Jag tror det är viktigt att komma ihåg att barn inte är den enda möjligheten i livet, utan att livet kan bli väldigt bra ändå. Du har ju din sambo och ni är ju en familj även utan barn.
Som jina skriver - man får fokusera på det man tycker om, de fördelar som finns med att vara barnlös och kanske planera livet lite utifrån det. Kanske man skall planera lite annorlunda, t.ex. planera att bo någon annanstans ett tag (utomlands alltså), skaffa ett annat umgänge som inte kretsar kring barn (i större städer är det ju lättare att hitta andra som inte heller har barn, vilket kan vara skönt... i mindre städer blir det lätt att alla andra har barn och då är det tuffare). Våga byta jobb eller läsa in något nytt. Man har inte längre samma ansvar så man kan ju unna sig lite fler och andra saker och bryta mallen lite.
Adoption är en rätt lång och krånglig process, och jag kan förstå din sambo. Om ni ändå är barnkära finns ju andra möjligheter, man kan ju vara stödfamilj/fosterhem åt barn som inte mår så bra hemma. Det är ju också möjligt att t.ex. börja jobba ideellt med barn, kanske göra en voluntärresa på ett år till något barnhem utomlands?
Jag tror det är bra att ha någon form av tanke på att man inte är garanterad barn och att livet går vidare ändå så att man inte hänger upp allting på att man måste få barn direkt. Samtidigt så är ni precis i början av processen, så ni vet inte alls hur stora eller små era chanser är. Att ha försökt på egen hand i två år visar ju att ni inte har jättelätt att bli gravida, men det finns många, många saker ni kan testa än innan ni ger upp. Läs också lite här på FL om vad de brukar gå igenom på en fertilitetsundersökning och kolla så att de verkligen har kollat allt det (sköldkörtel, cystor, pcos, hormonnivåer etc), för det är väldigt varierande hur mycket de kollar i olika landsting.
