"får" jag vara sur över detta?

Det handlar inte om att du var mindre viktig, utan helt enkelt om att hon nu av någon anledning hade de inre och yttre resurserna att vara nykter. Man blir aldrig fri från en beroendesjukdom oga av nån annan, inte ens för sina barn. Det är en komplex situation, precis som dina blandade känslor inför din mammas nykterhet.

När man är sårad är man inte alltid logisk. Man känner sig ofta extremt sviken när man växer upp med en missbrukande förälder och jag vet hur det känns att ge upp hoppet och acceptera tanken på att hen aldrig kommer sluta dricka.
Jag känner mig också bortvald, hur mycket empati och förståelse jag än försöker ha så kan jag inte släppa tanken på att min pappa valt alkoholen före mig och mina syskon.
Ska jag bara se det utifrån så borde det väl vara självklart att man är glad om en förälder slutar dricka men det är ju sällan så enkelt.
Låt dig få känna det du känner, du har den rätten. Jag skulle gissa att du så småningom kommer bli glad om det håller i sig. Men känslan av svek vet jag inte om du kommer ifrån, har du nått tips på hur man gör får du gärna dela med dig:)
Känner med dig.

Om hon inte dricker alkohol, oavsett anledning, det måste väl vara bra?

Varför vara sur, bättre sent än aldrig.

 

Visst du har säkert en hel del bitterhet genom åren.
Men ta vara på det istället, för bli sur.

Sen får du se om det håller.

Nästan omöjligt att sätta fingret på exakt vad som möjliggör en förändring. Handlar ofta om inre faktorer. Inte helt sällan kan det också bero på en trötthet också, man orkar helt enkelt inte längre...

Nej, jag tycker inte att du ska vara sur. Tror inte det handlar om hur mycket eller lite hon bryr sig om dig. Även åren har gått för henne. Även hon har förändrats. Hennes tankar, känslor, mående är inte detsamma som flera år sedan. Kanske att hon just nu i detta skeende av livet känner att hon klarar av att ta itu med sitt missbruk. Och det grundar sig inte i hur mycket eller lite hon känner för dig. Det handlar enbart om henne och vart hon står känslomässigt i livet. Glädjs med henne och se framåt.

Först, det är ok att du är sur för det här - du har rätt till dina känslor.

Sen kommer det att du är sur inte att förändra något. Men ändå, du har rätt att vara besviken. Du blev sviken som barn och det kommer du säkert ha med dig länge, du är kanske som jag, en otroligt stark men ändå väldigt sårbar människa. För många är det en konsekvens av att ha vusit upp ett ett trasigt hem, med en trasig familj.

Det är bra att du börjar berätta här, kanske kan du komma till att bli mer öppen senare i livet. Jag har alltid hållit tyst m,en har blivit bättre på att öppna mig. Det är något jag - och säkert du med - behöver för att komma vidare.

Jag fattade först i 20-års åldern vidden av familjens och släktens alkoholproblem - jag undrade varför jag inte kunde släppa in någon i mitt liv, varför jag droppade kamrater, vänner och möjliga flickvänner så fort jag fick lov att dela med mig av mig själv, släppa in någon hemma eller så... Det var en familjehemlighet eller en flodhäst i rummet som inte gav plats för något annat.

Jag har haft och har fortfarande en flodhäst i vardagsrummet, även om den är mycket mindre nu. www.bokus.com/bok/9789186082642/flodhas ten-i-vardagsrummet-om-medberoende-och-om-motet-me d-barnet-inom-oss/

Flodhästen tar all plats och ingen pratar om den - alltså tystnade jag.

Hur som helst efter 20-årsåldern gick jag igen om större kris och det tog säkert 10 år innan jag kommit ut på andra sidan som fungerande med vänner och kamrater.

Men, jag lyckades då skaffa mig ett mycket dåligt förhållande där jag under flera år misshandlades psykiskt, självklart föll jag tillbaks till det gamla och tystnade och drog mig undan allt och alla. Jag mådde riktigt dåligt men lyckades med hjälp här på FL och vänner jag skaffat ta mig ur det, öppna mig och bli hel.

Jag kan idag prata om det ganska öppet och det har gjort mig mindre sårbar och det har hjälpt mig att komma vidare.

Det är otroligt viktigt att du inte stänger inne allt du har varit med om så att du också sluter dig som person och inte släpper in andra i ditt liv.

Nja, med tanke på hur du känner dig, så är ju det garanterat en kombination av dessa två.

Bra, bra. Ta det bit för bit.

Idag har jag inget behov av att prata om det som varit under min uppväxt - jag gick till en psykolog ganska länge efter det destruktiva förhållandet pga att jag ville ta itu med problemen jag bar på från min uppväxt då jag trodde att det var ett av skälen till att jag hamnade tillsammans med en kvinna som misshandlade mig.

Däremot har jag inga problem att prata om alkoholismen jag växte upp med. jag vet att det har satt spår i mig som jag jobbar på. Jag vet också att jag redan som tonåring hade kommit längre än min mamma som är 65+ har kommit idag, hon växte också upp med alkoholism i sin familj och det har satt djupare spår i henne. Vi har samma problem egentligen - att samtidigt vara otroligt vuxna och kapabla och ha ett barns sårbarhet och behov av skydd. 

Idag kan jag prata om åren med misshandel, men det tar emot samtidigt som det måste komma ut - och jag känner att det tar plats i mig som gör att jag döljer vem jag är tillsammans med nya människor.

Ett av problemen man kan dras med som barn till alkoholister är att man inte känner att man får ha sina känslor, att man ska förstå och så.. den här rationaliseringen är inte bra.. du har rätt till alla känslor, det förändrar inte din mamma,, men det är inte för henne du har dina känslor, Dina känslor är en sund reaktion på det du vuxit upp med. Du fick inte det stöd du skulle ha då, du var inte sedd för dina föräldrar var själva så upptagna med sina egna känslor som de inte kunde hantera.

Klart du har rätt att var sur - men fastna inte i det, prata om det du känner nu, om och om igen -  så att du kan gå vidare när du kommit dit.

Det enskilt största för mig var då jag kände att det inte var mitt fel, jag var bara ett barn som behövde älskas och jag gjorde så gott jag kunde, jag var ju bara ett barn. Min egen skuld och skam över det jag vuxit upp med och det min sambo utsatte mig för har runnit av mig. 

Vad fint skrivet.
Helt rätt att man får vara trött på att vara förstående, att man får vara arg och besviken och fortfarande älska sin förälder utan att behöva acceptera allt rakt av. Det är jobbigt och sätter spår när man växer upp och inte riktigt kan lita på den man borde kunna vända sig till i alla lägen.
Jag tycker också att terapi har hjälpt, jag hade i flera år vägrat att riktigt acceptera hur mycket det påverkat mig och det var skönt att få förståelse för hur man reagerar på vissa saker som inte var helt logiska.

TS, känns det för extremt att gå i familjeterapi med din mamma? Vi syskon gjorde det med vår pappa i vuxen ålder och även om han inte var redo att erkänna problemen fullt ut och vi barn höll tillbaka mycket av rädsla för att såra honom så fick vi lite förståelse för varandra.

Nä, absolut inte, jag går efter vad du skriver.