Fortsättningstråd för oss med BF i April 2014 med första barnet

Enlängtan skrev 2014-04-27 15:15:35 följande:

Uäck, inatt/idag har vi en riktig skitdag. Pigan vill äta typ en gång i timmen (vilket hon inte brukar vilja annars), jag är skittrött och har ont i huvudet - behöver jag ens säga att det är en dålig kombo

Brukar klara mig på lite sömn men tror det är att man inte sovit längre är max 3 timmar i sträck de senaste veckorna och bristen på vila under dagarna som gjort att man nu börjat nå sin gräns på sömnbrist.

När hon äter såhär ofta så resulterar det i att hon äter för mycket och istället spyr hon upp överflödet och sen börjar det om. Önskar att jag hade kunnat koppla lös brösten och lämna dem med henne så jag har kunnat gå iväg en sväng för man är ju med bebis dygnet runt/hela tiden och det är underbart för det mesta men ibland när man gjort allt man kan för att hon ska vara nöjd men hon fortsätter skrika då känner man sig rätt ynklig. Var tvungen att kolla så hon inte hade nå feber som störde för hon har inte heller gasig mage men icke det.

Har inte ens klivit upp idag (förutom blöjbyte, toabesök och för att dricka) :-S Men verkar som att bebisar kan ha en fas kring 3 veckor då de vill äta mer, ha mer närhet och sover oroligare och pigan blir ju 3 veckor imorgon så får nog ställa mig in på att det kan vara såhär några dagar.

Nu har sambon farit ut med gumman så jag ska försöka få mig lite sömn innan de är tillbaka så kanske man blir lite mer människa idag efter det

Läste även att många har haft det jobbigt den första tiden. Jag hade det helt otroligt jobbigt de första 10 dagarna hemma. Var ensam i stort sett eftersom sambon tyvärr var tvungen att jobba 12/15 timmarsskift. Jag grät hela tiden och kände att jag ville dö helt enkelt. Har också varit deprimerad vid flera tillfällen och kände att jag var där igen... Amningen gjorde jätte ont och bröstvårtorna blödde. Jag kände mig arg på lillen till och med vid ett part tillfällen då det gjorde så ont när han ammade att jag bara grät av smärta och ångest. Och dessa känslor, att känna mig arg på en så liten och oskyldig varelse fick mig att må ännu sämre och känna mig som världens sämsta mamma. Jag trodde definitivt att jag skulle hamna i förlossningsdepression men för mig har det blivit bättre sedan dess trots att han äter oftare och sover sämre nu.

Jag känner mig fortfarande enormt isolerad och hela dagarna går endast åt att amma. Men jag känner mig inte deppig längre och har mycket mer tålamod för lillen. Alla hans behov är prio ett och sedan kommer min sömn som prio två. Efter det får man hitta tid för att duscha och äta så gott det går. Städning och tvätt.. ja.. :P Det är sista prio på min lista. Men för att känna sig som människa och ha så bra tålamod som möjligt för plutten är det viktigast att försöka få så mycket sömn man kan under nätterna/dagarna har jag märkt. :) Det är tufft detta men förhoppningsvis blir det lättare när de börjar närma sig 8-10 veckor. Det är tråkigt att fler haft liknande känslor som jag men oh det är så skönt att känna att man inte är ensam.. <3