Min sambo funderar på faderskapet. Hur funkar det på familjerätten?

Jag förstår att det är jobbigt för dig att känna dig misstrodd, men jag kan förstå hur din sambo känner. Nu är jag tjej och kommer därför inte att behöva vara osäker på om mitt framtida barn är mitt, men jag är lite paranoid av mig och skulle mycket väl kunna oroa mig för en sån sak om jag vore en man. Att få barn är stort. Många kvinnor säger att de knappt kunde förstå att bebisen är deras barn, trots att de precis har gått igenom en smärtsam förlossning. Mannen har inget definitivt bevis på att barnet är hans, så det är inte så konstigt att den tanken fastnar hos en del. Jag tycker att ni ska dela på er ett par dagar och att du ska be honom skriva ner exakt hur han känner. Det är ingen mening med att bråka. Han får vatten på sin kvarn när du blir så arg och du känner dig kränkt av hans anklagelser. Men det behöver inte handla om att han inte litar på dig. Det kan mycket väl vara så att han känner sig överväldigad inför föräldraskapet och reagerar så här. Jag skulle absolut gå med på ett test, men jag skulle absolut inte vilja förnedra mig på familjerätten när jag vet att han är pappan. Han får betala för det privat. Den främsta anledningen till att du borde gå med på testet är att han kan få svårt med anknytningen till barnet under många år om han inte får ett definitivt svar. Det är väl värre än att du känner dig misstrodd just nu?

Anonym (tjej)

Äldre 7 Dec 17:05

#44

Anonym (????) skrev 2013-12-07 16:55:50 följande:

Poängen är fortfarande att då kunde han kläckt ur sig det 7-8 månader tidigare. Inte såhär typ dagarna innan förlossningen med nån slags underliggande misstanke om att jag kan ha varit otrogen. Man börjar ju undra om han har funderat på det hela graviditeten o att det är därför han betett sig så skumt. Jag som trodde han bara va nervös för att bli förälder eller inte ville ha sex för att vissa karlar tycker det är konstigt med magen och nu känner jag mig mest lurad och förvirrad.

Han kanske fick en knäpp nu när förlossningen närmar sig? Det känns så overkligt att han ska bli pappa snart att han får för sig att han inte ska det? Du ska inte behöva lyssna på några anklagelser, men för barnets skull är det väl bra om alla vet vem pappan är? Jag skulle säga i ett SMS att jag är med på testet om han köper online så länge han inte kommer med några grundlösa antaganden.

Anonym (tjej)

Äldre 7 Dec 18:46

#51

Anonym (Vet precis!!) skrev 2013-12-07 18:33:44 följande:

Gud vad jag känner med dig. Var med om EXAKT samma sak för 1,5 år sedan. Min sambo sedan då fyra år sade att han ville ha faderskapstest på vår ettåriga dotter. Detta kom fram under ett gräl om något trivialt.

Jag som är en MYCKET stabil och stark person bröt ihop fullständigt. Fy fan vad jag mådde dåligt. Gick in på toa och spydde. Sedan fick jag gå ut på en promenad med dottern för jag kunde inte se på honom. Det kändes som ett övergrepp. Mådde illa

Har ALDRIG varit otrogen, skulle aldrig vara det. Är inte sådan. Finns inte.

Visste att han var en osäker person när vi blev ihop men trodde han lärt sig lita på mig efter så länge.

Var såååå arg på honom skitlänge. Sade att när han fick svar på sitt jävla test så skulle jag trycka ner det i halsen på honom och sedan överväga om jag skulle flytta från honom eller inte.

Två dagar innan svaret kom hade vi ett långt samtal där han bad om ursäkt osv.

VAD FAN HJÄLPTE DET DÅ. Suck. Svaret kom och han bad om ursäkt igen. Han hade varit rädd och orolig bla bla sade han.

Till slut enades vi om familjeterapi och stannade ihop. Idag har vi en dotter till.

Men- kan säga dig att det känns fortfarande. Kan ibland må illa över hur fan han kunde tro att hon kanske inte var hans under dotterns första år utan att säga något.

Jävla karlar och deras tillitsproblem. Jag vet som någon sade att "karlarna kan ju aldrig veta" - NEJ men ni kan väl för fan lita på någon nån gång. Man kan väl inte alltid tro det värsta. Eller ska vi tjejer testa er för dna spår en gång i veckan så vi vet att ni inte knullat runt?

