Min sambo funderar på faderskapet. Hur funkar det på familjerätten?

Det är en sak som mååååånga nyblivna förstagångspappor går igenom.

Handlar inte om att inte lita på sin flickvän utan mer om att liksom säkerställa för att våga älska barnet. Om man inte ska kunna öppna sig och prata med sin partner, vem ska man då göra det med?

Att bli sårad är bara onödigt. 

De flesta gör aldrig testet.

Så när pappa förklarar att mamma vägrade låta honom få göra ett enkelt test för att vara säker på att han var pappa, så ska barnet förstå att det var barnets fel att de separerade?

Som jag sagt tidigare i tråden: Jag är helt okej med om faderskapstest skulle bli obligatoriska. Jag skulle kunna erbjuda min sambo faderskapstest här och nu (vilket jag gjorde nyss... han skrattade och sa nej)

Men det här med att som pappa inte lita på sin partner, att kräva det under graviditet eller när barnet är fött, är samma sak som att komma med anklagelser om lögner, svek och otrohet.

I de killarnas ögon har mamman alltså inte bara kanske varit otrogen, utan hon ljuger också, och kommer fortsätta ljuga för barnet... och detta ska bara mamman, som är oskyldig, bara svälja, le och se glad ut inför?

Vill man ha faderskapstest kan man säga det redan i planerarstadiet, så mamman kan välja om hon vill skaffa barn med någon som uppenbart inte litar på en. Bara för att andra kan ljuga så vill jag faktiskt inte ha den anklagelsen på mig!

Klart det handlar om tillit. Är mannen osäker på att barnet är hans så är han ju i samma stund osäker på om en annan man har befruktat hans partner vilket isf innebär att hon varit otrogen. Jag hade lätt gått med på ett test men själva misstron mot mig som är så in i helvetes trogen hade varit döden för förhållandet, inte just testandet i sig.