Är man eller man inte en bra bonusmorsa?

Hej! Jag är bonusmamma till en pojke på 17 månader och blev det när han bara var 7 månader. Jag träffade hans pappa när sonen var 5 månader men då fick han kämpa för att få träffa honom för mamman stack med sonen när han var en liten bebis. Jag hade alltid sagt till mig själv att aldrig bli tillsammans med någon som har barn igen...men känslorna går inte att styra så vi blev tillsammans och jag var ett stort stöd för min sambo. Tog reda på fakta och bollade fram och tillbaka med vad vi kunde göra för att han ska få bli pappa på riktigt och den dagen kom när han var ca 1 år. Jag tänkte först att hur ska detta gå för mig som längtar så efter egna barn. Men det har gått bra. Vi delar på ansvaret och sonen och jag klickade direkt. Visst är det jobbigt ibland när tankarna kommer att jag också vill ha barn men det är för tidigt än. Jag vill inte ta mammarollen från hans mamma, för han har bara en mamma... vill finnas där för honom så att han känner sig trygg med mig med. Målet är att han ska få en så bra framtid som möjligt och att han ska vara glad och nöjd med livet. Och hans mamma har accepterat mig från första början och det är jag glad för. För det handlar ju om hennes barn och hon borde även vara tacksam för att jag vill vara en del av hans liv. Jag badar honom, lagar mat, nattar, leker och busar...inte så jobbigt så länge man känner något :)

Jag tyckte det var obehagligt och träffa henne och kan tycka det fortfarande...men är så illa tvungen och min sambo vill egentligen inte ha nånting med henne och göra. Hon har inte heller så mycket som du säger innanför pannbenet. Och hon vet inte alltid sonens bästa osv. Men det är som sagt för barnet som alla måste försöka. Hur kommer det sig att du inte har träffat mamman? Är det du eller hon som inte vill?

Jag har två bonusbarn som redan har en mamma. Jag ser mig själv mer som en vuxen kompis till barnen och engagerar mig inte så mycket i uppfostran. Se bonusbarnet som en bagagnad bil - ta hand om den, håll den i okej skick och se bara till att den inte går sönder!

Men handlar det så mycket om att hon ska "godkänna" dig?
Du finns ju redan i barnens liv och det är din sambo som bestämmer.. Hon har ju inget med det att göra eller kan göra något.

Du har aldrig tänkt tanken att hon kanske bara vill lära känna dig för barnens skull? För att veta vem du är?
Jag kan nog tro att man som förälder gärna vill lära känna någon som är en stor del av barnens liv..

Själv har jag haft turen att barnens mamma är en supergo människa! Vi umgås privat bara vi två samt tillsammans med pappan och barnen.
Min roll är att vara en extra vuxen som ger kärlek, engagemang och uppfostran tillsammans med de biologiska föräldrarna.
Jag tar lika mycket ansvar och beslut om barnen som de och det är ett gemensamt beslut oss tre imellan.
Föräldrarna engagerar mig i frågor som rör barnen vare sig det gäller skola, vård och vardag.
Jag väljer själv hur mycket jag orkar med och vill, det är aldrig några diskussioner kring det.

Jag vill själv ha barn, men vet inte om jag kan få, och det är inte heller något jag ska känna mig "orolig" för om det sker.