gravida efter ivf i december 2013

Nu har vi varit på RUL och båda bebisarna mår fint! Exakt så stora som de ska vara, men eftersom de är enäggstvillingar kommer de förmodligen inte vara några bjässar när de kommer ut. Nu blir det ultraljud varannan vecka och många barnmorskebesök framöver, men just nu ser det perfekt ut och jag hoppas att det ska fortsätta på den vägen. Vecka 19+2 nu och det enda som bekymrar barnmorskan är min vikt. Jag har fortfarande bara gått upp 2 kg och är underviktig, så nu har jag extra fett i precis allting jag lagar, men då orkar jag inte äta så stora portioner så hur jag än gör händer det ingenting med vikten. Godis vill jag inte proppa i mig och jag är inte så förtjust i bröd, men jag ska försöka få i mig en extra smoothie med grädde varje morgon från och med nu.

Glad påsk!
Jag mår jättebra nu, känner mig stark och pigg igen. Jag har gått upp i vikt, om än inte så mycket som jag skulle önska och jag orkar mycket mer. Är dock också väldigt trött på kvällarna, men jag arbetar bara 75% och kommer förmodligen att gå ner till 50% om ett par veckor, så jag har tid att vila och orkar med det jag vill ändå.

Magen har växt en del, men den går fortfarande lätt att dölja under en bylsig tröja. Lite tråkigt på sätt och vis, jag trodde magen skulle vara större vid det här laget eftersom det är två därinne, men jag misstänker att jag kommer att få min beskärda del av tung gravidmage innan det är dags för förlossning ;).

Samma här!

Idag ska jag träffa BM och göra ultraljud, det ska bli kul att se bebisarna igen. Nu börjar jag se gravid ut "på riktigt", även om det till nöds går att dölja magen fortfarande och bebisarna lever rövare därinne varenda dag. Planen är att jag ska arbeta deltid några veckor till, sedan blir det sjukskrivning på heltid. Gulp... hur ska jag klara av att vara hemma och ta det lugnt i tio veckor!?

Ultraljudet i måndags visade två livliga, fina flickor! Det lutar åt att det blir en Astrid och en Hilda. De är så stora som de förväntas vara och det finns inga tecken på tvillingtransfusionssyndrom.

Vecka 22+2 (tidigare värden från 18+2, 14+6 samt 11+3)
HB: 101 (107) (98) (96)
Blodtryck: 95/50 (95/45) (95/45) (90/45)
Vikt: 55 (52) (51) (50,5)

ÄNTLIGEN händer det något med vikten! Tycker fortfarande att jag ser ut som en pinne med en liten bula på magen, men det viktigaste är ju att bebisarna växer som de ska. Fick träffa en ny barnmorska i måndags då min var sjuk och den här barnmorskan ojade sig hela tiden angående vikten. "Du borde ju väga 10 kg till!", sa hon minst fem gånger och det kändes rätt irriterande eftersom jag vet med mig att jag är väldigt smal, men samtidigt inte kan göra mycket åt det mer än jag redan gör.

Beklagar verkligen Coors! Håller alla tummar och tår för att det ska gå så bra som möjligt för er lilla bebis .

24+0 idag för min del. I går fick jag besked om att jag blir heltidssjukskriven från och med 28+0, vilket känns högst märkligt. Är van vid att arbeta heltid och gärna lite till och jag älskar mitt jobb, även om det innebär mycket ansvar och svåra beslut. Går ju på 50% för tillfället och redan nu känns det som om jag inte vet vad jag ska göra av all fritid.

Det är häftigt att känna av tjejerna så mycket som jag gör nu! De rör sig mest hela dagarna och man ser rörelserna tydligt utanpå magen. Ultraljud igen under nästa vecka och lite nervöst är det ändå varenda gång, samtidigt som det är härligt att se dem. Känns skönt att ha kommit till vecka 25, för nu betyder ju varenda dag en hel del om tvillingarna skulle behöva förlösas i förtid.

nonnitott: Haha, jag ska nog också ta och skriva en lista på saker att göra när man inte arbetar! Förra veckan arbetade jag dessutom 50 timmar, då en av de andra cheferna var på semester. Jag njöt verkligen av att arbeta heltid+ igen, trots att jag var dötrött på kvällarna.

