Någon som varit med om en livskris där vännerna en efter en börjat lysa med sin frånvaro och ni insett att era vänner kanske inte stod er så nära trots allt? Livskris som i allvarlig sjukdom, skilsmässa, dödsfall etc.. Vad är era erfarenheter av detta? Hur hanterade ni det? Konfronterade "vännerna"? Skaffade nya?
Jaha, så de vänner som sticker är inte elaka, utan bara egoistiska? Jamen då känns det ju genast mycket bättre...
Förresten, att finnas där för en vän behöver inte innebära att man måste sitta och lyssna flera timmar på en massa tråkiga saker. Jag håller med om att det många gånger kan vara olämpligt att dumpa en massa bekymmer på en vän. Men, det kan lika väl betyda att man erbjuder praktisk hjälp med något, för att göra livet enklare för den som har det jobbigt, eller bara bjuda över vännen på fika eller något. Det kan vara väldigt enkelt. Men när de demonstrerar tydligt att de inte vill erbjuda något överhuvudtaget, vad skall man tro då?
TS, vill du berätta vad det är som har hänt dig? Jag finns här som medmänniska och lyssnar i så fall :) kram på dig!
Jag skilde mig i somras efter ett 22 år långt äktenskap. Trots att vi var överens, och att våra tre barn varit harmoniska genom separationen, så var det jättetungt. Det var en blandning av djup sorg, lite lättnad över beslutet, skuld över att kärleken inte blev livslång, att det blev så definitivt osv osv.
Den som inte var inblandad i separationen, och som stod mig närmast, var min dåvarande bästa vän och själssyster. Vi hade i många års tid varit otroligt tighta, pratat om allt i hela världen, delat alka upplevelser. Vi hade skrattat och gråtit och lyssnat. Hon hade precis gått igenom en olycklig kärlek, ett jobbyte, en systers sjukdom och sin pappas diagnos under våren. Jag fanns där hela tiden, bara ett samtal bort eller 10 min körning.
När jag var som mest ledsen och skuldtyngd i somras så sa jag hur tacksam jag var för att ha henne, för att hon fanns där för mig. Och hon backade undan, sa att hon inte var typen av vän som ville finnas där och att vi kunde höras efter sommaren när jag mådde bättre. Så jag fick klara mig själv, lyfta mig ur träsket och resa mig. Och jag hade andra vänner som bollplank när det behövdes, som fattade att 22 års förhållande är ett helt liv.
Hon kom givetvis tillbaka när allt var bättre, var som vanligt, och har inte med ett ord nämnt sommaren. För mig är det dock inte samma, jag har fullt förlåtit henne för att hon inte hanterade att finnas runt en människa i kris, att hon inte förmådde vara en fin vän just då. Däremot vet jag ju nu att om hela min familj skulle bli utplånad i en olycka - så skulle hon försvinna ur mitt liv också. För hon är inte en vän i nöden.
I fredags kom hon hem på fika, och då sa jag faktiskt just det. Det var svaret på hennes fråga om varför jag inte längre berättar något om mig själv för henne.
Det är ju för att hon lämnar mig när jag är som mest sårbar, då går det ju inte att visa sig sårbar i relationen....
Jag bad om hjälp. En specifik skjuts som behövdes till- från en behandling som jag skulle få och jag kan inte köra efter behandlingen. Min man brukar köra mig och han har fått stroke. Fick ett snabbt svar ?nej, jag jobbar då? inte höra med partnern eller diskutera fram något. Har dock fått förfrågningar om att göra ?roliga saker? som att gå på stan osv. Är det en riktigt vän? Jag vet i mitt <3 att jag/vi hade försökt hjälpa dem i fall de varit utsatta.
Någon som varit med om en livskris där vännerna en efter en börjat lysa med sin frånvaro och ni insett att era vänner kanske inte stod er så nära trots allt? Livskris som i allvarlig sjukdom, skilsmässa, dödsfall etc.. Vad är era erfarenheter av detta? Hur hanterade ni det? Konfronterade "vännerna"? Skaffade nya?
Stora delar av min familj har försvunnit på det sättet. Eller ja, försvunnit har de väl inte men vi har ingen vidare kontakt längre. Till stor del beroende av att jag märkt att de är väldigt ointresserade av att hjälpa till när det väl gäller. För mig så kan man inte ha en nära relation om man enbart tänker dela de roliga och lättsamma stunderna.
Det går heller inte att ha en stor imbalans där man själv alltid ställer upp om det är något men man får i princip böna och be om någon annan ska hjälpa en. Det är under min värdighet och det märks snabbt vem som blir besvärad när man ställer frågan.
Under lång tid trodde jag att många människor helt enkelt var väldigt själviska men efter att ha träffat många underbara och fina personer på arbetsplatser, fritiden och i andra sammanhang så inser jag att det inte alls är särskilt vanligt. De flesta ställer upp för sin familj så länge de inte blir rakt av utnyttjade eller det krävs fullkomligt orimliga saker av dem.
Stora delar av min familj har försvunnit på det sättet. Eller ja, försvunnit har de väl inte men vi har ingen vidare kontakt längre. Till stor del beroende av att jag märkt att de är väldigt ointresserade av att hjälpa till när det väl gäller. För mig så kan man inte ha en nära relation om man enbart tänker dela de roliga och lättsamma stunderna.
Det går heller inte att ha en stor imbalans där man själv alltid ställer upp om det är något men man får i princip böna och be om någon annan ska hjälpa en. Det är under min värdighet och det märks snabbt vem som blir besvärad när man ställer frågan.
Under lång tid trodde jag att många människor helt enkelt var väldigt själviska men efter att ha träffat många underbara och fina personer på arbetsplatser, fritiden och i andra sammanhang så inser jag att det inte alls är särskilt vanligt. De flesta ställer upp för sin familj så länge de inte blir rakt av utnyttjade eller det krävs fullkomligt orimliga saker av dem.
Jag håller med om att det är under ens värdighet. Man ska väl ha självrespekt!
Har konfronterat personen och hon verkade ha svårt att se det ur mitt perspekti.
Jag hoppas på det senare du skrev för nu har jag alltså haft kontakt med en person som tyckt att en sån liten sak som jag frågat om varit stor (om man läser mitt tidigare inlägg). Jag trodde att hon/de självklart skulle hjälpa till. Ibland frågat man kanske fel människor? Det är jobbigt men bra att man får reda på hur det ligger till.