Min sambo funderar på faderskapet. Hur funkar det på familjerätten?

Har han någon anledning att misstänka att du varit otrogen?

Jag tycker inte det är en överreaktion att bli sårad över en sådan fråga. Jag hade kunnat förstå det från killens sida - jag som mamma kan ju alltid vara 100% säker på att det är mitt barn, medan pappan inte kan vara det om han inte får det på papper (eller barnet är likt honom.)

Däremot så hade jag blivit otroligt ledsen om min sambo antytt att jag dels varit otrogen och dels ljuger om vems barn det är. Det är inte min personlighet att bete sig sådär, och det skulle han som lever med mig veta om!

Ni som säger att ts överreagerar, ni vet ju vad ett begärt faderskapstest betyder. Han tror att ts ljuger och bedrar. Om man är oskyldig är det väl självklart att man blir ledsen över att ens sambo tror något sådant om en!

Hade jag fått en sådan fråga hade jag inte på något sätt hindat pappans och barnets relation, men jag vet inte om jag kunnat fortsätta med någon som inte litar på mig. Jag hade låtit testet genomföras och sedan gjort slut, antagligen.
Eller så hade han fått be om ursäkt, en lång, lång tid framöver, och jag vet inte om jag hade litat på honom heller. Genom sig själv tror man att man känner andra...?

"Älskling, jag tror att du varit otrogen och fött en annan mans barn, jag vill göra ett test och se så det verkligen är mitt barn så att du inte bara ljuger för mig."

Det är ungefär det "Jag vill göra ett faderskapstest" betyder, bara det att "Jag vill göra ett faderskapstest" har lite snällare ord.  Och det hade varit helt okej med dig, och du hade inte tagit illa upp av att din sambo inte litat på dig ett enda dugg?

Min sambo skulle få göra ett faderskapstest om han ville, inga problem, men han skulle i samma andetag säga att han inte litar på mig. Vårt förhållande skulle helt enkelt inte fungera längre om han anklagar mig för otrohet och lögner när jag är helt oskyldig.
Att det finns kvinnor som ljuger betyder inte att jag gör det, och statistiken har inget med vårt förhållande och mina känslor att göra.

Som sagt, jag kan förstå killarna som vill ha testet på sätt och vis, men anklagelsen mot mig skulle kännas allt för grov. Jag har aldrig varit otrogen och kommer aldrig att vara det.

Kanske hade det varit bättre att faderskapstest varit obligatoriskt för alla isåfall.

Martyrskapet?

Om han TROR att jag 1, skulle vara otrogen 2, bli gravid med en annan mans barn och 3, ljuga om det för både honom och det kommande barnet om vem som är dess pappa...

så ser jag inte riktigt vad vi har kvar att bygga vårt förhållande på. Om han tror att jag är så otroligt hemsk som person att jag skulle kunna göra något sådant, så borde ju HAN ha gjort slut först och sedan begärt testet.

Varför skulle han ens välja att skaffa barn med mig från början om han trodde att jag skulle kunna göra något sådant?

Jag är HELT FÖR att faderskapstest ska bli obligatoriska, men jag går inte med på att bli anklagad för att svika de käraste jag har, dvs min sambo OCH mitt barn. För sviker barnet gör man ju också om man ljuger om vem som är pappan.

Skulle jag ljuga för barnet att X är pappa när han inte är det så skulle det vara att svika barnet. Dvs, om min sambo tror att jag ljuger för honom så skulle han ju samtidigt tro att jag ljuger för vårt barn.

Otrohet kanske är vanligt men fortfarande inget jag någonsin skulle ägna mig åt. Det vet min sambo. Nu har han aldrig begärt ett test eftersom han till 100% kan veta att det är hans barn utan testet.

Det är inte att spela martyr att anse att ens sambo/man ska lita på en. Om han inte litar på mig, och inte jag på honom, så är det lika bra att göra slut.

