Känslomässig berg och dalbana

Jag förstår dig/er absolut!  Ofrivillig barnlöshet sliter nåt enormt på relationen! Man ska ha kommandosex-skitkul ju!-,slitas mellan hopp och förtvivlan varje menscykel,träffa läkare,petas på och i,ta hormoner,genomgå allt möjligt jäkelskap. Och sen får man inget ut av det,man står där likafullt utan barn... Nånstans ska ilskan ta vägen och det blir den som står en närmast-ens partner. Men det får man stå ut med om man ska lyckas. Allt kan inte vara idel solsken och vissa har mer kamp än andra. Det viktiga är att inte ge upp. Mod är inte frånvaro av rädsla utan att agera trots rädslan. Ni är fortfarande inne på gratisförsöken 3 är ju mer än många får- så ni ska absolut inte ge upp än! Sen finnsprivat och efter det finns ÄD och ED och adoption så barn går få på nåt sätt. Och allt är värt det när man sitter där med sitt extremt efterlängtade barn!

Nej,man vill inte ha barn tillräckligt starkt i vart fall utan det genetiska är det viktigaste. Men det kan ju bero på att ni fortfarande är inne i IVF:andet och att ni tror det kommer gå på egen hand. Och det kanske det gör också! Vi vet ju att det inte går-då återstår andras ägg eller vara utan barn,så enkelt är det och det är inget val. Man gör det man måste om man verkligen vil ha barn.