Du som endast har söner men längtade efter en dotter - hur gick du vidare?

Fast se det så här: en stor del av världens kvinnor (Arabvärlden, Asien, Afrika och många fler ställen) skulle ge sin ena hand för det du snart har: tre starka, friska söner! Och även här i Norden för inte alls länge sedan! Du ligger bara lite fel i rum-tiden!  

Haha - min faster ville ha en "Birgitta", för hon ville göra allt sådant med henne som barnsköterskan Nenne gjorde med Hagasessorna. Små söta flickaktiga aktiviteter! I stället fick hon TRE SÖNER, som i dagens skola skulle ha fått stämpeln "ADHD", antagligen. Tre STORA, BRÅKIGA söner! När hon ville att de skulle spela piano, tog de i stället hockeyrören och spelade hockey på parkettgolvet! Plågade familjens katt! Pangade doror i skolan! Tjuvrökte, stal moppar och slogs! Föräldrarna hade klippkort till samtal med rektorn!

Jag hade en klasskompis (tjej) som hade fem systrar. Henne far var lite av en småpåve på orten med eget företag, ordförande i köpmannaföreningen, plats i KF och ett finger i styrelser här och där. Framgången hade stigit honom åt huvudet, och han hade bytt efternamn och velat grunda en ny ätt - och så blev det ingen son som kunde föra namnet vidare! Jättekymigt!

Men hur menar du nu? Att en mamma som inte får någon dotter, ska välja ut en av sina söner och uppfostra honom till en flicka i stället? Sunt..?  

Man har ju sett hur det har gått med pojkar som utsatts för just den behandlingen. Dag Hammarskjöld t.ex. - hans mamma hade bara pojkar, och hon valde ut honom att vara "flickan". Klädde honom i långa klänningar långt efter att de jämnåriga pojkarna fått kortbyxor, och när han var vuxen bodde han länge kvar hemma och mamman kallade honom "min hemmadotter".

Han gifte sig aldrig, trots att han som framgångsrik man kunnat få vilken kvinna som helst, och många spekulerar i att de berodde på att han blivit homosexuell p.g.a. den påtvingade flickrollen, men valt att aldrig leva ut det...

Ja, det skulle nog mina kusiner också ha behövt... De klarade sig nog hyfsat i liven enbart beroende på att deras far var mycket framgångsrik. De har i stort sett bara levt på hans pengar hela livet...

Lite OT, men har den sexbarnsmamman någon avlastning eller hushållshjälp..? Jag kan på ett sätt förstå glädjen över en stor familj, men I PRAKTIKEN..? Man måste ju slita ihjäl sig med barnavård, barnpassning och oceaner av hushållsarbete, om man inte har hjälp..? Helst någon inneboende tjänsteande som både kan sköta barn och hem.

...och till detta alla graviditeterna, förlossningarna och konvalescensperioderna. Jag hade i alla fall inte velat det, för jag hade tyckt att bara de biologiska funktionerna och som sagt allt monotont, praktiskt arbete, skulle ha tagit upp för många år av det korta liv som man har...

Nja. Jag tror vi talar om olika sorters band. Jag har på ETT sätt ett starkare band till min son, för att han är mer som jag. Intelligentare än min dotter för det första: det går att ha djupare samtal med honom om allt från astronomi till religion till politik. Han läser mera och tänker mera och är mer ensamvarg, precis som jag var som tonåring, medan dottern är mer okomplicerad, populär, utåtriktad och nöjeslysten. DENNA typ av band - att ett barn har ärvt eller inte ärvt ens personlighet - har inget med könet att göra.

Men visst har jag haft mycket roligt med min dotter, som jag inte kunnat göra med min son - eller någon pojke överhuvudtaget. När vi har klätt upp oss i likadana klänningar och hattar och samma nagellack och gått ut på stan! Eller när hon är med mig och bakar och lagar mat och viker servetter och arrangerar blommor till en middag, eller när vi går (eller gick) till Hemslöjden och pysslar tillsammans med alla andra flickor, mammor och mor- och farmödrar (och någon enstaka pojke eller pappa), eller när jag lärt henne sticka och virka... Och jag antar att jag kommer att få dela hennes graviditet och hennes barns baby- och småbarnstid på ett helt annat sätt - en svärdotter väljer i första hand sin egen mamma till sin förtrogna i det läget. (Om relationen varit normal.)

Inte bara klänningen, utan att han var tvungen att spela rollen av hennes dotter under hela uppväxten. Vad VET man hur det kan påverka..?

Varför tror du att han inte gifte sig då, fast han hade behövt en representativ hustru i den roll som han hade..?

Ja, inte lär de bli lebbar i alla fall... Fast MIN dotter älskar i alla fall pyssel i alla former, så det är inget jag har tvingat henne till.

Det där har jag aldrig hört. Däremot finns det uppfattningar om att det går åt andra hållet, alltså att fostret skulle påverka mamman så att en kvinna som väntar en flicka blir mjukare och sötare, medan en kvinna som väntar en pojke blir kantigare och fulare. Detta skulle då bero på att fostren hinner komma igång med en egen hormonproduktion i livmodern, och att den då går över till mamman och gör henne lite manligare eller kvinnligare beroende på vilket kön hon väntar. Men jag kan inte påstå att jag har sett att det stämmer.

Jag har för övrigt hört ett gammalt skrock som säger tvärtom också, att kvinnor som föder döttrar BLIR fula, för att döttrarna tar deras skönhet. Men jag ser inte hur det skulle kunna gå till... Förr när fattiga mammor inte alltid fick tillräckligt med kalk "tog" ju barnen mammornas tänder, och det gjorde dem såklart fula, men det lär båda könen ha gjort i samma utsträckning.

Fast nu kan du inte ha läst mitt ursprungliga inlägg. Jag skrev ju, att mycket av bondingen mellan förälder och barn beror på hur lika man är till sina personligheter. Jag skrev ju att min son och jag är mer lika, för att vi är lika intelligenta och lika intresserade av att diskutera "större" ämnen, som politik, religion och vetenskap. Detta märktes när han var tre år, typ.

Att det sedan finns VISSA saker som man bara gör tillsammans med barn och tonåringar av samma kön, är liksom fristående från det. Det finns många andra bottnar att bonda i, och är man normalt funtad så bondar man med sina barn oavsett allt. Till och med föräldrar som har gravt utvecklingsstörda barn, som varken kan diskutera politik eller spela fotboll eller vika servetter, lyckas ju i normalfallet bonda med dem. Du drar för stora växlar på det jag skrev om att dela feminina intressen, helt enkelt, för det verkliga bandet mellan förälder och barn går djupare och är oberoende av kön och andra yttre kriterier.

Jo, jag ger dig rätt i att en del kan vara omedveten uppfostran. Dock har jag ALDRIG tyckt att flickor inte ska vara intresserade av matematik, naturvetenskap eller politik - tvärtom är det något som är viktigt för båda könen anser jag - men det har inte gått att intressera min dotter för det ändå... Jag tror som sagt att råmaterialet har ganska stor betydelse ändå, och DET MESTA i det råmaterialet är INTE könsspecifikt (det har jag heller aldrig påstått).