Det handlar visst om att inte lita på flickvännen! För om han ens tänker tanken att han kanske INTE är pappa, vem tror han då att det är och hur graviditeten gick till? Knappast jungfrufödsel - och då måste ju flickvännen ha varit med någon annan, i hans tankar.

"Våga älska barnet" hur vore det med "våga lita på sin flickvän/sambo/fru som man valt att leva och skaffa barn med"?

Om man inte kan lita på sin partner, varför är man då tillsammans?

Som jag sagt tidigare i tråden: Jag är helt okej med om faderskapstest skulle bli obligatoriska. Jag skulle kunna erbjuda min sambo faderskapstest här och nu (vilket jag gjorde nyss... han skrattade och sa nej)

Men det här med att som pappa inte lita på sin partner, att kräva det under graviditet eller när barnet är fött, är samma sak som att komma med anklagelser om lögner, svek och otrohet.
I de killarnas ögon har mamman alltså inte bara kanske varit otrogen, utan hon ljuger också, och kommer fortsätta ljuga för barnet... och detta ska bara mamman, som är oskyldig, bara svälja, le och se glad ut inför?

Vill man ha faderskapstest kan man säga det redan i planerarstadiet, så mamman kan välja om hon vill skaffa barn med någon som uppenbart inte litar på en. Bara för att andra kan ljuga så vill jag faktiskt inte ha den anklagelsen på mig!

Känns det alltså helt okej med dig att din sambo TROR att du har något att dölja? Att han TROR att du varit otrogen, när du inte varit det? Att han TROR att du ljuger, för både honom och barnet?

Det känns helt okej att han inte litar på dig? Det är ett sådant förhållande du vill ha?

En del kan det.

Min sambo är 100% bortom allt tvivel säker på att våra barn är hans, utan test, och det är sant också. Det är hans barn.

Men man testar ju bara barn där misstankarna finns, antar jag. Alltså borde gruppen som testas ha en högre andel "fel" fäder, än barn som INTE testas.

De tester som säger 15% har ju dessa barn testats av en anledning, de har ju inte bara valt random barn för att få till en statistik. Alltså säger denna statistik INGENTING om övriga befolkningen.

Jämför med något annat så förstår du hur jag menar.

Om 5 personer känner sig sjuka, och 5 personer känner sig friska, och alla går till doktorn, så kommer läkaren med största sannolikhet hitta sjukdom hos de 5 som inte känner sig krya, men ingen sjukdom hos de som inte känner sig krya.

Om 5 föräldrar känner sig osäkra på faderskapet och 5 föräldrar inte känner sig osäkra på faderskapet gör en test, så är det mycket större sannolikhet att hitta en annan pappa hos de första 5.

Jag tror inte riktigt du förstår hur statistik fungerar, och hur man kan visa i stort sett ALLT man vill genom statistik.

Jag skulle t. ex kunna utföra en statistik som visar att ALLA barn har rätt pappa. Hur? Jo - välja 1000 par där sannolikheten är som allra lägst att otrohet skett och testa dem. Om det då visar sig att alla har rätt pappa, betyder detta då att det gäller hela befolkningen?

Eller tvärtom - jag kan välja 1000 par där sannolikheten är som högst, och då kanske få fram de där 15% som du talar om. Fortfarande säger detta ingenting (!) om övriga befolkningen.

Om statistiken öht ska funka måste SCB random plocka ett stort antal familjer från precis hela Sverige och testa dessa, och så vitt jag vet har det aldrig skett. Annars kanske du kan ge mig en länk till ordentliga studier inom detta?

Det ENDA man kan gå efter är de som faktiskt testat sina barn - OCH det är ju den gruppen som misstänker mest att det kan vara fel pappa! För de som vet att pappan är rätt testar ju inte!

Ahh skrev såklart fel: Ingen sjukdom hos de som känner sig friska ska det givetvis vara!

Suck... ja för det är verkligen det ENDA sättet för någon att hålla sig trogen på, eller?

Jo, det kan han. Det finns ingen som helst tvekan på att det är hans barn.