• Anonym (Ensam kvar)

    "I nöden prövas vännen" - men om alla vänner försvinner...?

    Någon som varit med om en livskris där vännerna en efter en börjat lysa med sin frånvaro och ni insett att era vänner kanske inte stod er så nära trots allt? Livskris som i allvarlig sjukdom, skilsmässa, dödsfall etc.. Vad är era erfarenheter av detta? Hur hanterade ni det? Konfronterade "vännerna"? Skaffade nya?

  • Svar på tråden "I nöden prövas vännen" - men om alla vänner försvinner...?
  • Anonym (Lennart)

    Fast ansvaret ligger aldrig på vännerna , kan aldrig göra och kommer aldrig göra.

    Man kan tycka att jamen det är ju bara att fråga, nej det är inte bara att fråga.  Om  JAG inte säger något kan jag heller inte begära att vännerna säger något.

    I vänskap handlar det om att ge och ta.  Om ingen säger något måste JAG vara den som sträcker ut en hand och säger "hjälp mig". 

    istället för att sura ihop och tycka vännerna sviker kan man själv vara den kontaktsökande, och man behöver inte fråga halva bekantskapskretsen. Det räcker med att säga till en eller två vänner att man behöver hjälp och stöd.

    Och handen på hjärtat, vad är det för vänskap man har om man inte klarar av att säga till sin vän att man behöver hjälp? Vad är för vänskap man har om man som vän inte kan fråga vad man kan göra för att hjälpa? 
    Rannsaknning kanske är på sin plats innan man dömer ut sina vänner.

  • Mandel

    Jag hade tur att mina "vänner" visade sin rätta sida innan det hände någon kris i mitt liv och jag skulle ha behövt dem.
    Det var lättare att ta deras svek när jag mådde bra och var stark än att försöka reda ut den om jag varit svag och mått dåligt.


    Den vise talar om vad han ser, dåren om vad han hört.
  • Anonym (Ensam kvar)
    Anonym (Lennart) skrev 2014-04-19 12:21:40 följande:
    Fast ansvaret ligger aldrig på vännerna , kan aldrig göra och kommer aldrig göra. Man kan tycka att jamen det är ju bara att fråga, nej det är inte bara att fråga.  Om  JAG inte säger något kan jag heller inte begära att vännerna säger något. I vänskap handlar det om att ge och ta.  Om ingen säger något måste JAG vara den som sträcker ut en hand och säger "hjälp mig".  istället för att sura ihop och tycka vännerna sviker kan man själv vara den kontaktsökande, och man behöver inte fråga halva bekantskapskretsen. Det räcker med att säga till en eller två vänner att man behöver hjälp och stöd. Och handen på hjärtat, vad är det för vänskap man har om man inte klarar av att säga till sin vän att man behöver hjälp? Vad är för vänskap man har om man som vän inte kan fråga vad man kan göra för att hjälpa?  Rannsaknning kanske är på sin plats innan man dömer ut sina vänner.

    Oj. Det där var ett rätt hårt inlägg måste jag säga. Men det kanske inte var riktat till mig utan du kanske talade i generella termer? Jag håller nämligen med dig om allt du har skrivit utom en enda sak och det är den absolut första meningen. Självklart ligger inte ansvaret hos vännerna allena som du sedan beskriver mer ingående men visst har man som vän också ett ansvar att stödja, fråga och engagera sig när man vet att någon råkat ut för ett trauma som råkar vara fallet här. Men som sagt, jag tror inte att du riktade ditt inlägg till mig specifikt eftersom du inte vet hur kontakterna här sett ut eller vad min del i det hela har bestått av.
  • Anonym (ensam 3)

    För några år sedan gick jag igenom en livskris. Det var egentligen den andra krisen på kort tid, men den första hade jag tagit mig igenom med hjälp av psykologkontakt och terapi. Man skulle kunna säga att jag höll på att återhämta mig från min första kris när den andra kom. Jag har annars alltid varit en sådan person som hållit mina problem för mig själv, inte velat belasta någon annan. Man kan säga att jag varit lite av en enstöring, inte haft några direkta vänner eller så. Men vid min andra livskris hade jag blivit bekant med en tjej som också gått igenom lite saker i livet. Vi hade pratat en del tidigare och trodde att hon skulle förstå. Så jag tog mod till mig och berättade för henne om min pågående kris. Men då bröt hon kontakten med mig, ville inte umgås mer. Har aldrig känt mig så ensam i hela mitt liv. Under alla dessa år jag levt ensam och inte haft några social kontakter utanför jobb/skola hade jag klarat mig fint utan att direkt känna mig ensam. Men precis när jag börjat känna det positiva med att ha någon att vända mig till, då blev jag övergiven, och ensamheten slog till som ett knytnävsslag i magen.   

