Tycker också att det låter som en kris. Är vanligt kring den tiden i förhålladet också har för mig att det brukar talas om en femårskris. Jag har varit i liknande situation två gånger med samma man och vet hur smärtsamt det är var dock inte gravid då och förstår att det måste förvärra saken enormt. Jag skulle ändå råda er till att fundera på varsitt håll. Han måste bestämma sig hur han vill ha det allt annat är orättvist mot dig.
Första gången han skulle lämna mig var vi rätt unga än. Vi hade precis flyttat till en ny lägenhet och det kom som en blixt ifrån klar himmel. Jag blev totalt förkrossad! Och förbannad! Jag sa åt honom att han fick lov att skjutsa mig till mina föräldrar i grannstaden 5 mil bort och under hela färden grät jag och var förbannad. Sen när han lämnat av mig kände jag mig helt förtvivlad och efter någon dag så skickade jag sms till honom och frågade ifall han verkligen ville ge upp så lätt och bara kasta bort allt. Det visade sig att han mådde dåligt över beslutet och att han ville att vi skulle prata. Så jag åkte hem till vår lägenhet och vi pratade i timmar. Han tog upp att han tyckte att jag ofta körde över honom och att jag kunde vara elak. Jag förstod honom tyvärr och insåg att det fanns en del jag behövde ändra i mitt bemötande. Så det var det positiva i allt negativt och efter ett tag blev vårat förhållande stärkt av detta. Den andra gången stod han på morgonen nere vid sängkanten och viskade "hur ska jag kunna säga att jag inte älskar dig längre" han trodde att jag sov och blev jätteställd när jag reagerade. Jag blev såklart förkrossad även denna gång men mer flyförbannad. Jag kunde inte förstå hur han kunde göra såhär mot mig igen. Det här var 3 år efter första gången. Jag sa åt han att ta sina saker och dra och han var nästan panikslagen. Det gick några dagar och sedan när vi pratade om det så blev det uppenbart att det inte ens handlade om mig och vår relation utan det handlade om att han hade för mycket stress och press på sig från andra håll att han kände sig tvungen att välja bort något. Tyvärr var det mig vilket sårar än idag. Jag kan inte säga med hundra procents säkerhet att han inte kommer göra samma sak igen tyvärr men jag tror inte det. Det är förlåtet men inte glömt och någon gång kan det göra sig påmint och jag blir osäker på att det inte är något som är fel. Båda gångerna har det som sagt kommit helt oväntat. Vi är idag lyckligt gifta sedan två år tillbaka. Vi har varit tillsammans i över 10 år och har en dotter samt en liten på väg så i det stora hela har vi överkommit det här.ä. Jag hoppas innerligt att det löser sig för er till det bästa och att du aldrig behöver uppleva något sånt här igen! Jag ber om ursäkt om texten är knepig jag skriver från telefonen.
Hur har det gått för dig?