Blir missbrukare någonsin helt friska??

Mm... Får verkligen hoppas att mitt ex klarar sig ur det här. Och synd men sant så, ja... det han missbrukat är ju det som du skrivit i din "lista"... Alkohol var han väl inte beroende av, men har DEFINITIVT missbrukat. Sen var det olika typer av opiater, men också en del annat. Tramal. Det är väl en benzoat? (Att man skulle behöva lära sig dessa saker!!?!) Hasch, varenda dag typ... Usch. Blir alldeles trött då jag tänker på det.
Jag bad honom skriva en lista över vad han tagit det senaste året. Tror på intet sett att hans lista är komplett. Men... det är bättre med en inkomplett lista än inge. bad honom skriva den för att han kunde visa det till sion psykolog (hur kan man behandla nån om man inte vet patientens alla problem? För även om han diskuterade andra problem med sin psykolog hade han aldrig nämnt detta.
Panacod, upp til 15 om dagen (fick ur kodeinet ur dom som han tagit i droppform), oxynorm som han injicerat. Han har också injicerat tramal. Hasch, alkohol, hostmediciner...  En massa annat. Fy, blev så äcklad. Och då förstår jag inte ens mig på hans lista. Vet inte om det är farliga saker eller ej, vet inte hur allvarligt det är. även om det att man injicerar droger (oberoende vad) är VÄLDIGT allvarligt i mina ögon....

Men oberoende om det han tagit är "farliga"/tunga saker eller ej, så var utsträckningen av hans användande helt, totalt sjukligt, if u ask me. Sjukt.... Äckligt...

Han vill att jag ska delta i en anhörigkurs som ordnas på hans rehab. Naturligtvis infaller kursen den helg som jag sett fram emot i över 2 månader, då jag skulle få göra nåt riktigt kul med goda vänner. Känns som att jag verkligen, verkligen INTE vill skippa detta. Inte för hans skull.

Visserligen är väl kursen till för MEJ, att jag ska kunna hantera det här bättre. Men ja... känns ändå som att fan... det är hans fel att jag borde åka dit. Känner mej självisk, hemsk, dum, barnslig... då jag INTE vill ändra mina planer. Har SÅ sett fram emot den helgen! Och så känns det som att, ja... varför ska jag uppoffra ÄNNU en sak.. för HONOM? Vad har han gett mej annat än besvär. Ville inte ha mej, sårade mej oerhört djupt, mer än någon annan nånsin gjort. Och så ska jag nu behöva göra allt detta för nåt han gjort...

Skulle hellre bara vilja tänka på mej själv och göra sånt som JAG mår bra av... suck...

Jo... dom är väl nog det. Tror dock att denna anhörig-kurs är till mer för att hjälpa de anhöriga (vilket jag tyvärr är, oberoende om jag vill eller inte, eftersom jag är mamma till hans barn), än vad den är till för att hjälpa missbrukarna.

Men, får väl antagligen veta det imorgon, då jag ska hälsa på honom, så han får träffa sitt barn, å barnet sin pappa.

Jag är inte en sån människa som kan låta bli att hjälpa, om jag vet att jag KAN hjälpa. Men, ja... känns som att jag ibland kan glömma att hjälpa mej själv. Och mm... Visst får jag göra saker för min egen skull rätt ofta. Tränar en hel del och under den tiden så har min mamma skött barnet. Men ja... sen ska man hämta, sköta alla kvällsbestyr osv. Hela denhär episoden har nog varit väldigt tung för mej. Känns som att jag verkligen skulle behöva få denhär tiden för mej själv. Inte bara över den helgen, utan det att jag vet att jag har nåt riktigt kul att se fram emot. Vill inte ta det ifrån mej själv, just kanske mest det att ha nåt verkligen kul att se fram emot. Man orkar kämpa bättre då.
Och att behöva skippa det, för nåt som är "hans fel", ja... det känns verkligen inte motiverande alls just nu. Tyvärr. Och egoistiskt känner jag mej då också. Men nä, jag vill inte skippa detta för en kurs på hans rehab. Men ja... vad ska man liksom göra...

