Är man eller man inte en bra bonusmorsa?

Att vara bonusmamma är ett sådant otacksamt jobb så måste bara fråga andra hur ni upplever det.

- Jag känner att om man bryr sig om barnet så försöker man ta på sig rollen som mamma "och barnet har redan en mamma".
- Bryr man sig inte så mycket om barnet så är man en dålig bonusmamma. En kall person som på finns på Disney filmerna.

Så hur ska man ha det? Ändå förväntas det att man ska ta hand om ungen! Tvätta deras kläder, laga mat, se till att ungen mår bra osv. Ju mer man gör - desto bättre! Men om man gör det så försöker man konkurrera ut mamman?

Jag är så förvirrad!! Någon som kanske kan hjälpa mig att bli klokare i ämnet?

tjejenA

Äldre 16 Apr 14:02

#1

Hej! Jag är bonusmamma till en pojke på 17 månader och blev det när han bara var 7 månader. Jag träffade hans pappa när sonen var 5 månader men då fick han kämpa för att få träffa honom för mamman stack med sonen när han var en liten bebis. Jag hade alltid sagt till mig själv att aldrig bli tillsammans med någon som har barn igen...men känslorna går inte att styra så vi blev tillsammans och jag var ett stort stöd för min sambo. Tog reda på fakta och bollade fram och tillbaka med vad vi kunde göra för att han ska få bli pappa på riktigt och den dagen kom när han var ca 1 år. Jag tänkte först att hur ska detta gå för mig som längtar så efter egna barn. Men det har gått bra. Vi delar på ansvaret och sonen och jag klickade direkt. Visst är det jobbigt ibland när tankarna kommer att jag också vill ha barn men det är för tidigt än. Jag vill inte ta mammarollen från hans mamma, för han har bara en mamma... vill finnas där för honom så att han känner sig trygg med mig med. Målet är att han ska få en så bra framtid som möjligt och att han ska vara glad och nöjd med livet. Och hans mamma har accepterat mig från första början och det är jag glad för. För det handlar ju om hennes barn och hon borde även vara tacksam för att jag vill vara en del av hans liv. Jag badar honom, lagar mat, nattar, leker och busar...inte så jobbigt så länge man känner något :)

Paulie00

Äldre 16 Apr 14:33

#2

tjejenA skrev 2014-04-16 14:02:33 följande:

Hej! Jag är bonusmamma till en pojke på 17 månader och blev det när han bara var 7 månader. Jag träffade hans pappa när sonen var 5 månader men då fick han kämpa för att få träffa honom för mamman stack med sonen när han var en liten bebis. Jag hade alltid sagt till mig själv att aldrig bli tillsammans med någon som har barn igen...men känslorna går inte att styra så vi blev tillsammans och jag var ett stort stöd för min sambo. Tog reda på fakta och bollade fram och tillbaka med vad vi kunde göra för att han ska få bli pappa på riktigt och den dagen kom när han var ca 1 år. Jag tänkte först att hur ska detta gå för mig som längtar så efter egna barn. Men det har gått bra. Vi delar på ansvaret och sonen och jag klickade direkt. Visst är det jobbigt ibland när tankarna kommer att jag också vill ha barn men det är för tidigt än. Jag vill inte ta mammarollen från hans mamma, för han har bara en mamma... vill finnas där för honom så att han känner sig trygg med mig med. Målet är att han ska få en så bra framtid som möjligt och att han ska vara glad och nöjd med livet. Och hans mamma har accepterat mig från första början och det är jag glad för. För det handlar ju om hennes barn och hon borde även vara tacksam för att jag vill vara en del av hans liv. Jag badar honom, lagar mat, nattar, leker och busar...inte så jobbigt så länge man känner något :)

Ja du... vilken tur du har! Jag har inte träffat ungarnas mamma än. Och det har nästan gått 2 år. Jag känner mig inte trygg med att träffa henne och tycker inte speciellt mycket om henne heller. Tycker inte hon har så mycket innanför pannbenet.

