Kan du förstå att man känner hat mot feminism?

Precis, en orättvisa som säkerligen seriösa särartsfeminister skulle förändra och gör rättvis (tänker då pensionen). Det går inte att sticka under stolen med att ett sådant samhälle skiljer sig i mångt och mycket från dagens Sverige, fantastiskt mycket hade fått förändras i samhällsstrukturen som sådan. Den andra anmärkningen känns dock betydligt knepigare att lösa - angående kapital för husköp, ägandedelen och sådant - men om fantasin får leka så kanske arvsrätt kan väga upp om inte subventioner i proportion med mannens inkomst. Ett tämligen exsotiskt samhälle hade detta skapat, med aktuella mått mätt - man hade gärna tagit del utav Sverigedemokraternas vision i större detalj.

Särartsfeminism hade troligen kunnat applicerats enklare på de samhällsstrukturer som fanns omkring ideologins ursprungsepok. Idéerna utmanar verkligen tanken för en modern människa i Sverige.

Man får väl se det som att tanken på en biologisk skillnad mellan könsrollerna inte riktigt bjuder på "jämställdhets"-visionen i vardagligt tal. Jämställdhet i sådant vardagligt tal förutsätter ju att det finns en poäng med att luckra upp könsrollerna, medan särartsfeminismen ser det som mer eller mindre skadligt.

Det kan säkert finnas särartsfeminister som reviderar vad man här skulle kunna se som orättvist med argumenten som att biologiska könsrollsskillnader utgör ett +-0 och enbart kan ses som orättvisa ur ett så kallat onaturligt perpektiv. Men, men, man kan alltid pilla runt även i det - för den saken betyder ju inte att samhället nödvändigtvis behöver formas så utstakat efter den traditionellt manliga könsrollen, för mannen kan ju könsrolla sig bäst han vill ändå.

Nej, det hela känns rätt främmande och, öhm, flummigt i brist på bättre ord. En genuin särartsfeminist som har tänkt till kan dock ha något genialt att bidra med. Har tyvärr inte läst några särartsfeministiska verk, vilket faktiskt lockar just nu.

Helt klart, ett intressant ämne feminism - ytterst intimt och ämnet bjuder på väldigt mycket spin off tankar om människans natur, kultur och möte. Ändå en vesäntlig del av människans liv, hur hon i allmänhet fungerar i förhållande till det motsatta könet och sitt eget; för att inte säga att det så gott som sammanfattar alltihop, för tvåkönade sociala varelser.

Hur som haver så finns det en bredd i feminism som många idag har missat, vilket skapar en olycklig maktlöshet när en fundamental förändring på området önskas. Många idag har ju tröttnat på radikalfeminismens tvångsmedel - ifrån arbetsplatsen in till sovrummet, barnrummet och resten av privatlivet - men tror tyvärr att det bara finns dagens feminism eller ingen alls att välja på - när botemedlet för just detta ligger i liberalfeminism, medan ingen feminism alls, snarare blickar bakåt till 1800-talets normer och tidigare.

De feministiska ideologierna har, förutom en väldig bredd, även maktfaktorn att folk genuint kan organisera sig via dem - vilket inte går via hittepåbegrepp som "jämställdhetsivrare", "antifeminist" (som i regel också önskar jämställdhet) och dylikt som kan dyka upp. Då dessa hittepåbegrepp inte säger någonting om vitala saker som metoderna man önskar använda, vilka analyser man stödjer sig på, vilka slutsatser man gör, vilka resultat man vill ha och allt annat som går att återfinna och finna varandra genom, uti välutvecklade ideologier.

Utebliven förmåga driver inte faktum om sak.

Det maxtokiga ligger i att inte kunna någonting om feminism, uppröras av diverse feministiska individer och sedan knyta ann dem till feminism i stort. Lika begåvat som att uppröras av diverse socialistiska individer för att sedan knyta ann dem till politik i stort.

"- Politikerna Mona Sahlin, Mikael Damberg och Magnus Manhammar är ju maxtokiga - öhm, åhm, öhm.. politik måste vara maxtokigt!!"

Tycker att det framgår i inledande mening, som talar för sig själv, och i de vidare inledande orden "Det maxtokiga ligger i [...]".

Citatet exemplifierar tankegångarna när man hantera feminism och feminister lika bortkommet som här, fast i ett kontext som de flesta känner igen det bortkomna i.

Det finns alltså så lite kunskap om ämnet att man inte ens förstår när kammen dras över det helt orimligt. Men visst, punkt kan väl sättas vid att feminism likställs med extremism av den som varken har kunskap om ämnet eller förståelse för begreppet "extremism".