Tramal heter det här...

Jo, han har absolut psykiska problem bakom. Har vetat länge att han har psykiska problem. Har försökt få honom att söka hjälp i över 10 år. men eftersom han då (vi var tillsammans) mådde helt OK/riktigt bra så var det väl inte så kul att börja gräva i gammal skit. Men... det hade nog varit bra. Nu exploderade skiten istället.

Ok. Vet, kan och minns inte alla saker han sagt att han tagit. Men jag vet att han tagit nån typ av benzon också, minns bara inte vad. Kanske han inte ens sagt namnet.

Nej. Han har, mig veterligen, ingen diagnos för sina psykiska problem ännu. Får se hur det löser sig med mediciner vs. droger. Hoppas de hittar ngn passlig lösning. Vet att det kan vara svårt för honom eftersom han nog är i rätt stort behov av smärtstillande, eftersom han har diskbråck. Det var där hans opiatmissbruk startade.

Han är, som sagt var på behandlingshem nu, och där är det nog nolltolerans på drogerna. Tror att mitt ex är en sådan person som inte ens skulle klara av att "bara" använda cannabis och sedan minska i. Tror han är en allt-eller-inget-person. Både vad gäller droger och alkohol, ja.. mediciner också...

Men, han får terapi på behandlingshemmet också, inte bara medicinsk hjälp mot drogerna. Hoppas verkligen att han kommer till botten med sina problem, så detta får ett slut- Är, och har alltid varit, helt övertygad om att så länge han inte får bort roten till det onda ur sig så kommer han alltid att ha problem. Vet att han fyller ngt slags "hål" med sina missbruk. Spelmissbruk, alkohol osv. Visste att han haft en "osund" inställning till spel förr. Visste att han spelat en del innan vi träffades. Det jag inte visste, som jag fick reda på idag, är att hans spelproblem var mkt större. Innan vi träffades så spelade han bort stora summor pengar, lånade pengar och t.o.m. stal stora summor av sina föräldrar för att finansiera sitt beroende.

Det är så tungt, för det känns som att hela mitt liv varit en fasad, en teater.
Vem har jag egentligen levt med i över 10 år? Visst, vi lever inte med varandra längre, men jag är för alltid kopplad till honom via vårt barn.

Jag visste att han hade en hel del problem innan vi träffades. Men jag trodde faktiskt att han rett upp det mesta. Jag visste att han kunde vara kapabel till detta, det känner man ju på sig, även om det är undermedvetet. Men ändå, länge, länge trodde jag att han var bra, OK. Visst hade han barndomsspöken i garderoben osv. Men jag trodde ändå att han var okej. En "normal" människa. En god äkta man, en bra pappa osv.
Och hur snabbt spårade allt ur sen. Och så får jag bara höra mer och mer saker. Saker han gjort nu, mer och mer. Saker han gjort innan vi träffades, mer och mer. När kommer han att börja berätta åt mej om en massa skit han gjort i hemlighet under vår tid tillsammans? Kan han faktiskt ha levt utan missbruk i över tio år, fastän han missbrukat både före och efter?

Vad är det han ännu inte berättat.
Mitt liv känns som en lögn.
Även om jag inte lever det livet mer, så är det tungt att konstatera att det liv som man trodde var ens allt, ens framtid, "såhär ska det vara" var ett spel. En lögn.

Ber om ursäkt ifall ngn tar illa upp över mina ordval. Det är bara mitt sätt att uttrycka mej, det jag menar med mina ord är en sådan missbrukar som är så nerdragen i sitt missbruk att denne inte längre kan ta hand om sig själv och således blir "äcklig". Inte kan sköta boende, räkningar, hygien, förstör för sin familj på detta sättet osv. För ja, jag tycker (kanske tyvärr?) att den graden av självdestruktivitet äcklar mig. Även om jag vet att det är en sjukdom.

