Hej! Jag har väldigt lätt för att börja gråta. Då menar jag i aggressiva diskussioner osv. Om någon skäller på mig.. När jag blir arg så blir ögonen blöta. Varför? Vill ju kunna säga emot och ha en åsikt inte börja lipa. Som nyss så skällde en kollega på mig och jag bråkade emot och efteråt så var det Jättenära på att jag började gråta men jag stod emot eftersom jag är bland folk. (Hade jag varit ensam så hade jag lipat!) Vill inte vara en lipsill!
Ha ha. Här har ni en till. 
Jag försöker hålla mig tills den som skäller gått men sen brakar det loss! 
Precis! Antingen medans mans grälar eller efteråt.. Illa..
Har märkt att det är även när jag pratar om något som kränker eller provocerar mig.. Blöta ögon
Jag med, skitstörande!
Jag vill bara kunna fräsa ifrån, argumentera för min sak men istället kommer tårarna.
Oftast händer detta på jobbet tyvärr. Senast fick jag ta skulden för en grej men det var egentligen den människans dåliga planering som satt oss i klistret. Mitt framför chefen stod hon och kläckte ur sig. När hon gått kunde jag inte hålla tyst utan berättade hur det egentligen låg till för chefen. "Ja men varför sa du inte det på en gång då?", tyckte hon. "Du måste ju stå på dig!" "Ja varför?", han sa jag säga och sen kom tårarna och jag vräker ur mig hur irriterad jag var över hela situationen... Tack och lov har jag en mycket förstående chef som förstod att jag faktiskt var mest arg, inte ledsen. Men ändå. Väldigt irriterande att inte kunna säga ifrån utan att lipa...
Jag vill försöka jobba på det och bli bättre, men vet inte hur jag ska göra. Är det nån annan som har blivit bättre och hur gjorde ni?
Samma här så jävla jobbigt. Ingen tar en seriöst när man står och stortjuter, de tror att man är ett barn som blir ledsen för att den inte får som den vill. När det egentligen handlar om hur ens känsloliv är.
Är det någon mer än mig som ser ett samband från uppväxt? När jag var liten tystades mina känslor ner, de blev aldrig bekräftade. Så jag vet liksom inte hur man ska känna och hur kroppen ska reagera på det jag känner. När jag blir arg, glad eller ledsen så gråter jag. Sjukt jobbigt.
Men funderar på om det kan ha att göra med om man är HSP? Någon här som är det?
Jag känner också igen mig i det ni skriver om. Jag tänker att det är samma sak, fast tvärt om för vissa blir istället arga när de egentligen är ledsna.
Jag tänker också att det är ett bra sätt att tänka sig in i barns situation som kanske ofta får mer skit än "förtjänat".
Jag känner mig stark i mig själv och vågar också visa känslor öppet. Ibland jobbigt men ofta nödvändigt!
Jag kopplar ihop det med empati. Man känner så väldigt starkt i vissa situationer så att bägaren rinner över och tårarna kommer.
Som du skrev cirkusmusen.. Ingen tar en seriöst. Oftast brukar jag få höra "du behöver ju inte överdriva" eller "det är laingrt att gråta över" och då blir jag ännu argare och bölar ännu mer! Så störande!