När är det okej att tala om för sina barn att man önskar att man aldrig hade fött dem?

Säger du så till ett vuxet barn?

Om barnet inte uppför sig illa då? Om inte ens det vuxna "barnet" uppför sig illa?

Jag är helt inne på din linje, men jag har för tillfället en nära händelse i minnet. Därav min undran.
Jag själv är inte inblandad i den soppan mer än att det handlar om släkten och jag undrar hur normalt (?) det är att göra så. 

Skulle aldrig säga så. Däremot skulle jag nog moralpredika en hel del, men aldrig säga att jag ångrar att barnet fötts.

När man är Breiviks mamma kanske.

Den stackarn ja precis! För visst är det mest synd om honom? Hade jag varit mor till det avskummet hade jag lätt kunnat tala om för honom hur mycket jag ångrar att jag födde honom. Hur fan kan du tycka synd om en bestialisk massmördare?

Hon kanske ångrar det hon möjligtvis gjort fel. Hon kanske är arg och ledsen, förtvivlad och i sorg över sonens handlingar, Kanske ligger vaken om nätterna och undrar vad som gick fel, och hur hon hade kunnat förhindra det. Men knappast nödvändigt att ångra sitt barn. Han har ju också varit en liten gullig treåring, ljuvligt doftande bebis, charmig 7 åring etc. Alla de sakerna försvinner ju inte ur en moders hjärta bara för att han begått vidriga handlingar som vuxen.

Ja ja då fattar jag. Men det är ju ändå sant. Hon lär ångra att hon födde aset.