Min sambo funderar

Han verkar vara i nån typ av kris. Han borde söka upp nån professionell att prata med. Att planera barn och sen göra slut pga att han inte vill ha ett förhållande med barn är ganska underligt...

Men har han sagt under era gemensamma år att du är otrevlig och att han inte kan leva med det om det fortsätter? Är ni överens om att du går över gränsen, eller är det hans tolkning?
Om han verkligen älskar dig så var det en tam undanflykt tycker jag..
Tror mer att han har kalla fötter. Skitorättvist mot dig såklart som är gravid. Kan vara alla möjliga känslor och rädslor som dyker upp när man ska bli förälder, och ni blev ju gravida snabbt. Han kanske ska gå och prata med någon?

Tycker också att det låter som en kris. Är vanligt kring den tiden i förhålladet också har för mig att det brukar talas om en femårskris. Jag har varit i liknande situation två gånger med samma man och vet hur smärtsamt det är var dock inte gravid då och förstår att det måste förvärra saken enormt. Jag skulle ändå råda er till att fundera på varsitt håll. Han måste bestämma sig hur han vill ha det allt annat är orättvist mot dig.

Tack för svar. Ja han säger att han har tänkt på att han kanske vill lämna vårt förhållande i två veckor. Och efter att han berättat det här så har det nu gått nästan två veckor, han säger att han funderar fortfarande. Jag har frågat om han vill prata med någon men han säger att han inte vill det. Han pratar knappt om barnet och jag upplever att han har fått kalla fötter. Jag ser på honom att han mår jätte dåligt.

Han har sagt till mig att han inte tycker om det sätter som jag behandlar honom, jag har hållit med honom och jobbat på mig själv för att förändra mig, förändring har skett och han har märkt det. Han tror dock att efter att barnet har fötts så kommer jag att gå tillbaka i mina gamla spår. Vi har aldrig ens diskuterat att han velat lämna mig om jag inte förändrar mig. Han vill inte prata med någon eller att vi ska gå i parterapi, han beter sig som att det är försent och att det inte går att rädda. Men förstår inte varför han vill bi kvar och fortfarande funderar om det tydligen inte går att rädda? Jag upplever att vi aldrig haft några stora relationsproblem och vi har aldrig ens diskuterat att separera innan. Men han säger att när jag blev gravid så började han att fundera över vad han egentligen vill.. Det som jag finner underligt är att han inte har tänkt överhuvudtaget på hur hans liv kommer vara som ensamstående och att han inte kommer få träffa sitt barn varje dag. Han vill inte ens diskutera hur framtiden skulle se ut om vi gör slut. Det känns som ett drastiskt beslut. Det känns som att han ignorerar mig nu och slutat röra mig för att han försöker komma över mig. Jag känner att jag inte orkar mer och vill flytta ut i en månad och lämna honom ifred så att han får tänka överallt. Jag vill inte att han ska känna sig pressad att ta ett beslut, jag vill att han ska kunna sakna mig och ångra sig..

Jag tycker inte det ska vara en fråga om vill eller inte gällande att prata med någon professionell, han SKA göra det. För barnets skull och för din skull. Vägrar han är han tyvärr kanske inte mycket att ha, för vad händer nästa gång det stormar? För kriser går alla igenom.

Tack för svar, hur hanterade du det om jag får fråga? Väntade du bara ut beskedet? Allt känns så drastiskt och han funderar medan jag sitter här helt förtvivlad. Han vill inte att jag ska berätta det för någon heller så jag får gå runt och låtsas att allt är bra, kan inte ens glädjas åt min graviditet.. Han vill inte att jag ska flytta så jag går omkring och gråter när han inte ser. Försöker att stöttande och inte pressa honom. Man ser på honom att han mår dåligt, han har förvandlats från en fantastisk, glad och kärleksfull sambo till en kall och undandragande som inte vill vara nära mig och som inte ens pratat om barnet eller frågar hur det går. Han ser så olycklig ut och jag kan höra hur han suckar och han sover bara några timmar per natt. Jag vill hjälpa honom men han har stängt av och jag kan inte nå honom. Börjar undra om det är depression.. När han tog upp att han kanske vill lämna mig så grät han och kunde inte få fram några ord, sedan märkte jag att han tyckte att det var för jobbigt att prata om så då började han prata om framtidens utgifter att han ska betala min hyra i 2 år och stötta mig i allt. Han kommer hjälpa till ekonomiskt och skaffa en lägenhet om han nu bestämmer sig för att flytta. Jag vill inte prata om det praktiska utan det emotionella, de drömmar som krossas och att vi inte kommer vara en familj och att han ger upp innan vi har försökt. Men han vill inte prata om det.. Tack för stödet

[quote=71788254][quote-nick]Pikku Enkeli skrev 2013-11-26 21:09:19 följande:[/quote-nick]Jag tycker inte det ska vara en fråga om vill eller inte gällande att prata med någon professionell, han SKA göra det. För barnets skull och för din skull. Vägrar han är han tyvärr kanske inte mycket att ha, för vad händer nästa gång det stormar? För kriser går alla igenom.

