Förskoleklass, ja eller nej?

Mitt äldsta barn går i förskoleklass. Jag önskar är dock ingen anhängare av förskoleklassen som barnomsorgsform och önskar att verksamheten såg annorlunda ut. Huvudsakligen ett sätt att spara pengar även om verksamheten självklart fungerar bra på vissa håll. Mitt barn hade inte behövt gå i förskoleklass då jag är föräldraledig, men han behöver kompisbiten så därför går han där. Jag är för verksamhet för 6-åringar bara inte i den form den har nu.

Alltså, vi jobbar ju och fritids finns bara efter att skoldagen är slut så hur gör man om barnet inte går i förskoleklass?

Våra barn har gått i fskklass. Det har liksom inte slagit oss att man kan göra annorlunda. Vi tycker iofs att verksamheten är vettig och att det är bra för barnen att börja i klassen samtidigt som de andra. Inte så roligt att komma ny till en klass där alla gått tillsammans ett år redan.

Jag är missnöjd med att barngrupperna är större och personaltätheten lägre än i förskolan. Jag hade hellre sett att 6-åringarna varit kvar i förskolan men gått ifrån för 6-årsverksamhet. Men som sagt. Det är bra mycket dyrare. 

"Vår" förskoleklass är ändå inte gigantisk. De är 17 barn. En pedagog och en fritidsledare. Bristerna har blivit tydliga för oss sista veckorna. Det har varit en väldigt lugn och harmonisk grupp. Därför har man valt att flytta ett par barn som inte fungerat i andra klasser dit. Resultatet har blivit att det är högljutt och stökigt. Mycket bråk. Detta beror - OBS - inte enbart på dessa flyttade elever (blir galen på att vissa föräldrar skyller på enstaka barn) utan det faktum att det är många barn, få vuxna och att barnen är så pass små att de inte själva kan hantera många situationer de hamnar i. Detta i kombination med mycket fri lek samt arbete som pga gruppens storlek och sammansättning är svår att individualisera + inga krav så blir det bara inget bra.

Givetvis kan det fungera jättefint på vissa håll, men jag tycker ändå att det är en rätt dålig lösning i jämförelse med att ha kvar dem i förskola med 6-årsverksamhet. även där det fungerar bra skulle det kunna vara mycket bättre med högre personaltäthet.

Det är oftast rätt svårt att ha kvar barnet på förskolan bara för att man vill. Det kostar bra mycket mer för kommunen . Om det finns utvecklingsmässiga skäl kan man få gehör för det. Det är oftast inte helt lätt det heller för då vill man ofta senarelägga allting dvs även skolstarten, dvs att barnet går i förskola ett år extra och då kommer plötsligt skolplikten och alla barns rätt till skola från det år de fyller 7 år in i bilden.

Och jag tänker tvärtom. Barn har lättare att hantera skolans miljö när de är äldre. Tyckte du själv att det var väldigt tufft att börja år ett för att du inte vistats i lokalerna innan eller kände personalen? Vad är skillnaden om dessa saker är nya de år man fyller 6 eller det år man fyller 7? 

Förutom att leka och ha kul med kompisar så lär sig min 6-åring för tillfället att skrik och gap är en normalitet i skolan. Känns något lite tråkigt så får man ta en lekstund istället. Barn som inte kan ett ord svenska får klara sig på egen hand utan tolk. I lekrummet finns ingen vuxen närvarande så där är det djungelns lag som gäller - man knuffar, skriker, drar vid konflikter. 

Säger absolut inte att det är så på alla håll, men ju större grupper, ju mindre vuxennärvaro desto större risk för dessa typer av problem. Ju mindre barnen är och ju mindre uppstyrd verksamheten är desto värre utfall får det.

Menar du förskola som "dagis" eller "nollan"? Kärt barn har visst många namn 

Ja, upplevelser är individuella. Jag är väl lite märkt av att ha jobbat så många år i skolan. Med tanke på de rätt livliga diskussioner som förs för tillfället angående den svenska skolan idag så skulle jag säga att just miljön är den springande punkten. Eller kanske snarare bristen på en god inlärningsmiljö. Älskar mitt arbete, men det finns saker som vi verkligen måste ta tag i....både från föräldrahåll och från skolhåll och högre instanser.

Min son trivs jättebra i förskoleklassen. Han tycker att det är jättekul. Pratade med en förälder till en av hans klasskompisar för en eller två veckor sedan på en fritidsaktivitet och hans dotter trivdes också jättebra. Hans upplevelse var att det var en lugn grupp generellt. Jag började fundera rätt nyligen då jag upplevde att klimatet på skolgården hade blivit tuffare och att deras lärare började se trött och stressad ut - när man själv är verksam i yrket så ser man sådant som den oerfarna kanske inte helt sällan missar (jag har ju också sett på rätt hårresande resonemang från vissa föräldrar nu senast vad gäller frågan). När jag klämde sonen lite på pulsen så dök plötsligt saker och ting upp.....och när jag pratade med läraren så dök väldigt mycket mer saker upp.

Jag tycker att det är ett rätt allvarligt problem att många barn i dag - små som stora - uppfattar den typ av miljö i skolan som ett normaltillstånd. Min son har inte alls gett intrycket av att det varit stökigt eller bråkigt. Inte flickan till den pappan jag pratade med förra veckan heller eller andra föräldrar jag pratat med. 

För mig handlar inte förskoleklassen om i vilka lokaler man vistas - man får jättegärna vara i skolan där de ska fortsätta för att skapa trygghet - utan vilka prioriteringar man gör i de verksamheter som våra barn vistas i (även om förskoleklassen nu inte är obligatorisk).