Älskar du honom så snacka genom det, ge han hans JÄVLA TEST- få honom att lova terapi eller vad du nu vill för att DU ska bli nöjd. Ni kommer tyvärr aldrig vidare UTAN test. Han kommer alltid att tvivla och du kommer alltid att veta det.

Vill du så försök för barnets skull. Om du älskar karljäveln. ...

Stooor kram.

Visst borde både din och TS sambo lita på er, men oroar man sig för något så gör man. Om det bara gäller otrohet och det inte går att få bevis är det bara att jobba med sig själv eller att göra slut. Här är även ett barn inblandat och det är vanligt att män som är osäkra på faderskapet inte vågar ta till sig barnet ifall det en dag visar sig vara någon annans. Det är så onödigt nu när vi har lättillgängliga och säkra faderskapstester, så varför inte bara få saken ur vägen?

Anonym (tjej)

Äldre 7 Dec 19:41

#56

Anonym (Vet precis!!) skrev 2013-12-07 19:28:09 följande:

Ja men det är ju precis detta med tilliten som gör att det svider så satans. Och på så många plan! Först att killen tror att man varit otrogen, och att man sedan DESSUTOM blivit gravid med någon annan, och sedan DESSUTOM ljuger om det under hela graviditeten- och i mitt fall ett år till!

Alltså det är som sagt inte LITE som ens sambo tror att man är kapabel till. Det är det som gjorde och gör så jävla ont.

Det ska helt enkelt inte behövas ett test. Antingen litar man på varandra- eller inte. Med tillit finns INGA gråzoner.

Men i mitt fall insåg jag att hans berömda osäkerhet och rädsla för sin egen skugga skulle hänga över mig och dottern för evigt- och därför var det bara att ta testet.

Ja, det förstår jag absolut. Men samtidigt hjälper det inte att säga att testet inte borde behövas. Jag är orolig över att jag har leukemi bara för att jag blödde näsblod idag, trots att jag mår bra i övrigt. Rent rationellt vet jag att jag inte borde oroa mig, men oron är inte rationell och lyssnar inte på sånt. Jag tror att det kan vara samma sak för de här männen: de tror egentligen inte att kvinnan kan ha varit otrogen, men just det faktum att de inte kan veta helt säkert gör tanken omöjlig att släppa. Egentligen borde det tas faderskapstester på alla nyfödda. Då slipper kvinnorna att känna sig anklagade, männen slipper osäkerheten och alla barn skulle veta sitt ursprung.

Anonym (tjej)

Äldre 8 Dec 12:36

#122

Anonym (X) skrev 2013-12-08 00:13:54 följande:

Som jag sagt tidigare i tråden: Jag är helt okej med om faderskapstest skulle bli obligatoriska. Jag skulle kunna erbjuda min sambo faderskapstest här och nu (vilket jag gjorde nyss... han skrattade och sa nej)

Men det här med att som pappa inte lita på sin partner, att kräva det under graviditet eller när barnet är fött, är samma sak som att komma med anklagelser om lögner, svek och otrohet.
I de killarnas ögon har mamman alltså inte bara kanske varit otrogen, utan hon ljuger också, och kommer fortsätta ljuga för barnet... och detta ska bara mamman, som är oskyldig, bara svälja, le och se glad ut inför?

Vill man ha faderskapstest kan man säga det redan i planerarstadiet, så mamman kan välja om hon vill skaffa barn med någon som uppenbart inte litar på en. Bara för att andra kan ljuga så vill jag faktiskt inte ha den anklagelsen på mig!

I teorin är det absolut så det borde gå till, men mannen kan ju inte styra över när de känslorna kommer. I planerarstadiet är det enklare att tänka rationellt eftersom det inte finns något barn än, men när förlossningen börjar närma sig kanske känslorna tar över. Ogrundade otrohetsmisstankar är aldrig rationella, så därför blir det svårt att prata om hur han borde ha agerat.

Däremot tycker jag att mannen bör ta upp problemet på ett respektfullt sätt. Om min sambo skulle säga: "Ungen är säkert inte min, ditt jävla luder! Jag kräver ett faderskapstest!", ja då skulle jag visa honom dörren, men om han skulle säga: "Nu är det tyvärr så att jag har fått en fix idé om att jag kanske inte är pappan. Egentligen vet jag att du aldrig skulle vara otrogen, men av någon anledning oroar jag mig ändå, kanske för att det är svårt att förstå att vi ska få barn snart. Kan vi inte ta ett test så att jag kan släppa det här en gång för alla och bara njuta av vår familj?", då skulle jag inte bli det minsta arg.