Ja, precis som en författare och lika mycket utgjorde citatet ett argument i sig.

Det skvallrar mer om kunskapsgraden i ämnet och om graden förnuft i allmänhet. Att hantera begreppet "extremt" som ett slags binärt koncept, kan ses som rätt olyckligt, och hanteringen av feminism och feminister som en samling homogena ting, likaså det.

Visst finns det hejdlösa idioter inom feminismen, inte riktigt ett idiotbefriat område - precis som världen i övrigt.

För att det inte går att organisera sig kring nonsens - så både en social- som en maktfaktor kan förklara det hela. Även så att de med bristande kunskap i ämnet borde rätta sig efter bildning, snarare än att de insatta borde rätta sig efter en inkorrekt syn på feminism och efter oinsattas högljuda förvirring. Det korrekta får allt ha företräde, även här.

Jämförelsen känns en aning bakom foten - då just den oinsatta människan kan liknas med den homosexuella här och inte tvärt om. Den insatta definerar inte om feminismen, det gör snarare den oinsatta i tid och otid.

Anses man födas med kunskap eller hur lyder egentligen det här resonemanget i sin helhet? Man får naturligtvis sätta sig in i ett ämne för att kunna det - precis som att man inte kan matematik av att bara ha läst ordet "matematik" och följt matematiker i media.

Lutar man hela sin kunskapsbas om feminism på mediala intryck så får man helt enkelt finna sig i att ej kunna ämnet.

Arrogans? Folk här verkar finna det häpnadsväckande för att de inte har kunskap om feministisk ideologi av naturen och börjar hojta om arrogans när vilfarsen påpekas.

Inte heller esoterik det här - en ideologisk överblick (dock en väldigt kvinnopartiskt formulerad sådan men likväl en ideologisk överblick) går liksom att finna på Wikipedia.

Dagens feminismregim i Sverige består utav socialistisk radikalfeminism och förespråkarna får orimligt mycket rampjus i medier, speciellt extremerna. Radikalfeminism kan ses som tämligen extremt i sig, då ideologin grundar sig i tvång som metoder för att skapa jämställdhet och det bidrar såklart till en auktoritär mentalitet i övrigt också, där ingen ska ifrågasätta utan bara följa den senaste trenden som någon ledande figur har startat och lagt på modet.

Prova en liberalfeministisk blogg istället och se lite på skillnaden; feministhalland.blogspot.se

Artikeln först ut, vid länktillfället, handlar om vederbörande som rasar över att papporna inte får övernatta med sin nyfödda bebis på Gävle sjukhus, medan mammaorna får det. En aktiv Folkpartist, av kvinnligt kön, och som troligen har en plats i riksdagen snart.

Längre ner i artikeln lyder frågeställningen "När ska vi inse att pappor måste betraktas som föräldrar på exakt samma villkor som mammor?" och så vidare i en allmän syn på jämställdhet som knappast återfinns i exempelvis Lady Dahmers blogg.

Har aldrig sprungit på den här bloggen tidigare, tog i stort sett första bästa vid sökningen "liberalfeministisk blogg" och följde då bloggtipset via träffen på Elvira (Elvira = Sveriges i särklass största feministiska nätverk, som inte får något rampljus alls och för att de inte tillhör "rätt" feministisk ideologi) - vet dock att tongångarna ser en ANING annorlunda ut bland liberalfeminister, då ideologin helt enkelt skiljer sig fundamentalt från radikalfeminism.

Lobbar inte heller för liberalfeminism, utan står stadigt som anarkafeminist. Förstår dock om liberalfeminism smakar en aningen bättre i munnen på de flesta, än just radikalfeminism. Vill mest så ett frö för en förändring och åt vilket håll spelar fan ingen roll längre. Vad som helst än dessa radikalfeministiska översittare som kör ner fikaresultatet i halsen på folket via parlamentariska tvångsmedel.

Enbart radikalfeminister sysslar med tvångsmedel. Alltså vad Sverige lider utav idag. Liberal- och anarkafeminister propagerar för att folket själva ska forma ut jämställdheten, på folkets egna villkor, medan politikerna bara ska stå och bana väg för folkets vilja.

Hur låter det; att få bestämma själv, ha ett genuint inflytande och en faktisk röst på hela området jämställdhet? En "natt och dag"-skillnad utan dess like.

Begrepp som "ideologi", "doktrin", "diciplin", "lära" et cetera svischar helt förbi över huvudet? En aning lönlöst i sådant fall.