Blir galen på bonusen!!!!

bullenochgrisen skrev 2014-03-17 15:30:03 följande:

Jag orkar inte. Jag orkar verkligen inte mer!!! Ungen driver mig till vansinne! Jag jobbar med psyk patienter varje dag, när Haag kommer hem vill jag bara få lite andrum, slappna av en stund för att återhämta mig. Sambons unge är tre år, hyperaktiv, kan inte sitta stilla, trotsar, förstör saker, gör illa mina djur, lyssnar inte, bryr sig inte. (Diagnos eller trots, detta driver mig till vansinne) ingen lugn stund, inga roliga lekar, för går hon in på sitt rum någon minut så passar man på att vila. Barnet är en riktig energi slukare, och med tanke på mitt både fysiska och psykiska jobb klarar jag inte detta mer. Jag orkar inte!!! Håller på att gå in i väggen. Vi har barnet fredag - onsdag och det är precis vad jag klarar av, egentligen inte, men det går. Och så dröjer det nio dagar ca. Innan barnet kommer hit igen, då har man knappt hunnit ladda om batterierna, det är på gränsen. Vad gör man med en hyperaktivt barn? Hur får man ungen att lyssna och ta det lugnt. Vi har försökt med allt känns det som. Min sambo orkar inte heller, han är helt slutkörd men har lite mer ork än jag då han inte har samma psykiska arbete som jag och det är ju såklart hans barn, han har ju inget val. Mamman orkar säkert inte heller, det märker man även fast hon inte har moral att erkänna det. Ska ungen bidra till en separation? För jag orkar seriöst inte mer, har bara lust att lägga mig ner och skrika ut. Totalt slutkörd utav en treåring. Jag vill såklart ha egna barn och jag och sambon står i äggdonations kö sedan en tid tillbaka pga. Vissa saker. Men jag kan inte sluta tänka på hur fan det skulle gå till med en bebis mitt i allt. Visst hans barn kanske lugnar sig när bebisen väl är här, men tänk om barnet inte gör det?? Om det är en diagnos, tänk om det då är ifrån pappa, ska vi då ha två barn med hyperaktivitet, ser framför mig hur jag kommer slita håret av mig....hjälp

Hej!

Jag har själv en 3 åring bonus. Och han är också super aktiv. Jag vill också komma hem till lugn och ro. Och det känns jobbigt... Jag förstår dig helt och hållet!!! Han har ingen diagnos - garanterat! Det känns så lätt att få en diagnos för att bli "accepterad"! Det känns även som att folk använder separationen till att "barn är som dom är". I min värld är det helt fel resonerat. Att den KAN påveka - absolut. Men barn behöver gränser. De behöver förstå och ta hänsyn. Uppfostras! Ta det lugnt... Jag har fått 3 åringen att lugna ner sig enormt mycket och jag märker en ENORM skillnad när pappan är hemma. Då "flippar han ur" men det är också för att pappan INTE ställer samma krav på honom som jag. Så jag skulle börja med att prata med min kille. Att han sätter gränser som jag och att vi har regler hemma. Vad tror du om det? Jag förstår PRECIS vad du menar och vad du går igenenom. Jag känner exakt likadant ibland. "Ska ungarna göra att jag ska behöva lämna personen jag älskar??". Nej... svaret är nej.

bullenochgrisen skrev 2014-03-21 21:06:40 följande:

Förskolan säger ingenting konstigt nog. Men de ser inte så intresserade ut heller. När man hämtar på förskolan leker hon oftast själv långt ifrån de andra barnen. Så något borde dom ju uppmärksamma. Mycket speciella drag vid lek och matsituationen, lite lillgammal i språket, mycket energi, kan inte sitta still, eller se en film färdigt, inte heller lyssna på en bok, avbryter lekar m.m sen är hon ju som alla treåringar, dålig på att lyssna, vill bestämma, nejar till allt, hittar på hyss, gör saker man inte får göra, testar och trotsar. Men det finns många drag som tyder på både Aspergers och adhd eller en utav dom. Men hon kör slut på en, all energi, all uppmärksamhet, allt trots och hyss. Vi ger henne uppmärksamhet det är inte där problemet ligger. Men ibland blir det bara för mycket :(

Ibland känns det tyvärr som att så länge ett barn har fått en diagnos så är det "okey" att bete sig på ett viss sätt. Och det är sååå fel... Jag menar, varför har ADHD diagnosen eskalerat så otroligt mycket? Jag tror mer på att barn är barn och alla är olika och kräver olika mycket bekräftelse, kärlek, närkontakt, osv. Man måste testa sig fram. Om barnet vill ha er bekräftelse är kanske för att den inte får tillräckligt? Jag säger inte att det är så, mer ett exempel. Jag gör många saker med mitt 3, nästan 4 åriga bonusbarn så han lär sig att lyssna. Respektera, ta hänsyn, viska på morgonen osv. Inte slänga saker, får time out vid utbrott för att han inte får som han vill osv. Det börjar ta sig. Men det är inte lätt så den här ungen aldrig haft gränser förrän 1 år tillbaka. Hon har fått lära sig att det inte är okey att slåss, tex, utan man PRATAR om vad som är fel. Hoppas det löser sig för dig och jag förstår din frustration. Jag lever med den mer eller mindre varannan vecka när ungarna är hemma.

Blir galen på bonusen!!!!

INNEHÅLL