[/quote Det tycker jag också, det känns som att han inte förstår att det är normalt att må dåligt och genomgå kriser. Allt är inte fantastiskt hela tiden.. Man måste jobba på sig själv och sitt förhållande, det känns som att han bara ger upp.. Men dock om han har gett upp varför flyttar han inte? Han har ju inte gjort slut än, något håller ju honom kvar. Vi har aldrig haft någon kris och detta kanske är den första, jag vill jobba med den och tror att den kan göra oss starkare, men han vill inte det utan tror att det redan är kört för oss. Han älskar mig mer en allt annat och vill inte leva utan mig, men han vet inte om han klarar av att bo och ha barn med mig. Han är så förvirrad. Jag blir arg också för man ger inte upp efter 4 år när man aldrig haft en kris och jag som är gravid. Man kan inte förvänta sig att förhållandet ska vara perfekt annars drar man. Jag vill att han flytta ut ett tag och jobba på sig själv, om han älskar mig kommer han hem och inser vilket misstag han gjort och säger att vår familj är det viktigaste han har. Det som är jobbigt är att han just nu håller sig på avstånd och beter som en främling typ... Tack för ditt stöd

Han, han och han. DU då Ts? Är du OK med att hållas på halster?

Nej, flytta ut och begär att ni ska gå i parterapi. Kräv. För er skull och för det kommande barnets skull.

Din sambo sitter inte inne med all makt, du har all rätt att göra det som passar dig.

Du har rätt, jag orkar inte ha det så här längre, bara gå och vänta på honom. Han beter sig som att det bara är han som ska bestämma om han vill lämna mig. Det är inte bra för barnet att jag mår såhär dåligt heller. Även om han vill stanna så måste vi enligt mig ändå gå igenom terapi, annars kommer vi aldrig klara framtiden i vilket fall som helst. Jag kommer bara gå runt och oroa mig att han ska hamna i en ny kris, tack för svaret

Första gången han skulle lämna mig var vi rätt unga än. Vi hade precis flyttat till en ny lägenhet och det kom som en blixt ifrån klar himmel. Jag blev totalt förkrossad! Och förbannad! Jag sa åt honom att han fick lov att skjutsa mig till mina föräldrar i grannstaden 5 mil bort och under hela färden grät jag och var förbannad. Sen när han lämnat av mig kände jag mig helt förtvivlad och efter någon dag så skickade jag sms till honom och frågade ifall han verkligen ville ge upp så lätt och bara kasta bort allt. Det visade sig att han mådde dåligt över beslutet och att han ville att vi skulle prata. Så jag åkte hem till vår lägenhet och vi pratade i timmar. Han tog upp att han tyckte att jag ofta körde över honom och att jag kunde vara elak. Jag förstod honom tyvärr och insåg att det fanns en del jag behövde ändra i mitt bemötande. Så det var det positiva i allt negativt och efter ett tag blev vårat förhållande stärkt av detta. Den andra gången stod han på morgonen nere vid sängkanten och viskade "hur ska jag kunna säga att jag inte älskar dig längre" han trodde att jag sov och blev jätteställd när jag reagerade. Jag blev såklart förkrossad även denna gång men mer flyförbannad. Jag kunde inte förstå hur han kunde göra såhär mot mig igen. Det här var 3 år efter första gången. Jag sa åt han att ta sina saker och dra och han var nästan panikslagen. Det gick några dagar och sedan när vi pratade om det så blev det uppenbart att det inte ens handlade om mig och vår relation utan det handlade om att han hade för mycket stress och press på sig från andra håll att han kände sig tvungen att välja bort något. Tyvärr var det mig vilket sårar än idag. Jag kan inte säga med hundra procents säkerhet att han inte kommer göra samma sak igen tyvärr men jag tror inte det. Det är förlåtet men inte glömt och någon gång kan det göra sig påmint och jag blir osäker på att det inte är något som är fel. Båda gångerna har det som sagt kommit helt oväntat. Vi är idag lyckligt gifta sedan två år tillbaka. Vi har varit tillsammans i över 10 år och har en dotter samt en liten på väg så i det stora hela har vi överkommit det här.ä. Jag hoppas innerligt att det löser sig för er till det bästa och att du aldrig behöver uppleva något sånt här igen! Jag ber om ursäkt om texten är knepig jag skriver från telefonen.

