Umgänge

Hej på er
Jag är ny här och skulle behöva lite råd från er:
Jag har en son som i dag är 12 år - jag och barnets pappa hade separerat innan förlossningen, trots det har vi gemensam vårdnad: 

Under dessa 12 år har pappan inte träffat sitt barn regelbundet och periodvis har han bott i andra städer.
För mig har det ändå varit viktigt att min son ska ha en så positiv bild som möjligt av sin far och har därför visat mycket kort och pratat och berättat om honom.
Pappan har svårigheter med rutiner, behålla jobb, betala räkningar och komma i tid till umgänget.. För att det överhuvud taget ska bli något umgänge har jag sagt till pappan att han kan ringa mig när han har möjlighet att träffa sonen så löser vi det då. (Vilket betyder att vi har behövt avboka andra aktiviteter för att barnet ska kunna ha umgänge med sin pappa)

När sonen var omkring 4 och hade varit hos sin pappa i 2-3 timmar veckan och kom hem var han alltid väldigt arg: Slogs, skrek, kastade leksaker och dunkade till slut huvudet i väggen. När jag frågade pappan om det hänt något sa han att allt varit som vanligt. Detta hände endast över en sommar och sedan flyttade pappan.
Pappan vägrade skriva på dokumenten då vår son skulle börja dagis  - utan motivering. Trots att pappan inte träffat sitt barn särskilt ofta fick jag ett brev från hans advokat när han var omkring 6 om att pappan ville att han skulle bo växelvis och då i samma stad. Jag kontaktade då min advokat och vi ställde oss frågande till hur pappan tänkt då han inte dök upp på utsatta umgängestider och hade så lite umgänge  fortfarande 2 - 3 timmar /vecka och bad dem återkomma om att utöka umgänget. Sonen var alltså 6 år och hade aldrig träffat sin pappa själv, pappan hade alltid sin släkt med som var med sonen.. 
Åren har snurrat på och sonen har haft ca 5timmar 7 varannan vecka med sin pappa då han inte orkar / kan /vill mer.
I höstas skulle jag och min son ha åkt utomlands men resebolaget krävde då en underskrift från pappan också. Jag hade meddelat  att vi skulle åka men helt plötsligt får pappan för sig att han tänker inte skriva på papprena utan motivering till varför; det var en vecka på chartersemester.
Det hela slutade med att vi faktiskt var tvungna att stanna hemma, samtidigt kommer en kallelse från familjerätten om att pappan vill ha samarbetssamtal och utöka umgänget. Går på dessa samtal men de leder ingen vart - vi gör gemensamt upp ett schema för hur pappa ska hämta med tanke på att sonen ska börja övernatta. Sonen är inte så sugen periodvis att åka och säger en dag rakt ut att han vill inte men vill inte säga varför. Han är 11 år då han motiverar att pappa kan ju avboka - varför kan inte jag få göra det? Jularna har de sista åren tillbringat fm. hos farmor och farfar med pappa och em. med mig och min släkt. Pappa hade träffat en ny fiickvän och pappan skulle fira jul där, sonen hade aldrig träffat dem. och sa då att han hellre ville vara hemma och träffa pappa någon dag före eller efter julen i stället. Pappan ber då att få prata med mig- säger till mig att jag får se till att han följer med på julen för annars skulle han minsann inte få några julklappar, det är inte bara att kvittera ut julklapparna menade han. Försökte förklara att jag har aldrig hotat mitt barn och tycker inte att det är det bästa som han föreslår och säger att vi kan höras lite senare och inbillar mig att pappa ska ändra sig. Ringer pappa dagen efter men han vidhåller detta. Det slutar med att min sons kusin kommer att vara med på julen hos pappan och att jag med lite lirkande lyckas få sonen att åka om så för en liten stund.. Pappan har inte träffat sonen sedan jul och sa att han skulle höra av sig innan helgen vilket iunte skett då upplägget var att han skulle ha träffat sin pappa i helgen samt ett par timmar på nyår. Sonen blev ledsen då han aldrig ringde och tillslut sa jag att han kunde ju ringa pappa själv. Det beslutades att han skulle dit ett par timmar på nyårsafton.
Igår ringde pappan och ville hämta honom extra 3 timmar  och sonen ville åka. Sonens kompis ringde i går kväll och frågade om han ville följa med i dag till deras stuga för att åka skidor i ett par dagar något de brukar göra vid ett par tillfällen varje år - det har blivit lite av deras "grej". Sonen blir då tyst och funderar hur det blir med pappa och säger sedan att jag kan ju inte åka, tänk om pappa blir arg eller ledsen. Jag försökte förklara att pappa förstog nog och att han kunde säkert träffa sin pappa när han kom hem om ett par dagar i stället. Sonen bad mig ringa pappa och förklara och samtidigt var han väldigt noga med att säga att jag skulle säga att han ville träffa pappa också, men han ville inte tala om det själv. Pappan blev så klart arg på mig men vi la på och jag sa ingenting om detta till min son. Min son funderade under kvällen i går på om han skulle åka eller stanna hemma och vara med sin pappa. På morgonen i dag så hade han i allafall beslutat sig för att åka och vi åkte till kompisen. Efter en stund i hallen så kommer han tillbaka och säger att han tycker nog att det är bäst att han åker hem och ringer pappa i allafall... Jättetreåkigt att han väljer bort något han tycker är så roligt för att pappa inte ska bli arg eller ledsen. Han ber mig ringa pappa och pappa meddelar mig att han inte har tid att träffa sonen - varken i dag eller till helgen....
Min son är såklart jätteledsen, jag har sagt till honom att pappa behövde jobba...
Min son är i dag 12 år och har sovit hos sin pappa 4 gånger i hela sitt liv.

Min fråga är nu: Gör jag rätt mot min son genom att inte tala om för honom om varför umgänget är så litet, man kan ju inte säga till ett barn att "din pappa vill inte mer"?
Fråga nr 2: Hur gör ni för att orka? Jag är så trött på pappan och hans sätt och hur han ömsom hotar,ömsom tjurar som ett litet barn.. Hur mycket ska jag som mamma orka med? Var vänder jag mig när det blir för mycket?Det jag skrivit ovan är som ni förstår bara en väldigt liten dela av hur det har varit i alla år, tack alla som orkade läsa färdigt!