Anonym (tjej)

Äldre 8 Dec 16:24

#149

Lejonmamman01 skrev 2013-12-08 16:11:35 följande:

"försäga sig" menar du..? Om det här är sant, så sitter den kvinnan på fel plats. Det är inte hennes uppgift att få män att försäga sig om att de varit otrogna, för det är inte det man utreder på Familjerätten. Man utreder faderskapet för ett specifikt barn, och det är därför paret är kallade dit.

Och så tycker folk att DNA-prov är integritetskränkande... Familjerätten borde inte få ställa irrelevanta frågor om människors sexliv. Dessutom borde sannolikheten för att kvinnan har blivit gravid till följd av en våldtäkt i sovande/medvetslöst tillstånd vara mycket högre än sannolikheten för att spermier som har vandrat mellan fyra personer befruktar kvinnan, så om sådana extremfall ska tas med i beräkningen räcker det ju knappast att förhöra föräldrarna för att vara säker. Om test erbjöds på rutin skulle det vara så mycket enklare. Jag skulle föredra det framför att bli utfrågad om mitt sexliv alla gånger.

Anonym (tjej)

Äldre 8 Dec 17:13

#161

Lejonmamman01 skrev 2013-12-08 16:45:32 följande:

Jo. Det är ju rätt vanligt att människor funderar över sådana saker - om deras far är deras riktige far - någon gång i livet. Särskilt om det har verkat som att något inte riktigt har stämt, eller som att det funnits en "skugga" i relationen med fadern. Då kan det vara bra att det finns ett papper med ett tillförlitligt resultat av DNA-test. För att förebygga identitetsgrubblerier.

Min pappa var ett av de barnen. Tidigt kände han att det var någonting som inte stämde. Hans yngre syskon fick mer saker och mer uppmärksamhet av både pappan och farföräldrarna och han hade inte alls samma drag som de andra barnen i familjen. Redan som 8-åring sa han: "Göran är inte min riktiga pappa, eller hur?". Farmor blånekade, men pappa kunde inte släppa tanken, utan fortsatte fråga med jämna mellanrum under hela sin uppväxt trots att han alltid fick samma svar. När jag föddes var pappa 33 år gammal. Först då fick han ett brev där det stod att han hade haft rätt hela tiden: När farmor träffade Göran var hon redan gravid med en kille som stack när han fick reda på graviditeten. På den tiden var det ju väldigt skamligt att bli gravid på det sättet, så det är lite lättare att förstå farmors lögn än kvinnor som ljuger om det idag, men det märks på pappas och farmors relation att han aldrig har kunnat förlåta henne helt.

Lite mer anekdotisk evidens på temat: på biologin i gymnasiet fick vi göra en blodgruppsbestämning. Vår lärare var mycket, mycket mån om att vi skulle informera våra föräldrar om det i god tid innan, för det hade nämligen hänt tidigare att elever hade frågat sina föräldrar efteråt vad deras blodgrupper var och på så vis dragit slutsatsen att någonting inte stämmer. De flesta av oss visste redan vilken blodgrupp vi hade och det stämde med resultatet. En kille visade sig dock vara AB+ när hans föräldrar hade sagt att de var A+ respektive 0+. Läraren var snabbt där och sa att han säkert hade gjort fel eller missförstått sina föräldrar, men den här killen var på konstigt humör i flera veckor efteråt, så jag misstänker tyvärr att hans pappa inte var den han trodde. Sanningen kommer (nästan) alltid fram förr eller senare, så ju snabbare den kommer fram, desto bättre.

Anonym (tjej)

Äldre 10 Dec 13:10

#195

Jennie med ie skrev 2013-12-10 12:45:22 följande:

Nä. Att veta att sannolikheten finns att något har skett, ett krasst konstaterande och en absolut sanning, är inte synonymt med att TRO att det skett.

I princip alla måste väl ha varit irrationellt oroliga över någonting någon gång i livet?

Tänk om jag är gravid trots att jag inte minns att jag har haft sex! Jag kan ju ha blivit drogad. Tänk om jag har cancer med metastaser i hela kroppen utan att ha några symptom! Jag kanske bara tror att det är normalt att må så här. Tänk om hela mitt liv är en dröm! Egentligen vet jag ju inte att det är på riktigt.

Om sådana tankar styr ens liv behöver man definitivt terapi, men om oron går att utrota med ett snabbt test som det gör i det här fallet, varför inte göra det?

Min sambo funderar på faderskapet. Hur funkar det på familjerätten?

INNEHÅLL