Vad gäller min historia. Tror inte att den är 100% sann. men tyvärr inte åt det hållet där jag överdrivit eller lagt till saker. Tvärtom har jag nog långt ifrån fått höra allt ännu, så värre lär det antagligen bli. Därtill har jag inte här berättat allt jag fått höra, direkt av min ex-man.

***

Hursomhaver. Har gått hos psykolog i över ett halvår. Kommer att delta i den anhörig"vård" som erbjuds, och som jag har möjlighet att delta i. Bland annat anhörigträffar och kurser på behandlingshemmet. Men helgkursen, den kommer jag nog högst antagligen bara att delta i till hälften.
Visst tycker jag själv att det kan kännas egoistiskt att skippa detta för egna "nöjen". Men.... känns som att jag gett honom mer än nog redan. Mer än nog. Och tro mej, jag är medveten om att jag inte hjälper honom enbart för hans skull, utan även för vårt barns skull. Annars skulle jag knappast hjälpa honom alls, om det inte vore för vårt barn. Det han gjort mot mej de senaste 1½ året är mer än jag orkar med. Orkar inte med detta också. Men jag gör det i alla fall.
Och visst, helgkursen ör ju till för att hjälpa MEJ också. Men nu tänker jag hjälpa mej själv halva helgen, göra nåt som JAG vill, så att jag ska bli glad, få tanka positiv energi och kunna orka lite till. och så jag har nåt kul att se fram emot, nåt som håller mej uppe. För visst kommer sådana helger att komma i framtiden också. Men för mej är det inte liksom bara att "ta det en annan helg" istället. Funkar inte så, då det ska ställas till med barnvakt, djurvakt etc. etc. etc. Plus att detta som jag vill delta i inte är nåt som ordnas var och varannan helg heller...

Har pratat med min ex-svärmor idag. Vi kom överens om att dela på helgkursen. Hon deltar fre-lö, jag lö-sö. Vilket också passar väldigt bra när man tittat till programmet och föreläsningarna.

På gott och ont så försöker jag iaf stötta mitt ex så mycket det går. Vill han tala i telefon (då han får) så pratar jag med honom. Jag skickar honom bilder på vårt barn, berättar vad barnet gör osv. så han kan läsa/titta på dessa meddelande då han får ha sin telefon. Och så ska jag och barnet besöka honom 2 ggr i veckan, det har jag lovat, så att de får träffa varandra, barn och far.

Har också svårt med det där att inte bli känslomässigt indragen. Min psykolog rekommenderade att jag deltar i typ föreläsningar om medmissbruk o.dyl. som på anhörighelgen. Eller går på AlAnon-möten (finns det motsvarande för anhöriga till knarkare?), men att jag INTE borde göra det via min ex-mans behandlingshem. Jag borde ta hand om mej själv, JA, men frigöra mej från honom. Svår balansgång ibland.

Och tack för alla svar jag fått. Det är tröstande att höra om andras erfarenheter, även om de inte alla gånger är helt positiva... Hjälper då man ska fundera igenom sin egen situation. Mitt ex har nu varit på behandlingshemmet i 2 veckor. Det VERKAR gå bra. Han VERKAR ha fått en hel del aha-upplevelser och insikter. Tyvärr litar jag ju inte på honom ett dugg mer, utan misstänker falskspel hela tiden. Men jag försöker att inte visa det för honom, det är väl inte så bra för hans "återhämtande", att visa att man inte litar på honom och bara misstänker det värsta.

Har haft lite svårt att frigöra mej från det här, i.o.m. att jag lovat honom och barnet att de ska få träffa varandra en par gånger i veckan. vilket ju innebär att också JAG träffar exet... Men ja... får väl bara hoppas att det slutar bra. Finns väl inte så mycket annat man kan göra i det här skedet...

Tack för ditt svar :)