Hjälp mig igenom detta!!! Avbruten graviditet på grund av allvarligt kromosomfel - triploidi

Liljeplan8,

Jag beklagar så himla mycket. Är så otroligt ledsen för er skull.

Jag har gått igenom samma sak för ett par år sedan. Situationen som ni befinner er i och förlossningen som ni har framför er kommer att bli hemskt jobbig. Jag vet för att jag har varit med om samma sak. Jag tyckte att den värsta tiden var dagarna efter beskedet, när man fick åka hem och ”smälta” och vänta på att få komma in till förlossningen.

Mina konkreta råd till dig/er är att ställa många frågor till sjukvårdspersonalen. Inga frågor är dumma. T.ex. Hur kommer förlossningen gå till? Vad händer när barnet är fött? Tyvärr fick vi i princip ingen information om vad vi hade att vänta oss. Jag fick stoppa i mig piller och blev ombedd att försöka röra på mig (promenera i korridorerna) för att snabba på förloppet. Jag fick ingen info om hur förlossningen skulle gå till (som man får vid en ”vanlig förlossning”), t.ex. hur känns värkarna, behöver man krysta, hur ska man bete sig när det gör ont etc. Vi blev i princip lämnade ensamma och blev ombedda att säga till när det var ”dags”. Jag minns att jag kände mig som en idiot eftersom jag faktiskt inte riktigt visste hur det skulle gå till – skulle jag bara ligga där i sängen eller skulle jag försöka ”klämma själv”. Skulle jag profylaxandas?

För mig gjorde det i alla fall hemskt ont. Jag hade inga ”normala värkar” utan snarare kramper som inte släppte. Det låter säkert sinnessjukt, men smärtan var på något sätt ”skön”, för den dämpade ångesten och sorgen litegrann, mitt i det värsta. Förlossningen ”avbröts” i alla fall på kvällen när inget hade hänt, jag fick sova under natten och ta nya piller nästa morgon för att ”starta om”. Inget barn kom förrän jag faktiskt började promenera, då gick vattnet och vår pojke liksom bara ”rann ut”. Det gjorde inte alls ont, det kändes nästan inte. Han fördes bort direkt och vi blev rådda att inte titta på honom, för han var missbildad. Vi tittade aldrig på honom och det kommer jag att ångra i resten av mitt liv. Mitt råd är att titta, oavsett hur bebisen ser ut.

Jag upplever inte att vi fick något stöd där och då från personalen på kvinnokliniken. Däremot fick vi hjälp under mycket lång tid av en kurator på kvinnokliniken. En fantastisk människa. Hon hjälpte oss även med vår oro när vi blev gravida nästa gång. Vi träffade henne regelbundet tills vår andra son föddes. Vi hade nog inte klarat oss utan henne. Hon hjälpte oss även med allt det praktiska kring begravning och val av kyrka etc. Såhär i efterhand är jag så tacksam för hennes hjälp, för vi orkade helt enkelt inte själva tänka och agera. Jag låg i sängen i ca en vecka efteråt. Tror jag var sjukskriven i ca en månad. Det var skönt att komma igång och jobba sen.

Vår förstfödda pojke ligger på en jättefin minneslund, med min morfar, och det känns idag bra att kunna åka dit ibland och tända ett ljus.

Jag tänker på dig/er imorrn. Massor med styrkekramar. Inboxa gärna om det finns något som jag kan göra för dig.