Celines Essence skrev 2014-09-04 20:46:26 följande:
Okej
Det jag reagerade på var att det lät som, att vara rak, var en manlig egenskap och att vara otydlig och komma med dubbla budskap var en kvinnlig, men efter ditt långa inlägg förstår jag att du har en mer vid syn på det än så
Jag förstår att din kompis inte dömer ut folk och det gillar jag
Nej han brukar inte döma folk, inte mer än att jaha du är en idiot och jaha du är inte en idiot, ja lite så. Men inte pga av historik, yrke, erfarenheter av livet, bakgrund, härkomst osv. Utan på hur personen är mot honom. det där med männen med kass kvinnosyn är mer något vi roar oss med. det har liksom blivit en grej då och då. Lite som att jag ibland är tyst och folk tar det som ett tecken på att jag är blid och ibland även så att de dömer ut mig som söt men pantad. Och när jag tröttnar på det där så öppnar jag munnen och säger något som får dem alla att bara va, vänta lite och vips är jag intressant vilket inte hjälper ett skit, för de har ju redan visat sig vara ointressanta för min del eftersom yta tydligen är viktigt för dem och då går de bort i min värld.
I min och min bästis värld så är lojalitet grymt viktigt. Jag tror faktiskt vår rakhet kommer av att vi båda bland annat har adhd, rak kommunikation förenklar enormt då och vi kan ju inte riktigt konsten att linda in saker när vi talar med andra heller. På gott och ont. Men det gör att vår kommunikation är väldigt rak och ärlig och vi missförstår aldrig varandra även om andra runt oss ofta undrar vad fan vi snackar om eller kan säga att va fan så säger man inte. Men för just oss är det viktigare att vi två förstår varandra, att vi vet vart vi har den andre.
När man är två som vandrat genom livet och för det mesta missförståtts av massa, hamnat i klaveret, har kasst socialt filter, usel impulskontroll och förmågan eller förbannelsen att prata om vad som helst vart som helst helt plötsligt möter sin like, med samma störda grova humor, sätt att tänka osv då blir det en AHA upplevelse av rang. I början av vår vänskap sa han ofta att världen egentligen inte är stor nog för två som oss så hur fan skall denna lilla kommun räcka till.
Det är egentligen komiskt, för vi har gemensamma bekanta osv men vi träffades inte fören han sökte jobb på bemanningsföretag jag och mitt ex drev. Våra egon krockade på vår gårdsplan och en hård jargong startade där och okvädinsorden haglade, den ena förolämpningen mer brutal än den andra OCH vi hade så jävla roligt bägge två, mitt ex bara skakade på huvudet och jaha men jag sätter väl på kaffe till er två störda själsfränder som just fann varandra. Sen var vi bara såna där som hejade på varandra när vi möttes under några år, tills jag var gravid och där började vi umgås och sen dess har han varit min bästa vän.