Det låter fruktansvärt, jag kan inte förstå hur man kan göra så mot den man älskar. Det är som att det inte är dem som säger det utan någon annan, det känns ju verkligen inte som ett genomtänkt beslut från din pojkväns sida. Varför väljer man att göra slut eller hota med det istället för att diskutera de problem som finns för att försöka ändra de. Det är ju såklart svårt för dig att vara medveten om att du behandlar din pojkvän så fel att han nästan lämnar dig. Otroligt bra att han valde att öppna sig för dig och berätta hur han kände.Jag kan uppleva att dålig kommunikation ofta skapar sådana hemska händelser. Vad skönt att höra att du fick chansen att jobba på ert förhållande och att han ångrat det han sagt. Jag förstår dig gällande det med att du inte vet om han kommer säga något liknande igen. Som du beskriver det så känns det ju inte som att han kommer göra det men jag förstår din oro. Det är väl viktigast att hålla uppe en bra kommunikation och förståelse för varandra. Det känns också skönt att höra att ni är lyckliga idag och att ni tagit er igenom detta. Jag känner i nuläget att jag inte vet vad jag ska göra överhuvudtaget, känner att jag bara går och väntar på att han ska göra slut med mig. Samtidigt så känner jag honom mycket väl och samma som i din situation så skulle det mycket väl kunna vara så att han har fått nog av mitt beteende och inte orkar med det. Den mannen som jag älskar och känner skulle aldrig göra såhär, lämna mig gravid och ensam. Jag är chockerad över hans beslut men tror honom inte riktigt, det känns som att han inte kommer lämna för den mannen som jag känner finns där inne någonstans och jag antar att jag hoppas att han ska vakna till igen.. Tack för ditt stöd, verkligen skönt att kunna få prata med någon

Som andra skrivit... Låter som en 'kris'... Men inte roligare för det. Ja tror du måste stå upp för din egen skull. Inte vänta. Men kanske samtidigt vara mjuk? Män kan bli känsliga när de händer stora saker (barn) ... Prata om saken! Föreslå att ni söker familjerådgivning! Han kan ju inte direkt strunta i att göra ett försök?! Han behöver inte lova något, bara prova. De tycker ja han är skyldig! Lycka till!!

Tack för ditt svar, det är så jag känner också. Jag vill verkligen säga till honom att jag bör flytta ut ett tag så att han kan fundera över vad han vill. Men han vill verkligen inte att jag ska flytta, han vill inte att någon ska veta vad vi genomgår. Han vill göra sitt beslut först och sen kan vi agera utefter det.. Han säger att det inte är någon ide att prata om det och att inget jag säger eller gör kan förändra vår situation. Med andra ord ska jag bara sitta här helt hjälplös och vänta, utan att kunna göra något. Han vill inte att vi ska gå och söka hjälp heller. Det är så konstigt för om han inte vill jobba på oss kan han ju lika gärna göra slut, vad väntar han på.. Anledningen att jag känner att jag inte vågar bli arg och bara ta mina grejer och sticka är för att jag känner att jag måste ge honom lite tid, sticker jag så känns det som han kommer fullfölja sitt beslut bara för att jag drog. Idag har han iaf skrivit massa sms och frågat hur jag mår, hur min dag varit och det har känts lite annorlunda. Jag har i princip hållit mig hemifrån 4 dagar i rad så vi har inte setts alls bara på natten när han kommer hem från jobb och jag sover. Jag håller mig på avstånd. Men det som jag börjat fundera över också är, vill jag verkligen leva med en man som tvivlar på mig? Han beter sig som att det endast är hans beslut. Han pratar inte om barnet vi väntar alls, det känns som att han är chockad över det. Hur ska jag kunna leva med någon som gömmer huvudet i sanden istället för att hantera på problem. Han rymmer bara ifrån allt om han lämnar mig nu, inget kämpande.. Imorgon ska jag träffa min mamma, hon är överlycklig att vi väntar barn och han älskar min sambo och tycker att vi har ett fantastiskt liv ihop. Så jag kommer få sitta där och spela med, låtsas som att allt är bra fast mitt hjärta har slitits i bitar..

Hur har det gått för dig?

Hej! Det har hänt en del, han har börjat öppna sig mer, han vill att vi ska försöka men ta det långsamt. Han börjar bli sitt gamla vanliga jag mer och mer. Men precis som du sa, jag kan inte slappna av och är hela tiden rädd att han ska sticka eller ändra sig. Jag har förklarat det för honom, så just nu känns allting väldigt jobbigt. En del av honom är fortfarande inte tillbaka och jag hoppas med tiden att han blir sitt gamla jag. Jag försöker att fokusera på min graviditet och vara lycklig över det jag har, nu pratar han mer om barnet och han är intresserad av vad som händer så det känns skönt. Dock har vi nog en lång väg att gå, detta har ändrat min syn på vårt förhållande eftersom han har tvivlat.. Tack för dina råd :)