efter missfall, hur lång tid tog det innan mens och så vidare kom tillbaka?

Fick missfall i Måndags (fick en brun flytning lördag kväll, hade ljusrosa blödning hela söndagen och mörkare med klumpar i mådags) "Lägligt nog" var min son sjuk hela veckan så kag har vabbat. Var in på gynakuten Mån eftermuddag där missfall konstaterades. Blöder fortsatt som en riklig mens, ibland "slemmigare" och ibland mer rinnande följt av rester(små koagler och hinnor) mensvärk smärta, ibland gör det rätt ont :/ Mf skedde i v.9 (8+3) Rent psykiskt är jag helt Ok, började bearbeta redan på Lördagen och grät ut ordentligt för att sen gå igenom allt i huvudet.. Känns äbdå ok nu som sagt om än väldigt tråkigt. Orolig för att allt inte ska komma ut så jag får en störtblödning bara.. (Fick jag för ng år sen efter en skrapning) men i o med att det blöder på o gortsatt kommer ut saker så hoppas jag att kroppen fixar "rensningen". Tänkte börja jobba på Måndag, även om det känns motigt. Får ta det lugnt och bunkra upp med bindor. Är även nojjig för att få missfall i framtiden, om man nu blir gravid om inte allt för länge. Mycket tankar är det !!

Jag tycker du ska lyssna på din kropp. Mår du dåligt så ska du vara hemma! Jag hade förhoppningar om att blödningen hade gett sig något efter en morgon och fm med mindre blid o h inga koagler. Tji fick jag, började blöda rikligare vid 12-13.. Suck! Vill bara att allt ska vara ute nu, små blöda har jag inga "problem" med, men är lite små less på koagler och riklig "mens" nu . Hoppas på att det går bra att jobba för mig i veckan.. Lite i taget!

Bra att du har hört av dig till din chef, man ska lyssna på kroppens signaler.
Och vad gäller kollegorna så är det bara ett val som är helt upp till dig, känner du att du vill berätta så gör du det. Och egentligen, ja - ryktet går, men det är ju absolut ingenting att skämmas över att ha fått ett missfall.
Jag har inte berättat om det på mitt jobb, av den enkla anledningen att HK är i ett annat land och vi i Sverige är bara två personer. Jag känner att de inte behöver få veta att vi planerar syskon ännu, då skulle tankarna om framtiden för bolaget börja snurra, och kanske helt i "onödan".

Jag tänkte berätta om min graviditet i Januari om den hade fått fortsätta, alltså efter de mest kritiska veckorna. Men nu blev det ju inte så och jag sa därför ingenting heller iom att missfallet skedde när jag ändå var tvungen att vara hemma med sjukt barn.

Jag tror att blödningen kommer lite till och från. Trodde även jag att min blödning hade börjat ge med sig igår morse då det kommit ytterst lite på natten/morgonen, men sedan drog det igång igen på dagen.
Än sålänge så blöder jag mindre idag, men man vet inte om det kommer dra igång igen här, känner att det drar en del i ljumskarna och äggstockarna till och från.. hittils är det mest blodblandat slem och inga rejäla mörkröda blödningar *peppar peppar*

Dream85: Jag tror absolut att man blöder mer ju längre in i graviditeten man gått. Men det är säkert individuellt också. Har hört folk som fått tidigare missfall v.5-6 och de blöder som en vanlig menstruation.

Jag fick mitt i vecka 9 och har haft rätt mycket blödningar, rikliga, mycket koagler/klumpar och första 3-4 dagarna rann det som vanligt blod.. hua hua =/
Graviditetshormonerna sitter nog i olika länge de med, läkaren sa till mig att de brukar försvinna i samband med första mensen efter MF.
Jag har inte testat själv ännu, vet inte om jag kommer att titta heller faktiskt.. får se hur det blir med det.

Känns kul att se solskenshistorierna med lyckad graviditet efter MF!
Jag är rätt OK psykiskt, men är fortsatt rädd för vad framtiden har att erbjuda, vore ju oerhört tråkigt att genomgå ännu ett missfall alltså.. =(

Min största rädsla per idag är ändå att det skall komma en störtblödning pga rester som eventuellt kan finnas kvar. (Fick en störtblödning för några år sedan som sagt, och det är bland det värsta jag varit med om, speciellt med tanke på att jag dessutom är extremt känslig för just blod..)
Får nog ta och boka ett VUL för att se så allt är borta när blödningen börjat ge med sig, för att lugna psyket. =/

Vad skönt att det "gick över" fort och att det är sparsamt för dig nu.
Jag hoppas ju på att kroppen skött sitt, men ska faktiskt ta och ringa gyn imorgon för att försöka få en tid som kan lugna mitt psyke.

Det tär verkligen på mig att gå och tänka på att en störtblödning kan ske, så jag hoppas verkligen att de kan ta sig an mig.. Annars så söker jag till en privatklinik. Känns som att jag inte har många alternativ, att gå runt och vara hispig tjänar man inte på.

Precis, jag har hört detsamma.
Och även om det är en liten tröst så kan man ju inte vara säker på att man inte är en av dem som får upprepade.

Bara tiden som kan avvisa.
Men som du säger, alternativet att inte få ett barn är värre.

Nu har jag privilegiet att ha en son på tre år, och det är jag så himla tacksam för!Det är bara det att ett syskon hade varit väldigt härligt, för både oss och för honom.. Vi vill så gärna!:)
Bara att kämpa på och hoppas att det tar sig igen, och att man får behålla det lilla knytet nästa gång.
Och precis som dig så kommer jag inte ta ut någonting alls i förskott, kommer säkert inte vara lugn förens man får se den sprattla på UL i vecka 17-18.

När var det du fick MF?

Jag uppsökte gynakuten för att se så det är "ok" (Bor i Sthlm)
Där konstaterades MF och hon sa att det fanns en del rester kvar som kommer att blödas ut.
Skulle jag få en störtblödning skulle jag åka in igen.

MF konstaterades förra måndagen, alltså en vecka sedan.

Blöder fortsatt som en "riklig mens" i omgångar och små koagler och hinnor kommer också.

Ringde BM för att avboka min inskrivning och då frågade jag just om man inte behöver komma till någon efterkontroll. Hon sa att blöder jag fortsatt som mens efter 2veckor så skulle jag ringa gyn för att be om en tid.
Jag kommer dock ringa dem imorgon för att försöka få en tid iaf, då jag är extremt rädd för att få en riktig forsblödning, det är lite utav "worst case scenario" för mig, då jag fick det för några år sedan efter en skrapning.
Vill se så att allt är ute och att det ser bra ut, samt att jag inte behöver en skrapning för ev. rester.

Fy så läskigt att blöda så mycket.. Tur du åkte in.

Det positiva med att berätta är ju att man kan få lite stöd om inte annat. Förstår vad du menar med att det blir jobbigt när man väl berättar det, även om man är "ok". Vi hade berättat för familj och närmaste vännerna, men jag tyckte det var skönt att de visste när mf skedde.. Hade/Har råd och stöd av alla.