Blir galen på bonusen!!!!

Hur länge sedan är det som föräldrarna separerade? För mig låter det som en trotsig normal treåring. Om barnet dessutom genomgått en separation så är det nog extra känsligt läge och ett tecken för barnet att på alla sätt få uppmärksamhet.

Det är 18 månader sedan

Det kan ju vara en anledning till varför det spårar ur emellanåt. Sen ska man ju som sagt komma ihåg att treåringar är trotsiga och man kan känna att nu jäklar går jag ut genom dörren och slår mitt huvud i garagedörren om det inte blir lugn och ro snart!
Vanlig trots går över, men eftersom att man ska fånga upp barnens behov och vara lyhörd mot deras känslor speciellt skulle
jag rått sambon att prata med mamman om dom upplever samma sak? Sen tagit ett gemensamt samtal med BVC för att få råd och stöttning.
Barnet gör inte dessa saker för att vara elak även om det känns så.
Hoppas att ni alla snart får det bättre! Och lycka till med äggdonationen!

Hej!

Jag har själv en 3 åring bonus. Och han är också super aktiv. Jag vill också komma hem till lugn och ro. Och det känns jobbigt... Jag förstår dig helt och hållet!!! Han har ingen diagnos - garanterat! Det känns så lätt att få en diagnos för att bli "accepterad"! Det känns även som att folk använder separationen till att "barn är som dom är". I min värld är det helt fel resonerat. Att den KAN påveka - absolut. Men barn behöver gränser. De behöver förstå och ta hänsyn. Uppfostras! Ta det lugnt... Jag har fått 3 åringen att lugna ner sig enormt mycket och jag märker en ENORM skillnad när pappan är hemma. Då "flippar han ur" men det är också för att pappan INTE ställer samma krav på honom som jag. Så jag skulle börja med att prata med min kille. Att han sätter gränser som jag och att vi har regler hemma. Vad tror du om det? Jag förstår PRECIS vad du menar och vad du går igenenom. Jag känner exakt likadant ibland. "Ska ungarna göra att jag ska behöva lämna personen jag älskar??". Nej... svaret är nej.

Ditt bonusbarn var ju en flicka i dina andra trådar :/ Personlugen tycker jag synd om ungen för du verkar störa dig på allt med det barnet, är det inte det ens så är det det andra om man ser tillbaka.

3-åringar är intensiva och har fullt upp med att utveckla sin motorik; det ska hoppas, springas, dansas, snurras runt o s v. Så en del i det hela, får barnet utlopp för allt sitt spring i benen på förskolan, från förskolan eller på lekplats efteråt?

Hur mycket positiv uppmärksamhet får barnet?

Om ni båda känner att barnet är jobbigt och knappt orkar med h*n, så känner barnet av det. Börja istället ge mer positiv uppmärksamhet, genom att leka/läsa/spela med barnet minst 10 minuter per dag och ge beröm för allt positivt. Med tiden kommer h*n inse att man behöver inte göra en massa dumheter för att få synas.

Sedan händer mycket ändå, då barnet inte fått något konsekvenstänkande ännu och kan förutse vad som kommer ske. Som igår, skrek jag till när hon lyfte på leksaksgitarren som låg i köket och välte ner en glasskål på köpet. Mitt skrik berodde väl på att jag såg skålen krossas och lillasyster satt i barnstolen i närheten. Sedan skulle hon köra ut med sin bobbycar i köket innan allt var uppstädat, även om hon blivit tillsagd att vara på sitt rum.

Låt sedan barnet vara delaktigt i det ni gör t ex para ihop strumpor, lägga in tvätten i byrån, kanske damma. Lär ut stilla lekar som pussel, bläddra i böcker, bygga med duplo mm. En del barn behöver mer vägledning än andra.

Här har vi som tur är lugna stunder ibland då hon kan sitta på sitt rum och leka med duplohuset, barbiedockorna, pussla mm. Sedan kommer stunder då hon ska snurra runt precis där lillasyster är på golvet, men då får vi såklart bromsa. Likaså när hon ska kånka och bära på lillasyster. Hon menar säkert väl, men det kan ju gå så fel.

Jag sa aldrig vilket kön det var för det är inte relevant. Men tack för att du följer det jag skriver på fl, men har du inget bättre för dig? Du tycks inte förstå eller kunna sätta dig in i hur andra människor upplever saker och ting då du går emot direkt. Jag tycker om min bonus, väldigt mycket och det visar jag också. Och hon tycker om mig. Men hon är ett aktivt barn och med en mamma med grov adhd och en pappa med Aspergers syndrom så är det inte så konstigt att man kanske spanar på en diagnos hos deras barn, inte för att bara stämpla diagnos barn i pannan på henne, utan för att kunna ge henne den hjälpen som hon kanske behöver. Jag har haft många barn runt omkring mig men det finns många saker som får mig att misstänka att något inte står rätt till här. Och gör det inte det så vill man ju ha kunskap och råd för att kunna tänka och handla på ett annorlunda sätt. Det är inte en dans på rosor varje dag med ett barn, men bara för att jag väljer att kräka ut mig här så betyder inte det att jag stör mig på henne eller inte tycker om henne. Ibland blir det bara för mycket och då vet man inte vart man ska vända sig. Personligen tycker jag att du inte har något vettigt att komma med förutom anklagande och påhopp, så jag ber dig att respektera och lämna mina trådar.

Jag skriver i vilken tråd jag vill! Du har fått massor med råd i tidigare trådar om det mesta men du valde ändå inte att ta till dig de råden utan enbart ville kräkas på i stort sett allt barnet gjorde. Din sambo kanske skulle försöka gå några kurser ang barn/barnuppfostran? Dessa är ofta kostnadsfria och anordnas av kommunen.

Det kanske finns fler i samma situation. När det är tufft så söker man ofta råd eller pepp hos andra. Gör inte du det? Oavsett svar så är det skönt med förståelse eller råd. Har du inget vettigt att säga så gör inte det.

OM det nu är så att barnet fått autistiska drag i arv, så förstår jag att barnet har det tufft med byten av hem. Men vad säger förskolan? De brukar ha rätt god koll på om barnet verkar avvika mot övriga kompisar i samma ålder.

OM barnet skulle ha dessa drag är rutiner väldigt viktiga och att inte få en massa extra prat det ändå inte kan ta till sig.

Förskolan säger ingenting konstigt nog. Men de ser inte så intresserade ut heller. När man hämtar på förskolan leker hon oftast själv långt ifrån de andra barnen. Så något borde dom ju uppmärksamma. Mycket speciella drag vid lek och matsituationen, lite lillgammal i språket, mycket energi, kan inte sitta still, eller se en film färdigt, inte heller lyssna på en bok, avbryter lekar m.m sen är hon ju som alla treåringar, dålig på att lyssna, vill bestämma, nejar till allt, hittar på hyss, gör saker man inte får göra, testar och trotsar. Men det finns många drag som tyder på både Aspergers och adhd eller en utav dom. Men hon kör slut på en, all energi, all uppmärksamhet, allt trots och hyss. Vi ger henne uppmärksamhet det är inte där problemet ligger. Men ibland blir det bara för mycket :(