Idag har jag varit hos barnmorskan och så var det dags för ultraljud igen.

Vecka: 25+2
HB: 100
Blodtryck: 95/50
Vikt: 55,5 (innan graviditeten vägde jag 55, men jag hann ju gå ner till 50,5 när jag mådde som mest illa)

Hade den andra barnmorskan idag också och det var gnäll, gnäll, gnäll om vikten. Ändå ser allting jättefint ut med bebisarna, de är precis så stora som de ska, även om mitt SF-mått är litet det med. Jag har varit smal hela mitt liv och jag försöker verkligen äta lite extra till varje måltid, mycket mer kan jag inte göra. Jag mår fortfarande illa om jag försöker äta ännu mer och då slutar det med att jag hoppar över hela måltider i stället, knappast ett bättre alternativ. Det kändes som om nästan hela BM-besöket idag gick åt till att oja sig angående vikten, det drar verkligen ner glädjen, om än bara tillfälligt.

I övrigt mår jag verkligen jättebra! Ska njuta av att arbeta de här sista tre veckorna.
Vi har beställt vagn, köpt babyskydd och spjälsängar. Trots det känns det ibland som om det här inte är på riktigt. Är det verkligen sant att vi ska få två små flickor att ta hand om? Det känns så... overkligt!

27+2 här! Jag jobbar min sista dag på torsdag och har inte riktigt accepterat det än, men simning låter lockande, det tror jag bestämt att jag ska prova på!

Vi har beställt vagn och dessutom fått hem en begagnad, stabilare tvillingvagn som tjejerna kan sova i inomhus på dagtid. Babyskydd, spjälsängar och lite diverse smågrejor är fixade också. Jag känner mig fortfarande rätt rörlig och pigg, men vill ha det mesta fixat om det skulle bli tidig förlossning eller om jag helt plötsligt blir trött och otymplig.

Jag har inte haft några sammandragningar alls!
Man borde kanske se den ofrivilliga ledigheten som en chans att vila upp sig, med tanke på att det inte lär bli så mycket lugn och ro med två bebisar, men jag skulle gärna jobba åtminstone några veckor till. Läkaren tyckte dock att sjukskrivning var nödvändigt sista trimestern, så jag lyder honom .

Du som också väntar tvillingar Trollet: Kan du tydligt känna vilken av bebisarna det är som sparkar? Jag tycker det känns som om det rör sig än hit, än dit och när någon frågar vem av tjejerna som sparkar så har jag faktiskt oftast ingen aning.

Vid senaste ultraljudet låg båda mina med huvudet nedåt, den ena lite framför den andra, så säkerligen känner jag mest av den större av tvillingarna som ligger ytterst, men ibland känns det som om det rör sig i alla hörn och kanter av magen samtidigt ;). Har ni funderat på förlossningen någonting? Jag hoppas på en vaginal förlossning, men det beror ju på hur barnen ligger i slutet av graviditeten.

I morgon är det UL igen. Känns som om jag springer på ultraljud var och varannan dag, men det är ju kul att se de små förstås!

Så var dagens ultraljud avklarat!

27+4 idag och tjejerna växer på fint. Den ena är större än förväntat och den andra aningen mindre, men de ligger inom normalspannet båda två. Inga tecken på TTS och de låg fortfarande med huvudet nedåt.

Jag har gått upp till "stadiga" 56 kilo, hoppas på att lägga på mig lite mer nu när sista trimestern kommer. I stort mår jag verkligen förträffligt bra, har inte ont någonstans och kan fortfarande ta långa promeneder varje dag. Saknar träningen dock, det är en av anledningarna till att jag vill föda vaginalt, för att kunna komma igång med träningen så snart som möjligt när barnen är födda. Haha, sen slutar det säkert med att jag ligger i soffan och äter praliner så fort jag får en ledig stund över (vilket nog inte blir så ofta med två bebisar hemma).

