Vi som äntligen är gravida efter IVF/ÄD 2014/2015

Man kan köra de som finns på apoteken för barn om man vill. De innehåller lägst halt kemikalier. De består mest av fysiska filter som reflekterar bort solljuset från kroppen. Dessa tas inte upp av huden. Däremot är de högsta faktorerna alltid blandade eftersom det är svårt att fixa något som är lätt att smörja ut som bara är fysiskt.

Hur går det???

Välkommen!

Känner mig riktigt ynklig i pollenallergi idag

Slog till med full kraft i förrgår och jag har tagit alt man får, men i morse tröttnade jag totalt, så jag rev lite i läkartidningen och tydligen är Loratadin OK.

På sina ställen står även Ceterizin och Telfast med, men Loratadin har tydligen flest studier som visar att det är ok.

Så nu är det ögondroppar, tabletter och kortisonnässpray som gäller. Brukar alltid annars klara mig på BARA kortisonnässpray (börjar i februari). Typiskt när man är gravid och allt. Än så länge är det inte speciellt mycket bättre heller, så det är bara att stå ut...

Ja hur är det egentligen?

Hur arg och ledsen är normalt att vara som gravid?

På tisdag har jag varit sjukskriven två veckor på 50% Att jag inte blev så mycket bättre första veckan med känslan av stress, kort stubin och tårar, brydde jag mig inte så mycket om. Tänkte att det tar ju någon vecka att tagga ner.

På de här 10 dagarna har jag blivit piggare och känt mig mindre stressad privat. Har även kommit igång bättre med yogan, cykling till jobbet och fler promenader. Har även gjort lite små roliga projekt som att fota den underbara våren, varit på hästtävling o.s.v. Sånt som jag inte alls orkade tänka på förut...

Men jag har fortfarande väldigt kort stubin. Framförallt mot sambon. Blir upprörd över typ allt. Kan läsa något i tidningen som upprör mig jättemycket, trots att det inte är mitt "problem" eller egentligen berör mig privat/personligen. Blir även lätt stressad. Tål ingenting. 

Blir även lätt "gråtig" Det kan vara en bild eller något helt annat som triggar igång något i mig. Såg en hästbuss på väg till tävlingen idag och jag började gråta när jag körde bil... Jag gillar hästar jättemycket och har ridit nästan hela mitt liv, dock inte tävlat. Så kombon av fint väder, vara ledig och "få" åka till tävling blev tydligen för mycket... Finns inget logiskt direkt utan känslorna bara svämmar över.

På jobbet räcker det att jag kliver in i stort sett så är stressen igång direkt. Det är i stort sett bara olust förknippat med mitt jobb. Ligger ständigt i beredskap typ. Det är ju hemskt eftersom jag tänker på mitt stackarns barn... Samtidigt försöker jag vara i nuet och vara i mina känslor och i min stress, för den är ju där oavsett om jag vill det eller ej. Om man kämpar emot blir det oftast inte bättre, utan det kan bli bättre efter ett tag om jag liksom "accepterar" läget. Försöker fokusera på jobbet och på min andning, men när det är som värst är det jättesvårt.

Skall jobba helgen igen och ge det en chans några dagar till. Sen blir det kanske medicin och den är inte A-klassad tyvärr... Har verkligen gjort mitt bästa, men någonstans måste man dra gränsen. Jag vill absolut inte ta medicin, men förstår samtidigt att jag kanske "måste" både för min egen och lilla bebbens hälsa. Jag måste ju orka med att vara gravid, föda och vara småbarnsförälder också. Stress i kroppen ökar dessutom risken för havandeskapsförgiftning, så det är mycket för bebbens skull med. Dessutom vore det toppen att kanske få njuta lite av den här resan...

Ja, vad fasen gör man????

Svarar mer sen. Måste åka till jobbet. Men jag önskar att kunde vara lite mindre känslig och kanske rätta sig lite mer efter mig Han är rätt tålig annars, men han känner sig kränkt och tar allt personligt. Humörsvängningarna kan JAG leva med, men sambon har svårt att leva med mig säger han. Det är stressen som är värst för mig och alla konstiga tankar man får när man inte mår bra. Typ vad man har gett sig in på o.s.v. Ha en skön dag alla!

Nej, naturligtvis inte!  Såklart jag prioriterar vila i första hand och självläkning. Men jag stod på medicin innan jag blev gravid och bestämde mig för att trappa ut den så fort jag fick plus. Vi fick ju en dotter med grav hjärtmissbildning och vården säger att det inte beror på medicinen, men jag har hört/läst lite olika bud där...

Nu är "faran" över eftersom alla organ redan är bildade, så blir det ingen förbättring av sjukskrivningen om någon vecka, känner jag själv att jag behöver testa medicin igen. Det har inget att göra med att jag "måste kunna jobba" eller liknande utan det är mer på den nivån att jag måste överleva och framförallt njuta av min hittills problemfria graviditet, njuta av sommaren och orka med en förlossning. Allting är ju toppen här egentligen. Bara jag som inte kan ta tillvara på det...

Förra gången åt jag som sagt medicin och mådde toppen! Kunde verkligen njuta så länge det varade och jag tror att det var en av de bästa perioderna i mitt liv. Nu eftersträvar jag inte de nivåerna för jag inser att det är olika med olika graviditeter och att vi har en stor sorg bakom oss som såklart spökar till det...

Efter hur lång tids sjukskrivning vände det? Ångesten/stressen alltså.

Så var som sagt min första graviditet med. Njut!

Vissa saker blivit bättre efter sjukskrivning, andra sämre. Fått problem med ångest och antar att det är en reaktion på att jag nu har mer tid att bearbeta saker/att saker har möjlighet att tränga upp på ytan.

Organen är ju färdigutvecklade, men hjärnan utvecklas ju hela tiden och efter förlossningen mår ju inte de barnen vars mödrar tagit antidepp så bra... Går iofs över på ett par dygn, men ändå...

Skjuter medicinstart dag för dag, men inser att det bästa kanske är att ta ett beslut helt enkelt och köra på det så att jag kan få lugn och ro. Mycket i min ångest sitter nog i att jag inte bestämt mig riktigt och går och analyserar hur jag mår/beter mig hela tiden...

Man tänker för mycket helt enkelt och vill göra det som är smartast liksom. Det tar ju ett tag innan man får full effekt av medicinen och jag hade logiskt tänkt ut att om jag börjar nu/snart så hinner jag kanske njuta lite av att jag faktiskt bara jobbar 50 % och att livet är toppen (egentligen). Men man kanske inte skall försöka vara logisk utan försöka återhämta sig "naturligt" och ta ställning till saker och ting när sjukskrivningen håller på att gå ut? Det finns ju som sagt ingen garanti att jag mår bättre på medicin heller...

Gjorde självtester för ångest och depression på nätet (seriös sida som har samma tester jag gjort på VC en gång i tiden). Ligger på gränsen till ångest, men är inte deprimerad.

Känner att jag inte kan fråga vården heller hur jag skall göra, för de är FÖR medicin och jag vet ju vad deras svar skulle bli. Önskar att jag hade någon mer neutral person att fråga som ändå var läkare typ.

Ni får ursäkta att jag tar upp tråden så mycket med mitt OT-tjat