Kan inte sluta tänka på allt som KAN hända.
Har tagit oss 4 år att bli gravida. 4 år av oro, behandlingar & mediciner. En vecka innan vi skulle påbörja IVF tog jag ett positivt gravtest. Det var ju ungefär då som jag började noja mig för allt som kunde gå fel. Oroade mig extremt mycket för missfall. Tog 100 tester för att kolla hcg-nivån, om den sjönk eller steg. Självklart var jag glad men kunde inte riktigt glädja mig ännu eftersom jag haft två tidigare missfall i vecka 5 & 6 som var extremt mentalt jobbiga. Runt vecka 10-12 började jag kunna slappna av. Berättade nyheten för nära & kära. Självklart var oron ständigt där att något KUNDE gå galet & jag fick inte vara FÖR glad. Vi gjorde ganska många tidiga UL då vi varit barnlösa & gått på utredning. Allt såg fint ut & lillen växte. När det var dags för RUL i oktober var jag helt säker på att bebisen skulle vara död eller skadad. Men han var så fin & allt såg bra ut. När jag började känna sparkar runt vecka 22-23 så släppte oron allt mer. Vi började fixa med barnrummet, tittade ut barnvagn & jag hade en lycklig period. Runt vecka 27 började fosterrörelserna bli mer & mer. Alla i min närhet kände bebisen röra sig utanpå min mage. Jag fick starka sparkar på revbenen & verkligen kände bebisen hela tiden. I torsdags gick jag in i vecka 31 (30+0). Helt plötsligt var det som tomt i magen. Inga tydliga sparkar på kvällen, inga direkta stora sparkar eller rörelser på morgonen efter. Jag blir ju super super super orolig. Börjar ju googla & läser om fostersparkar & fosterdöd. Ringer förlossningen. Avvakta & ligg på sidan & räkna säger dem. Jag vill komma in. Men avvakta säger BM. Hela fredagen går i enorm oro. Jag känner bara buffar. Nu på morgonen, lördag ringer jag förlossningen igen. Jag får komma in. De sätter CTG & allt ser helt normalt ut. Läkaren tittade igenom CTG kurvan & inget mer görs. Allt ser bra ut. Känner mig lugnare. Åker & hjälper min morfar med att flytta & får tankarna på annat. Jag känner bebisen röra sig allt mer under dagen. Äntligen!! Men tror ni jag kan slappna av?Då råkar jag komma över en text om att CTG inte hjälper ett dugg utan man ska kräva andra undersökningar såsom UL eller flödesUL. Börjar läsa om fosterdöd & det känns som att allt de skriver stämmer på mig. Att jag haft tankar om att det inte känns som jag kommer komma hem med en bebis, att jag haft känslan hela graviditeten att något ska gå fel, att jag drömmer om död & sorg. Att jag känner mig stressad inför det. Att jag gör iordning i bebisens rum & tänker "kommer vår lilla pojke någonsin ligga här". Är det någon mer som är som jag? Är jag onaturligt ängslig & orolig? Varför tänker jag så här? Förlåt för lååååångt inlägg. Vill inte ha några påhopp utan gärna prata med dem i samma sits.
