Jag HATAR att vara förälder.

Herregud, lika här. För mig räcker inte förslagen få avlastning två timmar här och där för att kunna gå och träna eller nåt. Det enda som händer om jag går iväg i två timmar är att jag får ångest av att behöva gå tillbaka till fängelset när timmarna är slut. Man kommer ju direkt hem till matkladd på golvet, leksaker högt och lågt, skrik och gnäll, ungar som väcker en mitt i natten, eller ska gå upp kl.4 på morgonen eller vägrar att ens somna så blev det inget ligg den kvällen heller. Sen kommer helgen och då väntar ändlösa trista barnaktiviteter som lekplats, barnbio och 4H-gård som vi ju naturligtvis pallrar oss iväg på men det är enbart för ungarnas skull och Fför att tiden ska gå. Vi vuxna har ju inte ut nånting av att mata kalven på 4H-gården. 

Jag kan tycka att det är kul att de har kul och stå och fotografera lite. Men jag känner mig inte stimulerad och sysselsatt med något roligt skulle jag inte säga. Jag kan föreställa mig tusen olika vuxenaktiviteter som hade varit roligare att ägna lördagen åt än att se på när ungarna matar en kalv. I simhallen hade jag hellre simmat själv och suttit i jaccuzin än att sitta i barnpoolen och vakta och hälla vatten ur en vattenkanna. På bio hade jag hellre sett en vuxenfilm än Alfons Åberg. Gå ut och äta hade jag hellre gått i Grands matsal än på nån barnvänlig restaurang som serverar pannkakor. Jag tycker det är TRIST med barnaktiviteter helt enkelt. Jag blir inte stimulerad. Jag är väl en ganska typisk 36 åring som inte roas av saker som är ämnade för 3 åringar. 

Samma här. Jag älskar mitt barn över allt annat på denna jord men jag avskyr ändå att vara förälder och händer även att jag önskar att jag aldrig skulle ha skaffat barn (trots att mitt barn även skänker mig mycket glädje). Kan inte njuta och slappna av på kvällarna för är konstant orolig att barnet ska vakna för barnet vaknar hundra gånger per natt och jag måste hinna få några timmars sömn iallafall för att orka med ytterligare en urtråkig dag och går därför och lägger mig redan vid 21 senast 22 oftast och jag är ändå så trött och utmattad då att jag knappt kan hålla mig vaken, därför får jag knappt någon tid med min sambo heller, eller för mig själv... Allt är så komplicerat och allt måste planeras i minsta detalj när vi ska iväg någonstans och det tar en evighet att få allt i ordning. Det enda jag gör är att städa, diska, laga mat, tvätta, byta blöjor och leka urtråkiga lekar. Vill bara att tiden ska gå, på morgonen släpar sig tiden fram och jag längtar tills barnet ska vila på dagen, sen efter vilan längtar jag bara tills barnet ska sova på kvällen. Jag är också otroligt olycklig och hade aldrig trott att det var såhär att vara förälder. Jag har tappat bort mig själv. Förut hade jag intressen, jag skrev massor och läste böcker, att skriva var min passion, nu finns ingen tid och ingen ork...

Varför skaffade du barn då??

Livet med barn är inte alltid en dans på rosor men jag tänker inte ens som dig.. Dessutom har jag mina barn hemma tills dom är runt 2.5 när dom börjar förskolan. Jag för allt för att mina barn ska få det bästa som går.. Skulle aldrig komma på tanken att tänka sådär. Bästa som finns är ju att få skapa ett liv och vara med och se det växa upp. Låter som du inte var ett dugg redo..dessutom låter det som att du gör allt hemma vilket inte heller är okej. Ställ lite krav på din man så ska du se att det blir bättre.

Jag kan hålla med dig till viss del TS. Nu är barnen större och det känns bättre, men när de var små tänkte jag ungefär som du. Småbarn är helt enkelt inte särskilt roliga.

Jag tyckte det var fruktansvärt provocerande med folk som tyckte att "det måste vara myyysigt för dig att gå hemma". Mysigt, my ass!!!! Det var det värsta slaveri jag varit med om. Jag har då både lumpen och två heltidsjobb samtidigt att jämföra med. Det var dessutom ganska mycket inslag av tortyr eftersom man dels aldrig fick sova mer än 1,5 timme i sträck och dels skulle amma vilket ju gör jätteont.

Jag vill ha barn. Men jag önskar att föräldraskapet var lite mer som det är för papporna, dvs att man kan plocka russinen ur kakan och vara med på det som är kul och hoppa över resten. Bara en sån sak som om föräldra"ledigheten" hade varit frivillig (som den är för pappor) hade ju varit fantastiskt. Tänk om man kunde välja att vara mammaledig två månader när barnet blivit lite större och roligare (gärna på sommaren, samtidigt som pappan ändå skulle vara ledig), då hade jag kunnat tänks mig flera barn.

Om pappan VILL ja! Men man kan ju inte tvinga honom att dela. De flesta är väl överens om att dela innan barnet föds, annars hade man ju aldrig skaffat några. Men när pappan ändrar sig när barnet väl är fött är det ju inget man kan göra åt det.

Klart mammor tvingas vara hemma - dagis tar inte emot bebisar och om pappan inte vill så måste ju mamman vara hemma om hon inte vill bli åtalad för att ha övergett sitt barn.