Att bli familjehem för en nyfödd

Ja, absolut och det är just därför jag är lite tveksam...

Adoption är vi för gamla för och att bli kontaktfamilj var ett sätt att få fler barn i huset, att vår son skulle lära sig att inte vara ensambarn hela tiden och att jag tror att det skulle ge en enorm tillfredsställelse att hjälpa ett barn som far illa. Men så kommer ju det här med att när som helst kan ett kontaktbarn tas ifrån oss och jag kommer nog ha svårt att låta bli att älska barnet...Då är ju detta ett sätt att slippa lämna tillbaka.
Jag håller med dig om att målet är att barnet ska tillbaka till sina föräldrar men om barnet aldrig har träffat sin biologiska föräldrar utan har knytit an helt och hållet till oss under flera år, är då verkligen blodsbandet det viktigaste? Det tycker inte jag som själv är adopterad och bara ser min biologiska pappa som vilken gubbe som helst medans jag älskar min adoptivpappa mest i hela världen...  

Det kommer vi absolut att göra oavsett!  

Eftersom vi är helt nya i sammanhanget så har jag ingen aning om vad är SOL eller LVU innebär. Det enda handläggaren sa var att det lutar åt att det blir en uppväxtplacering även om hon förstås inte kan ge några garantier. Du skriver att det inte är så vanligt att familjehemmet erbjuds vårdnaden, gäller det även i såna här fall där det handlar om spädbarn? 

Vi har funderat i helgen kan jag säga och mycket sömn har det inte blivit precis.....
Vi känner att vi nog inte kan tacka nej även om vi är livrädda för att detta kommer innebära en av dom största sorgerna i vårt liv (att behöva skiljas från ett barn som man har följt från start och man har varit den enda modersfiguren i barnets liv) men samtidigt känner vi att vi skulle ångra oss resten av livet om vi tackar nej.

Om man inte vågar kan ju inte inte vinna heller.......

Det hade varit kul att höra lite från någon i liknande sits också......  

Nu har jag tagit reda på att det heter LVU.

Visste ni från början då att det förmodligen handlade om en lång placering?
Kunde ni koppla bort tankar på att ni kanske skulle få lämna tillbaka henne och leva som en vanlig familj eller hade ni den rädslan hela tiden?
Jag  förstår ju att det handlar om dödsfallssorg om man får lämna tillbaka ett barn som man har haft sedan det föddes och i flera år och jag vat inte hur man ska orka leva med den oron. Man måste ju gå all in från början känslomässigt och  behandla barnet som sitt eget.

Oj, nu börjar det bli bråttom! Vi har ju massor med saker som vi måste köpa innan bebisen kommer. Får man pengar innan för alla utlägg man måte göra?

Nej, naturligtvis inte!
Vi är godkända som kontaktfamilj, adoptivföräldrar och gick adoptionsutbildningen  på samma socialförvalting men vi är INTE godkända än som familjehem. Vi har många möten kvar och massor av frågor både från dom och oss innan det blir aktuellt. När det gäller så små barn måste det ju dock gå lite fortare än vanligt eftersom varje dag som går för det lilla barnet förstör anknytningsprocessen.
Varför jag skev att det är bråttom är för att vi fick veta att dom är intresserade av oss men att inget är klart än naturligtvis.
Den sista frågan jag ställde i tråden får jag såklart veta när jag träffar vår handläggare men jag var mest nyfiken OM det skulle bli aktuellt. Sorry om jag gjorde dig upprörd!

  
 

Socialen har verkligen gjort allt dom kan för att just vi ska ha det här barnet. Anledningen: De vet att barnet kommer få det jätte bra hos oss, ett roligt aktivt liv med massor av kärlek och just för att de vet att vi även skulle ha bra kontakt med den biologiska mamman för att vi har empati och förståelse för hennes situation.
Det känns som att du är väldigt okunnig om vad ett barn behöver. Ett barn som får kärlek och inte särbehandlas har lättare att knyta an till övriga personer och att ha långa relationer. Med andra ord, om barnet ska tillbaka till mamman senare i livet så har vi gett barnet goda förutsättningar för att det skulle fungera. Barn som inte får kärlek och känner sig utanför och undanskuffad får stora problem genom livet. Det skulle jag aldrig någonsin utsätta ett barn för om jag så visste att det skulle stanna hos oss i en vecka. Det är väl verkligen misshandel! Naturligtvis är målet att barnet ska tillbaka till föräldrarna. Om jag inte visste det skulle jag aldrig ha skrivit den här tråden. Men tycker du verkligen på fullaste allvar att om det innebär fysiskt ioch psykiskt lidande för barnet att leva med de biologiska föräldrarna och när det inte finns något som helst tecken på att det någonsin kommer att ändras för det här barnet, ska vi då låta barnet leva hos oss helt kärlekslöst hela livet och skada barnet ännu mer?
Sen har du nog väldigt dåliga erfarenheter och förutfattade meningar: Vi är tvärt om vad du tror VÄLDIGT positiva till att barnet har kontakt med sin bio-mamma under övervakade former och vi skulle aldrig någonsin få för oss att prata illa om de biologiska föräldrarna, tvärtom faktiskt. Vi hoppas att kunna ha en bra relation till föräldrarna.
Du verkar vara en av dom som bara tänker på föräldrars rätt till ett barn istället för barnets rätt till ett rikt liv fullt av kärlek och omtanke. 
Innan du uttalar dig mer så kan jag tipsa dig om hur många böcker som helst som handlar om ämnet och vad barn mår bäst av.
Jag har i motsats till dig mött personer som aldrig blev fosterhemsplacerade och som hade önskat det av hela sitt hjärta så att dom hade fått den barndom dom aldrig fick.