Jag vill också ha barn. Och jag vill egentligen inte ha så stort ansvar som jag förväntas att ha. Mina planer var inte heller att bli tillsammans med en man med barn. Men som du säger, känslorna finns där. Känns ändå som att din sambo engagerar sig och bryr sig om dig. Och det är ju en förutsättning för att kunna fortsätta vara tillsammans. Lycka till och tack för din feedback!

tjejenA

Äldre 16 Apr 21:49

#3

Jag tyckte det var obehagligt och träffa henne och kan tycka det fortfarande...men är så illa tvungen och min sambo vill egentligen inte ha nånting med henne och göra. Hon har inte heller så mycket som du säger innanför pannbenet. Och hon vet inte alltid sonens bästa osv. Men det är som sagt för barnet som alla måste försöka. Hur kommer det sig att du inte har träffat mamman? Är det du eller hon som inte vill?

Linnil

Äldre 16 Apr 23:01

#4

Jag har två bonusbarn som redan har en mamma. Jag ser mig själv mer som en vuxen kompis till barnen och engagerar mig inte så mycket i uppfostran. Se bonusbarnet som en bagagnad bil - ta hand om den, håll den i okej skick och se bara till att den inte går sönder!

Paulie00

Äldre 17 Apr 09:11

#5

tjejenA skrev 2014-04-16 21:49:59 följande:

Jag tyckte det var obehagligt och träffa henne och kan tycka det fortfarande...men är så illa tvungen och min sambo vill egentligen inte ha nånting med henne och göra. Hon har inte heller så mycket som du säger innanför pannbenet. Och hon vet inte alltid sonens bästa osv. Men det är som sagt för barnet som alla måste försöka. Hur kommer det sig att du inte har träffat mamman? Är det du eller hon som inte vill?

Det är jag som inte är intresserad av att träffa henne. Hon har frågat genom min kille att hon tycker vi ska ses på en fika eller att det känns löjligt att hon inte lärt känna mig när jag umgås med hennes barn bla. bla. bla. Men hennes sätt att lägga upp förslaget på får mig att backa. Som att hon måste "godkänna" mig. Hon är inte ödmjuk och "välkomnande" när hon skriver det. Så jag känner inte för att tillfredsställa hennes behov av att hon vill träffa mig... Och som sagt, jag är inte jätteglad på henne. Och i vanliga fall så skulle jag inte träffa en person som jag inte trivs med eller tycker om. Men visst kommer jag att behöva träffa henne någon gång. Killen vill att vi ska anordna ett kalas till den minsta och att vi tre ska göra det. Jag tycker inte det är något konstigt egentligen. Men jag tycker inte om tanken att behöva vistas med henne... Men försöker intala mig själv att det kommer att gå bra. Hon BEHÖVER inte gilla mig. Och sen borde det inte finnas någon anledning till att hon inte skulle gilla mig. Jag är ingen person som skär sig med andra. Smälter in ganska bra... Vi får se!

Paulie00

Äldre 17 Apr 09:13

#6

Linnil skrev 2014-04-16 23:01:58 följande:

Jag har två bonusbarn som redan har en mamma. Jag ser mig själv mer som en vuxen kompis till barnen och engagerar mig inte så mycket i uppfostran. Se bonusbarnet som en bagagnad bil - ta hand om den, håll den i okej skick och se bara till att den inte går sönder!

Jag skulle ha så svårt att vara kompis med människor som inte kan behärska sig. Och därav så kan jag inte se mig själv som en kompis till mina bonusbarn. Även för att dom är inte vuxna utan barn. 4 och 7. Om jag ser att dom gör något dumt och jag är den vuxna som ser dom så kan jag inte bara blunda för det! Det går inte... Men visst hade det varit skönt att tänka som du. Inte bry sig... Bara få vara. Önskar att jag var mer så.

Knall

Äldre 17 Apr 09:40

#7

Paulie00 skrev 2014-04-17 09:11:18 följande:

Det är jag som inte är intresserad av att träffa henne. Hon har frågat genom min kille att hon tycker vi ska ses på en fika eller att det känns löjligt att hon inte lärt känna mig när jag umgås med hennes barn bla. bla. bla. Men hennes sätt att lägga upp förslaget på får mig att backa. Som att hon måste "godkänna" mig. Hon är inte ödmjuk och "välkomnande" när hon skriver det. Så jag känner inte för att tillfredsställa hennes behov av att hon vill träffa mig... Och som sagt, jag är inte jätteglad på henne. Och i vanliga fall så skulle jag inte träffa en person som jag inte trivs med eller tycker om. Men visst kommer jag att behöva träffa henne någon gång. Killen vill att vi ska anordna ett kalas till den minsta och att vi tre ska göra det. Jag tycker inte det är något konstigt egentligen. Men jag tycker inte om tanken att behöva vistas med henne... Men försöker intala mig själv att det kommer att gå bra. Hon BEHÖVER inte gilla mig. Och sen borde det inte finnas någon anledning till att hon inte skulle gilla mig. Jag är ingen person som skär sig med andra. Smälter in ganska bra... Vi får se!