  • Anonym (Blää!)

    Japp,

    jag var utomlands och fick världens panikångest (orkar inte gå in på vad det berodde på), jag storgrät och frågade min bästa kompis om hon ville stanna kvar en natt extra (hon skulle hem den dagen). Jag erbjöd mig att betala hennes boende för en natt och biljetten hem då, men hon ville hellre hem till en fest som skulle ske (ingen stor fest alltså). Efter det förstod jag vilken jävla egoistisk fitta hon är. I dag är vi bara vänner pga gemensamma vänner, har slutat fråga om vi ska umgås. Så jävla falsk så jag spyr. 

  • Olympia
    Anonym (Blää!) skrev 2014-04-19 14:32:13 följande:
    Japp,

    jag var utomlands och fick världens panikångest (orkar inte gå in på vad det berodde på), jag storgrät och frågade min bästa kompis om hon ville stanna kvar en natt extra (hon skulle hem den dagen). Jag erbjöd mig att betala hennes boende för en natt och biljetten hem då, men hon ville hellre hem till en fest som skulle ske (ingen stor fest alltså). Efter det förstod jag vilken jävla egoistisk fitta hon är. I dag är vi bara vänner pga gemensamma vänner, har slutat fråga om vi ska umgås. Så jävla falsk så jag spyr. 
    Du har inte tänkt på att hon kanske skulle svika andra vänner genom att inte gå på festen.
  • Anonym (Blää!)
    Olympia skrev 2014-04-19 14:35:20 följande:
    Du har inte tänkt på att hon kanske skulle svika andra vänner genom att inte gå på festen.
    vänner som hon känt i några månader. Mig sedan flera år och vi skulle vara bästa vänner.
  • Anonym (systrar)

    Är uppvuxen i en stor familj med många syskon så man skulle tro att jag har ett stort skyddsnät men det är precis tvärtom.

    Jag har haft oturen att drabbas av en rad kriser: förlossningspsykos, makens cancer, sonens svåra mobbing, dotterns funktionshinder, en trafikolycka som resulterade i kroniska smärtor, bonussonens död.

    Man kunde tro att någon av alla mina "nära och kära" skulle vilja ställa upp med kanske barnvakt så att jag kunnat vara med min man vid hans operationer. Någon kunde kanske knackat på dörren och frågat om jag behövde någon hjälp med det praktiska när hela livet är i kaos, men nej.

    Jag har vid några tillfällen bett om hjälp när det krisat totalt men har fått höra att de inte kan för att de måste måla båten, putsa fönster, träna, ut och äta med kompisar, ha homeparty, you name it!

    Ganska snart insåg jag att den enda jag kunde lita på och räkna med var mig själv och så har det fått bli. Det är inte enbart negativt även om jag ofta känner att det bara är en tunn hinna mellan mig och total kollaps.

    Men det är bara att köra på, ensam är stark.

  • Lenalena01

    Så här resonerar jag, om man hamnar i en livskris (har personligt gått igenom ett par stycken) så bör man kontakta ett professionellt samtalsstöd /psykolog där man kan få bearbeta sina tankar och känslor. De är proffs på att stödja, de är neutrala och du slipper fundera på om det du säger någongång kommer slå tillbaka. En vän tål lite samtal men personligen tycker jag att vännerna i första hand ska finnas till för att bryta sina tankemönster dvs att man pratar om andra saker än det jobbiga. Att man kanske hittar på fler aktiviteter än vanligt återigen för att hämta positiv energi. Lägger man en massa timmar på att prata om väldigt jobbiga saker så påverkar det vännen i sin tur negativt mer än vad man kanske tror. Eftersom vännen dels är mer känslomässigt engagerad i dig än psykologen och dels för att utsätts man för det om man inte valt det själv så finns det stor risk att man påverkas själv negativt, man bär med sig tankarna, kanske dag och natt. Så det kan vara anledningen till att vissa vänner drar sig undan efter ett tag. Många människor brottas också med egna problem som tar tid och energi men som dom kanske inte pratar om, dom har helt enkelt fullt att hålla näsa ovanför vattenytan med sitt egna. Så jag tror inte att vännerna smiter undan för att dom är elaka utan det kan finnas en rad andra anledningar.

Svar på tråden "I nöden prövas vännen" - men om alla vänner försvinner...?