Vi har valt att gå en profylaxkurs som vi betalar för själva (vi har varit där två gånger redan), den som tillhandahölls av MVC låg på "dumma" tider med tanke på min makes arbete. Nästa föräldrautbildning sätter igång i början av augusti, vilket betyder att risken är rätt stor att vi inte hinner gå den innan barnen är här, så det blir nog inget sådant för oss.

Nu har tvillingarna kommit! I vecka 29+0 kom de med en väldigt fart. Jag förstod inte att jag hade värkar, utan trodde att jag mest var trött i ryggen. Sedan tilltog dock smärtan och när vi kom in till sjukhuset var det för sent att försöka stoppa värkarna. En timme efter att vi kommit in föddes Astrid och strax därefter kom Hilda.

Astrid vägde 1450 gram och Hilda 1310. Vi kommer förstås bli kvar på sjukhuset ett bra tag, men de har klarat sig jättebra med tanke på omständigheterna. Jag är dock i något av ett chocktillstånd, allting gick så himla fort och plötsligt är det här hos oss! Det kommer ta tid att smälta det här och oron är stor för att något ska gå fel, men de är så vackra och vi är två väldigt lyckliga föräldrar .

Tack allihop! Jag är just nu hemma en snabbis för att packa lite nya kläder och andra förnödenheter, sen blir det raka vägen tillbaka till neonatalen där tjejerna ligger. Är lite öm, men förlossningen gick jättebra, inga bristningar alls.

Jag började känna ryggvärk någon gång på morgonen, men trodde inte alls att det var värkar. Gick omkring och städade och skulle precis åka till Ica för att veckohandla när jag känner ett rejält hugg i livmodern. Maken propsade på att vi skulle åka in till förlossningen och det var tur, för exakt 75 minuter efter den första rejäla värken hade Astrid kommit ut. Känner mig lite snopen faktiskt, som om det inte blev en "riktig" förlossning, men tjejerna är så underbara och jag längtar så mycket efter att få ta hem dem. Med lite tur får vi ta med dem hem om sex, sju veckor.

Det har varit både himmel och helvete sedan tjejerna föddes. Astrid har haft en hel del problem med andningen, medan "lillasyster" Hilda (som var mindre när hon föddes) klarat sig så flott som man någonsin kan när man föds i vecka 30. Nu är det dock stabilt för båda barnen och på måndag är det tänkt att vi ska åka hem!!! Det är lika delar längtan och bävan inför detta, att komma hem med dessa småttingar efter att ständigt ha haft kompetent personal kring sig. Men nu fungerar amningen och jag hoppas verkligen på att kunna helamma från och med nu.

Lycka till med era kommande förlossningar allihopa!

Grattis Sputnik!

Det fungerar över all förväntan att vara hemma! De är så ljuvliga och amningen fungerar kanon, de är nästan helt synkade och äter och sover på samma tider, det underlättar mycket. Men vad små de är! Deras egentliga BF har ju inte passerat ännu och de känns ännu väldigt sköra och bräckliga.
Jag och maken ska vara hemma båda två året ut, någonting som känns fantastiskt lyxigt. Efter mycket funderingar fram och tillbaka blir det sedan jag som går tillbaka och arbetar i januari, jag är en obotlig arbetsnarkoman, någonting som min man aldrig varit.

Nu ska jag försöka få i mig lunch medan barnen sover. Hade ju svårt att lägga på mig under graviditeten och på efterkontrollen igår vägde jag 46,5 kg =/. Det är faktiskt det största molnet på himlen just nu, att jag ser ut som ett staket och känner mig kraftlös. Vill ju ha så mycket ork som möjligt, men förhoppningsvis blir det bättre nu när barnen inte kräver konstant koll (på neo var jag ofta för nervös för att få i mig ordentligt med mat) och vi är hemma i vårt eget hus igen.