Men handlar det så mycket om att hon ska "godkänna" dig?

Du finns ju redan i barnens liv och det är din sambo som bestämmer.. Hon har ju inget med det att göra eller kan göra något.

Du har aldrig tänkt tanken att hon kanske bara vill lära känna dig för barnens skull? För att veta vem du är?

Jag kan nog tro att man som förälder gärna vill lära känna någon som är en stor del av barnens liv..

Själv har jag haft turen att barnens mamma är en supergo människa! Vi umgås privat bara vi två samt tillsammans med pappan och barnen.

Min roll är att vara en extra vuxen som ger kärlek, engagemang och uppfostran tillsammans med de biologiska föräldrarna.

Jag tar lika mycket ansvar och beslut om barnen som de och det är ett gemensamt beslut oss tre imellan.

Föräldrarna engagerar mig i frågor som rör barnen vare sig det gäller skola, vård och vardag.

Jag väljer själv hur mycket jag orkar med och vill, det är aldrig några diskussioner kring det.

Jag vill själv ha barn, men vet inte om jag kan få, och det är inte heller något jag ska känna mig "orolig" för om det sker.

Some cause happiness wherever they go; others whenever they go.

Paulie00

Äldre 17 Apr 10:59

#8

Knall skrev 2014-04-17 09:40:40 följande:

Men handlar det så mycket om att hon ska "godkänna" dig?
Du finns ju redan i barnens liv och det är din sambo som bestämmer.. Hon har ju inget med det att göra eller kan göra något.

Du har aldrig tänkt tanken att hon kanske bara vill lära känna dig för barnens skull? För att veta vem du är?
Jag kan nog tro att man som förälder gärna vill lära känna någon som är en stor del av barnens liv..

Själv har jag haft turen att barnens mamma är en supergo människa! Vi umgås privat bara vi två samt tillsammans med pappan och barnen.
Min roll är att vara en extra vuxen som ger kärlek, engagemang och uppfostran tillsammans med de biologiska föräldrarna.
Jag tar lika mycket ansvar och beslut om barnen som de och det är ett gemensamt beslut oss tre imellan.
Föräldrarna engagerar mig i frågor som rör barnen vare sig det gäller skola, vård och vardag.
Jag väljer själv hur mycket jag orkar med och vill, det är aldrig några diskussioner kring det.

Jag vill själv ha barn, men vet inte om jag kan få, och det är inte heller något jag ska känna mig "orolig" för om det sker.

Du verkar ha det hur bra som helst med barnens bio! Vilken tur!!! Jag önskar att jag också skulle kunna ha det i framtiden.

Nej, min sambo har ju valt mig av en anledning och skulle inte jag vara "bra nog" så skulle han inte tillåtit mig att vara tillsammans med hans barn. På sättet som hon skriver så är finns det ingen ödmjukhet. Inget "jag vill inte trampa någon på tårna" stilen. Utan mer "jag är ungarnas morsa och har rätt att... bla bla bla". Jag blir ju för fasen rädd!! Jag vill ha ett fridfullt liv! Lugn och ro. Och visst önskar jag att jag kunde träffa henne då och då.. Men nu ska jag inte måla fan på väggen. Det kanske kommer??? Måste bara låta detta sjunka in och "mogna". Det ska ju kännas rätt för mig OCKSÅ att träffa henne.

"Min roll är att vara en extra vuxen som ger kärlek, engagemang och uppfostran tillsammans med de biologiska föräldrarna." - det här gillade jag mycket. Det är också så jag känner!

"Jag vill själv ha barn, men vet inte om jag kan få, och det är inte heller något jag ska känna mig "orolig" för om det sker." Lycka till! Ni verkar ha en fin relation även om det är ex och barn inblandade!

Är man eller man inte en bra bonusmorsa?

INNEHÅLL