Är uppvuxen i en stor familj med många syskon så man skulle tro att jag har ett stort skyddsnät men det är precis tvärtom.
Jag har haft oturen att drabbas av en rad kriser: förlossningspsykos, makens cancer, sonens svåra mobbing, dotterns funktionshinder, en trafikolycka som resulterade i kroniska smärtor, bonussonens död.
Man kunde tro att någon av alla mina "nära och kära" skulle vilja ställa upp med kanske barnvakt så att jag kunnat vara med min man vid hans operationer. Någon kunde kanske knackat på dörren och frågat om jag behövde någon hjälp med det praktiska när hela livet är i kaos, men nej.
Jag har vid några tillfällen bett om hjälp när det krisat totalt men har fått höra att de inte kan för att de måste måla båten, putsa fönster, träna, ut och äta med kompisar, ha homeparty, you name it!
Ganska snart insåg jag att den enda jag kunde lita på och räkna med var mig själv och så har det fått bli. Det är inte enbart negativt även om jag ofta känner att det bara är en tunn hinna mellan mig och total kollaps.
Men det är bara att köra på, ensam är stark.