Känslomässig berg och dalbana
Jag vill i min tråd vända mig till er som kämpar för att få uppleva en graviditet och bilda familj.
Jag och min sambo skulle göra vårt sista IVF-försök i augusti 2013 men har sen dess skjutit upp det. Vi är i obalans i vår relation med en hel del tjafs om småsaker. Om ca en månad ska jag börja nedregleringen med Suprecur och vi har i vanlig ordning hamnat i en känslomässig berg och dalbana. Satt i telefonkö o tänkte avboka försöket, men la till slut på. Jag vet varken ut eller in..
Vi har avbokat två försök sen i augusti förra året och det känns som om vi aldrig är i balans för att ta tag i det. Periodvis fungerar allt bra, för att sen rasa. Jag och sambon vill inte försöka så länge vi har det som det är här hemma. Irritation över skitsaker osv. Tar det aldrig slut? Jag vill ha tillbaks den där förväntansfulla känslan som vi hade innan första försöket, men för varje gång vi misslyckats så blir jag mer och mer likgiltig och negativt inställd. Tankar som: Varför skulle det lyckas på tredje o sista försöket när vi inte lyckats hittills dyker upp i mitt huvud. :/ Jag vågar inte längre hoppas.
Hur tar ni er genom motgångarna? Fungerar relationen mellan dig och din partner eller har ni svackor precis som vi?
